Jag var en latent liten feminist

Som barn funderade jag sällan. Jag upplevde min existens mer som ett ständigt hanterande av händelser jag aldrig kunde kontrollera. Detta är förstås extremt uttröttande. Jag försökte så ständigt att hantera min livssituation att jag sällan kände mig avslappnad. Jag kände mig helt enkelt ofta som ett offer för omständigheter jag inte kunde göra något åt och gick lika ofta omkring med en frustration över att det var nånting jag inte förstod. Det var nånting jag missat.

Det är inte så längre, och det jag anade som barn blev också sant: det är fan lättare att vara vuxen på många sätt. Jag kämpar inte längre lika mycket med mig själv utan har nått en slags självacceptans jag endast kunde drömma om som barn. En del av detta, och jag poängterar en del eftersom att jag anser mitt jag som aldrig färdigt utan snarare en work-in-progress, varför det alltid kommer vara saker och ting jag inte förstår, har att göra med mitt feministiska uppvaknande, och jag tänkte med detta inlägg dela med mig lite barndomsminnen för att förklara hur detta att jag kallar mig feminist också har gjort det något lättare att hantera... ja vad? Livet kanske?

Mitt första minne utspelar sig på badhuset i gamla staden (ödesmusik). Jag står på trappan till tremeters-svikten och huttrar i en förmodligen rosa baddräkt. Ungarna köar för att göra magplask från trampolinen och jag är sju år och tillräckligt cool för att hoppa. Framför mig står en tjej. Bakom mig står en kille. De är lite äldre än mig, kanske runt tio-elva år och jag har hamnat mitt i en konflikt. Killen sträcker sig hela tiden förbi mig för att nypa tjejen i rumpan. Jag purknar till. Djävla jobbig kille. Nästa gång han sträcker fram handen ger jag den en stadig klatsh så det ekar i byggnaden. Han stirrar förvånat på mig. "Vaffan gör du?" utbrister han, och lägger till: "Jag gjorde inte på dig!". "Nä, men du gjorde på henne" snäser jag och vänder mig mot tjejen framför mig för att söka stöd. När jag möter hennes blick förstår jag två saker:

- Hon ville att han skulle tafsa på henne. Jag la mig i något jag inte hade med att göra.

- Jag var inte en sån man ville tafsa på.

Jag riktigt kunde känna min hjärna arbeta: "note to self: du ska vilja vara en tjej som killarna vill tafsa på". Utan att på den tiden läst min Bourdieu förstod jag att det var hett socialt och kulturellt kapital, tafsfrekvensen. Så jag skämdes så till den milda grad att min kroppsfärg förmodligen närmade sig den på min cerisa baddräkt.

Ett annat minne från barndomen är när jag läser i en skolbok - inte en blaska - att män gillar kvinnor som sitter med föttern inåtvända. Förstår ni betydelsen av det här? Föreställ er en människa som sitter med fötterna inåtvända. Man ser ut som en liten, osäker sak. Jag kommer inte ihåg vad detta var för bok, men jag minns hur jag började rätta mina tidigare parallella fötter till förmån för detta sätt att sitta... för så gjorde man som attraktiv kvinna. Jag tränade min kropp att se mer undergiven ut. Detta är så klart politiskt. Jag förstod inte då! Hur saker och ting kunde varit annorlunda. Även om jag anade, tänkte jag inte, jag ville bara vara en bra... människa antar jag.

Man kan helt enkelt sammanfatta det som att feminismen har hjälpt mig förstå att jag kan vara en person som inte behöver nedlåta sig till att bli objekt eller behandla sig självt som en undergiven idiot för att bli gillad eller accepterad. Eller snarare att det accepterande och gillande man får genom dessa metoder är åt helvete och fan inte värt piss. Jag lärde mig något om självrespekt.

Det är inte utan viss eftertänkelse jag kallar mig något. Man behöver inte ha läst Bauman eller Camus för att förstå riskerna i att erkänna sig till en ideologi. Saken är bara den att jag är akademiskt sönderfuckad och har därför alltid förstått feminismen som ett teoretiskt ramverk kring en hel del spretiga tankebanor snarare än en ideologi. Men det är just den politiska spänningspunkten i feminismen som lockat mig. Ingen annan teori kan på samma sätt förklara mitt liv och mina upplevelser som verkligen inte bara är mina utan delas av... alla kvinnor? Inte på identiskt sätt, men så lika.

