Oh, the pain

Jag brukar kika in här för att påminna mig om att jag faktiskt har en blogg. Den senaste tiden har varit så helvetiskt hektiskt att när jag försummat den grovt. Men det är lustigt hur det fungerar, även om denna teori endast existerar i mitt huvud. Du läser något, formulerar tankar kring det, läser andras inlägg om saken, inser att det finns en lucka att fylla, börjar formulera ett inlägg så vips är klockan jättesen och du måste välja mellan svårt dåligt samvete för att inte sovit så långe som du borde gjort inför nästa dags vandring i grottekvarnen, eller inte uppdatera din blogg som inte ger dig någon som helst inkomst men är så sabla bra att ha ibland – möjligen som papperskorg för hjärnmaterial. Några dagar senare är tankarna du haft tänkta och uttryckta av någon annan, eller så har frågan förvandlats till en icke-fråga. Den senare är oftast fallet. Och du börjar löst formulera andra inlägg i huvudet osv osv tills du verkar dött bloggdöden. Jag längtar tills det upphör.

I alla fall. I söndags hade jag närkontakt av tredje graden med marken i syrrans paddock. Jag blev avkastad av deras fjordingsto Daisy under en dålig galoppmanöver varför jag nu upplever intensiva smärtor från min höft så fort jag gör vissa rörelser. Som att ta på sig kläder, t.ex. Att ta på sig trosorna har blivit ett helt projekt så här efter min luftfärd från hästryggen. Igår fick jag hjälp av min vän att ta på mig skorna. Kärlek i sin uppriktigaste form.

Till Daisys försvar kan jag säga att jag sort of förtjänade det. Jag kan egentligen inte rida, så frågan är vad jag gjorde på en hästrygg egentligen. Man sätter inte en person som inte kan köra i en bil. Men då jag hänger så mycket med hästar och det har gått bra förut så... Det var när jag försökte galoppera, tappade ena stigbygeln och därmed också kontrollen som Daisy bestämde sig för att göra sig av med mig. Jag tror hon tänkte att ”antingen gör du det här rätt eller så kan du lika gärna kliva av”. Jag flög i en kort båge och landade på höften. Uppsalaseismologerna uppmätte 4.3 på richterskalan. Nobody messes med det stoet. Hon är flockens ledare och riktig matriark. Det lustiga var att jag märkte att hon ville bocka av mig, och lät det ske. Jag tror jag kände att hon hade rätt i att jag red fördjävla dåligt.

Jag är naturligtvis inte den första att trilla av en hästrygg, inte heller den sista. Båda mina systerdöttrar har brutit varsin arm efter olyckliga fall. Ändå har de självklart fortsatt, vilket inte nödvändigtvis bör tolkas som utslag av grav masochism. Det handlar snarare om en inställning som jag menar kan vara del i att hästtjejer brukar odla vissa karaktärsdrag, ett psyke man skulle kunna kalla... maskulint. Jag läste någonstans att hästtjejer blir i högre grad än andra kvinnor företagsledare. Inställningen till det ack så talande ”upp på hästen igen” tillsammans med den totala ”ta ingen skit”-inställningen som genomsyrar hästlivet kan möjligen fostra ledaregenskaper som anses åtråvärda i en maskulint dominerad värld. Min syster sa till mig att ”man inte är en bra ryttare innan man fallit ur sadeln minst hundra gånger”, vilket fascinerade mig. I själva utvecklingen till framgång anses misslyckandet vara en självklar del och en förutsättning, vilket går tvärs emot det inslag av först uppnådd perfektionism innan uttalad duktighet som brukar förfölja tjejer annars. ”Nä, jag har bara uppfunnit botemedlet mot malaria, jag är väl inget bra”-attityden.

Jag kommer alltså sätta mig i hästryggen igen, och då ska jag visa vem som bestämmer.

Jag har har haft turen att sällan i mitt liv ha riktigt ont, utom vid mitt andra djurencounter på Sri Lanka vilket jag hoppas kunna berätta om i en senare del (lustigt att mitt livs smärtsammaste ögonblick orsakats av djur). Smärta gör något med en. Det värsta var för mig första natten. Fullproppad med mediciner starka nog att förvandla en giraff till en grönsak vaknade jag oroligt varje gång jag vände mig och smärtan högg till i ryggen. Vissa ofrivilliga,särskilt ifall plötsliga, rörelser framkallar häftiga indragningar av andan och ofrivilliga utrop av den gnälligare sorten. Man blir introvert. Jag har hela tiden en del av min tankeverksamhet riktad mot smärtans epicentrum. Tvångstankar liknande ”jag kommer aldrig bli bra, nu är det kört” grodde villigt i huvudet och jag såg Cristopher Reeves förvridna kropp framför mig. När jag linkade genom köpcentrumet i staden för att nå mina kvarter förstod jag hur en gammal människa känner sig. Man är rädd, för man vet att ens kroppskapacitet är så låg att vem som helst kan ge sig på dig utan att du kan säga pip till försvar. Det var en otäck känsla. Så mycket tar jag min kropp för given.

Allt det här har fått mig att tänka mycket på min mamma. Hon genomgick en smärtsam operation i knät efter vilken hon levt med ständig, svår smärta. Detta har inneburit ett stort sår för min familj och är min i särklass svåraste sorg. Hennes läkare menar att 1% av alla liknande operationer går fel, varför inga förklaringar kring vad som hänt kan ges. Han lovar henne ständigt nya procedurer och kontakter med andra specialistläkare som senare oftast visa sig inte vara tillgängliga. Detta är sex år sedan. Hon har fortfarande mycket ont. När jag flyttat runt halva Europa har pappa alltid kommit och hälsat på mig. Min mamma har tvingats stanna hemma. Hon kan inte vara den farmor och mormor hon önskar. Hennes liv har reducerats och de som älskar henne står maktlösa.

Jag hörde en gång ett läkarskämt, att innan man blir en riktigt bra kirurg ska man först ha gjort minst hundra patienter invalida.

Misslyckandena som förutsätter kompetensen i fallen mellan läkare och patient ger mig inte samma känsla som i fallet med ryttare och hästar. Det finns helt enkelt fall där det är omöjligt att åter kliva upp på hästen.