Återigen ett minne.

Jag vet inte varför de rasar över mig, minnena. Antagligen ligger de där och pyr någonstans. Vill ut på något sätt.

Jag vet aldrig hur gammal jag är när minnena utspelar sig. I mitt förra inlägg om karusellincidenten skrev jag att jag var 10, men jag misstänker att jag var yngre. I detta minne måste jag gått i ettan, möjligen tvåan. Vi har åkt på klassresa till en populär djurpark inte långt från gamla staden. Där fanns även en stor lekplats med avancerade lekställningar, svindlande tubrutschkanor och dödsföraktande linbanor över smutsvattenfyllda vallgravar. Det var så roligt. Men det som lockade mig mest var dammen. Där fanns små ekor att ro men framförallt: små runda farkoster vilka styrdes med hjälp av en liten motor. Kanske var det min pappas båtintresse som smittat av sig på mig; Jag skulle köra en av de småbåtarna.

Inga av mina klasskamrater var med i dammen. Där fanns bara jag, i min lilla båt, och några äldre killar vilka i stort ignorerade mig. Jag minns inte om mina båtfärdigheter gick bra. Kanske misslyckades jag att styra båten och såg mig om efter hjälp. Nånting var det i alla fall. För de äldre pojkarna började efter en stund att omringa mig. Till min förvåning började de turas om att ramma mig, lite försiktigare till en början, sedan så hårt de kunde.

Till en början skrek jag, argt. Lägg av! Men inte länge till. Det gick upp för mig att jag var indragen i något som skulle kunna sluta riktigt illa. Dammen var förmodligen inte särskilt djup, men jag kunde helt säkert inte bottna och kunde dessutom ännu inte simma speciellt bra. Det var deras ansikten som fick mig att tystna. De var så beslutsamma. Inga skratt, inga glåpord inför min svaghet. De var själva tysta inför sina viljor att göra mig illa. Ansiktena var så allvarliga. Jag tror att jag grät. Men jag skrek inte.

Till slut var det någon som såg vad som höll på att hända. En ung tjej, kanske inte mer än 15 år, skriker åt killarna att sluta. Men de är allt för koncentrerade på vad de gör. Hon skriker igen. Hennes röst skär sig. Jag märker till min förskräckelse att hon börjar gråta där hon står. Då reagerar de. Pojkarna lämnar mig ifred. Jag får hjälp att komma upp ur båten av flickan och går därifrån.

Jag hade aldrig känt en sån känsla förut. Innan, när jag blivit kränkt, kunde jag känna indignation, ilska, en röd önskan om hämnd. Detta var annorlunda. Jag blev tyst inför situationen där jag var så fullständigt utlämnad inför andras önskan att göra mig illa.

(- Kanske till och med döda mig? Nej, snarare se hur långt det kunde gå? -)

att jag inte sa något på länge utan stilla gick tillbaka till min klass med en ny sorts skräck och sorg innanför bröstet.