Nu tar jag inget på så stort allvar att det kan ingraveras i min identitet, som jag tidigare skrev skulle jag aldrig göra misstaget att tro att mitt jag någonsin är fixt eller färdigt, men för den politiska sprängkraften i feminismen, den självrespekt den ändå gett mig. Jag känner inte längre att det hela tiden är något jag missar. Är jag feminist, baby.

Det är för svårt

Jag älskar att följa bloggdebatter kring aktuella samhällsfenomen. Det gläder mig att det finns så många smarta, välformulerade, vettiga bloggare där ute på nätet. Jag vill gärna ställa dem i motvikt till de otaliga idioter som kommenterar artiklar och krönikor. Vissa av dessa kommenterare krälar verkligen ur sina hålor för att uttrycka sitt förakt för feminister, bögar, muslimer och andra människor som verkar nagla i deras ögon. Det är så att man blir mörkrädd.

Senaste skandalen har självklart varit kring Rolf Hillegren och hans förringanden av våldtäkter inom relationer. Bloggarna kokar av indignation men på kommentarerna kan man läsa att hans uttalande inte är inte mer än rätt och rimligt. Eller som när en gammal klasskamrat blev antastad på gatufesten i gamla staden och skrev en arg krönika i lokala tidningen, vad fick hon veta? Att hon hade sig själv att skylla. Vad var det hon borde förstått? Att hennes tillgång till det offentliga rummet sätts ur spel när hon vistas bland alkoholpåverkade män? Så lustigt.

Jag beudrar alla bloggare som skriver om sånt här, det gör jag verkligen. Jag tycker det är för svårt. Jag har svårt att beskriva min frustration inför att vi lever i ett rättsamhälle som aldrig tar kvinnors förståelse och upplevelser av våld på allvar. Där vi själva ska ta ansvar för de brott som begås mot oss.

Jag kan bara sammanfatta det till: Jag vill skära kuken av det här manssamhället.

För min barndomsvän som våldtogs av sitt ex när de skulle träffas för att prata om deras uppbrott, där hon fick veta att han ville "ta det som var hans" en sista gång. Vill jag klippa snopp.

För den gång jag själv övertalades ha sex eftersom att jag fick veta att jag skulle "få ett helvete om jag inte ställde upp". Vill jag såga penis.

Egentligen är jag inte så ninjafeministisk. Jag blir bara så arg ibland. (Eventuell pantad kommenterare skulle förmodligen anse att jag inte fått nått på länge ev. är ful)

Commitment

Jag hade tänkt skriva något om vänskap och commitment här, men vad jag än skriver så känns det ihåligt. Behöver vi i våra relationer skriva ett "socialt kontrakt" för att vara säkra på att vi finns där för varandra, eller är det något man ska lära sig lita på?

Jag är inte så jävla säker, men när man upptäckt att materiella förhållanden knappast gör en lycklig, utan att det relationer och beroende till andra människor som är the shit, så önskar man att den andra parten också fattat det. Kanske har jag haft tur som aldrig behövt oroa mig. Jag vet att jag kan ringa till mina vänner mitt i natten om det krisar. Om något händer så finns det där. Är det inte själva osäkerheten kring att inte veta om de finns där eller inte som är själva problemet?

Jag känner att jag ställer fler frågor än ger svar, men jag önskar att jag många gånger var mer tydlig med att jag finns där för mina vänner, så att ingen nånsin ska sväva i osäkerhet kring det. Det skulle göra mig jätteont att inse, att de inte tror jag att finns där. Egocentriskt?

Skitens vägar

Detta inlägg är inspirerat av bajs. Och djur. Och Arbete. Jag befinner mig nämligen hos min syster på landet, vars gästfrihet ofta förutsätts av att man hjälper till med hästarna, och då menar jag inte rida eller nåt liknande glamouröst, jag menar mocka. Lasta skit. Kratta bajs. Det är helt sanslöst så mycket avskräde dessa djur producerar. Jag snackar kubikmeter per dygn. Turligt nog har jag kommit fram till att det finns ingenting så stimulerande för filosoferande som att mocka boxar, varav detta inlägg är frukten utav.

Jag var länge svårt skeptiskt mot hästar. Som liten följde jag min syster till stallet och gick t.o.m i ridskola där jag osäkert skumpade fram på uttråkade ponnysar. Jag fick inte mersmak, tvärtom började jag sakta misstänka, efter att blivit biten, bortföst och ignorerad av dem, att hästar inte tycker om mig (ett av min barndoms mest förnedrande minnen är fö när jag blir ombedd att hålla en häst vilken omedelbart känner av min osäkerhet och drar iväg med mig, varpå jag skräckslaget börjar böla).

