Daddys - något blev inte sagt.

Efter att skrivit mitt inlägg om kärleken till pappa kände jag att något skavde. Det var något som inte blivit sagt. Inte att min pappa är en djävel på att laga mat, vilket visserligen var en stor miss att inte omnämna, utan något om mäns föräldraskap som jag tänkt på länge. Det handlar om våld, där två tredjedelar av misshandelsfall mot barn tillskrivs män. Problemet är att jag inte finner ett sätt att uttrycka detta, utan att riskera att bli som idioten jag refererade till i mitt förra inlägg, vars teorier om att män är farliga för barn fick mig att i affekt komponera ihop en kärleksförklaring till min egen pappa. Hur hittar vi sätt att prata om det, benämna det utan att fördomsfullt reducera?

Jag lyssnade till Tendens i P1 i lördags om mäns föräldraskap. Tyvärr hann jag inte lyssna på hela eftersom jag var tvungen att rusa iväg, men det var nånting som Michael Alonzo, ordförande i föreningen Pappa - barn, sa som fick mig att återigen känna att det var något som missats. Han menade att han inte kämpade för mannens rätt utan för barnens.

Programmet tog upp den förlegade idén om att mamman alltid kommer vara den primära föräldern och hur detta avspeglar sig i rättsväsendets genom att i vårdnadstvister döma till kvinnors fördel. Feminismen har kämpat mot en bild av moderskapet som heligt. Samtidigt anklagas nu feminister för att föra en kamp för kvinnans makt över barnen mot män, en bild som jag tror tål en del granskning, just för att frågan om män som tar sina föräldraskap på allvar är så viktig.

För några år sedan plockade jag under en utlandsresa upp en bok vid namn När blodsbanden brister där författaren berättar om hur hon i åratal fick kämpa mot myndigheter och rättsväsende när det visade sig att hennes ex utförde övergrepp på deras son. Hennes berättelse liknar Alonzos i den mån att hon aldrig blev betrodd, utan till slut tvingades skicka sin son till sin pappa (detta efter att övergreppen ägt rum) eftersom hon annars skulle förlora vårdnaden. Hennes son var därmed fullständigt rättslös.

Min pappa var en av de få män som under 70-talet fick ensam vårdnad om sin dotter. Jag har hört brottsstycken om hur detta gick till och har dragit slutsatsen att det fanns sinnessjukdom inblandat. Mina kusiner tvingades genomlida en fruktansvärt uppslitande vårdnadsprocess som vanns av pappan, trots att han i stora perioder inte var lämplig vårdnadshavare, något som lämnat stor bitterhet hos särskilt den kusin jag talar mest med detta om. Jag benämner inte dessa exempel som bevis på att berättelsen om män som alltid förlorar i vårdnadstvister är osann, egentligen inte ens som nyansering. Men de har förmodligen del i min känsla över att något inte blivit sagt eller belyst i frågan.

Vårdnadstvister kan slita enormt på barns välmående. Men vilka av dessa bilder stämmer? Alonzos bild, där män praktiskt taget inte har en chans i vårdnadstvister, eller den i När blodsband brister, där rättsväsendet är så mån om att barnet ska ha tillgång till båda föräldrarna att man tvingar det att ensamt bo med sin våldtäktsman, i de rum där våldtäkterna har ägt rum? Skulle detta någonsin behövas genomlidas av en vuxen?

Och jag tänker att det är precis som Alonzo säger: att det handlar om barnens rätt. Hur förstår vi det, hur pratar vi om det?