Jag har i efterhand såklart insett fåfängan i min slutsats. Problemet med mig som barn var att jag led av en låg självkänsla, vilken ofta tog sig uttryck i att jag trodde världen snurrade kring mig och att alla händelser på något sätt hade med mig att göra. Eftersom att jag som vuxen (tack och lov) inte längre tar mig själv på så stort allvar förstår jag nu att hästarna är vad de är - djur. Om de beter sig mot mig på vissa sätt som jag inte förstår eller tycker om kan jag i alla fall inse att de har sina egna anledningar som inte behöver ha något med mig att göra. Så min relation till hästar har långsamt utvecklats från rädsla till acceptans (på avstånd) till respekt till gillande till villkorslös kärlek. Jag har gått så långt att jag sa till en vän att jag numera blir glad när jag känner lukten av hästbajs, varpå jag fick en underlig min tillbaka.

Jag kan ju tillägga att jag inte gillar alla hästar. Syrrans valack (kastrerad hingst för er som inte är nördar) t.ex, har jag en ganska komplicerad relation till. Han är precis som en obstinat tonårsgrabb. En gång när jag skulle mocka i hans hage ställde han sig som en överdimensionerad hök och övervakade mitt jobb. Jag blev irriterad och tog tag i hans grimma för att fösa bort honom. Då stegrade han sig teatraliskt och travade upprört bort. Han är en sån dramaqueen. Men min vän som var med mig blev rädd. Han känner ju inte Chester och hans egenheter. Så hur mycket jag än önskar att vi kunde bli vänner, Chester och jag, kommer det nog inte hända. Jag har helt enkelt inte kapaciteten och erfarenheten. Det är ok.

Tillbaka till skiten. När jag står och lastar skit på en skottkärra känner jag inte avsmak. Jag är i perfekt harmoni. Erkännes att jag nynnande "Mr. Hanky, the christmans poo" från ökänt Southparkavsnitt när jag höll på som bäst. Det krävs fan finess för att mocka ett stall! Syrran anklagar mig alltid för att "inte se skiten" och jag måste säga att jag beundrar hennes elegata snärtande av lortklumpar i skottkärran. Första gången jag elegant försökte snärta på samma sätt landade bajsklumpen i mina stövlar. Jag antar att övning ger färdighet.

Jag funderar på likheterna med att ha barn och ha häst. Jag brukade tänka att man måste vara en speciell människa för att kunna hålla på med hästar. Man lägger ned så enormt mycket pengar och tid på hästar, alltså måste man älska dem förbehållslöst. På samma sätt med barn. Det ligger säkert sanning i det, jag menar vi köper saker till våra barn och spenderar tid med dom för att vi älskar dom, men jag tror också att vi börjar älska något vi lägger ned mycket tid och pengar på. Något vi gör varje dag, hela tiden kommer ingå i definitionen av vår identitet. Man är hästmänniska. Man är förälder. Jag tror helt och hållet på den gamle skäggige gubbens (nej, inte gud) tes om att vi förverkligar oss själva genom vårt arbete, men att arbete i kapitalismens tid blivit alienerande.

Så tänkte jag vilken dum djävel kom på att barn, hus och hem skulle vara kvinnans lott, hennes självförverkligande? Det är ju en stor förolämpning mot alla kompetenta män, men en sak slår mig när jag skådar den rena boxen: det som traditionellt har varit mäns arbete kan definieras av deras tydliga resultat, deras slutprodukter. Se, en färdig bil. Skåda, en avslutad affär. Frukten av kvinnors jobb är så diffus. Ett barns... identitet? Den är aldrig skapad av en instans. Tvättkorgen? Welcome to the neverending story. Osv. Att kvinnor tidigare blev förvägrade andra arbeten verkar för mig så... oförmänskligande.

Sara Lidman beskrev i sitt underbara epos "Jernbanan" ett samtal mellan en fader och en son. De lever i det karga Norrland och pappan behandlar hästskiten som guld eftersom att den är en så utmärkt gödsel. De möts en kväll och sonen frågar sin pappa: "vad tänker du på?" han svarar: "skitens vägar" och sonen inser att han måste bort därifrån, längre bort från skitens vägar. Jag förstår exakt vad han menar. Men inte när jag mockar hästbajs, det gör jag utan problem.

Jag förstår snarare när jag säljer köttbuffé.

Om glamour

Igår, när en berusad ung man lade en tung näve på min axel, lutade sin rakade skalle mot min och rapade i mitt öra med ett reaplans decibelnivå, tänkte jag:

Jag måste få lite mer glamour i mitt liv.

Jag vet nu varför alla dessa unga flickor drömmer om att bli fotomodeller, detta köttstyckeyrke där man agerar klädhängare vilken jag aldrig förstått: det är för glamouren!

Eller varför dessa finniga småpojkar drömmer om rockstjärnelivet, för glamouren! För att slippa det livet som verkar så i förväg utstakat!

För det är när vi torkar andras bajs, säljer andra skit de inte vill ha för att kunna betala hyran, bär tunga tallrikar med mat till gäster som nyper dig i röven, som vi är som längst ifrån veckomagasinernas glossiga drömlivsbeskrivningar.

Var det inte så att de var till för alla?

Men då har vi ju kärleksdrömmarna, tvåsamhetsglansen, romantiken och den osjälviska kärleken till barnen? Vi kan ju föreställa oss att allt vårt arbete är till för dom när vi inte vill tänka att vi aldrig hade några andra val.

Jag vill vara Jonas Hassen Khemiri! Jag vill vara författare och bo i Berlin där andra vill diskutera fördelarna med andvändningen av "du", sitta på intellektuella caféer i Paris och konversera på franska, vara ung, ung och vacker för evigt.

Men jag har ju fått en praktik nu. Och jag hoppas det är ett steg längre ifrån arbeten där jag sliter ut min kropp och förnedrar min själ. Med skam kikar jag tillbaka över axeln på de som inte har ett val, dem som måste göra dessa arbeten för de hade inte samma privilegier som jag.

Djävlar, nu kommer jag försent till jobbet

Mat

Jag vet inte riktigt om jag vill gå dit. Hit. Prata om mat. Och kropp. Och sexualitet. Och fucking emancipation. Men nu kastar jag mig ut.

Min relation till mat är faktiskt god. Mat är gott. Jag tror jag skulle må sämre av att noja kring den än vad jag gör av att faktiskt äta den (onyttiga maten). Så rationell är jag. Så jag nojar inte. Men...bland mina vänner är det ganska vanligt att "skämtsamt" säga att man har ångest kring mat, måste hetskräkas, önskar sig bulimi, måste spinna i 3 år för att få äta den där bullen och så vidare och så vidare.

Det här talet kring mat och kropp fascinerar mig, men gör mig också väldigt ledsen. Jag tror inte jag talar om det särskilt ofta. Men jag har också en ganska okomplicerad syn på min kropp. Och min kropp lyder min minsta vink. Tycker jag att magen väller så kan jag VÄLJA att träna i en vecka och vips så är den ganska platt igen. Talet gör mig dock mest ledsen. Det gör mig ont att vi all, fina människor lägger ned tid på att ångesta kring våra kropp när vi skulle kunna göra så många fantastiska saker med vår tid. Njuta av maten. Njuta av vår kropp. Det är sant - jag ser det faktiskt i första hand som ett slöseri med tid. Det kan låta simpelt som feministisk analys där man kan tala om ideal, våra kroppar som produkter (typ cyklar: smörja här, spänna där), den manliga blicken och så vidare och så vidare. Men för mig är tiden som är det avgörande. Slöseri.

Det andra som gör mig ledsen med fixeringen vid mat är skadan det gör för systerskapet. Genom att tala om det uppmärksammar (kanske tom startar?) vi mat- och viktångest hos andra tjejer. Kanske kan det brygga broar mellan tjejer att tala om sitt sjuka förhållande till mat, men gör det inte i långa loppet mer skada än nytta? Jag antar att det andra som stör mig är platsen frågan tar. Att den inte bara tar tid i anspråk, den tar även plats i anspråk. Plats som kunde ha utnyttjats till något mer positivt, fritt och härligt.

Jag tänker inte komma med nåt käckt råd "så här gör du", men fan, kan vi inte bara inse att vi är biologiska varelser som skiter och äter? Vi behöver inte acceptera kroppsnojor som en normalitet i våra liv. Fat is a feminist issue och vi måste fan inse att det inte är en bra taktik att finna sig tillrätta i en mansdominerad värld genom att självsvälta, hetsäta eller moffa onyttig mat. Nä, förlåt, nu lät jag käck. Kanske är det tvärtom vi ska göra ändå - tala om vårt sjuka förhållande till mat, granska våra beteendemöster in i minsta detalj, föra upp våra kroppsnojor i ljuset och avslöja en bluff, ett luftslott?