Avoir peur de voler

Sommardagarna kom med regnet som känns lika varm som huden på mina händer och jag kan sitta med mitt andra arbete utan känslan av att årstiden går mig förbi.

När jag cyklar förbi restaurangen där jag arbetade förra sommaren upptäcker jag till min förvåning att jag känner nostalgi. Jag har intalat mig att jag avskydde varje minut jag stod där med värkande fötter, parerande druckna mäns händer, kämpandes mot min blygsel att gå fram till folk och berätta om menyn, de långa, uttråkande timmarna av väntan på att dagen skulle ta slut. Nu minns jag även de aspekter av jobbet jag även tyckte om: att stå i timmar och observera folk, alla vänliga, roliga människor som konverserade med mig (ibland på franska!), en slags liknöjdhet i att följa solens gång och veta att när den går över taket på juvelerarhuset; då har jag inte mycket kvar av arbetsdagen. En människa kan vänja sig vid så mycket.

Detta jobb innebär att jag arbetar hemifrån. Nu är jag inne i en fas av skrivande, ett ihopknytande av säcken som ger mig så många kickar att jag har svårt att lägga ned arbetet på kvällen. Jag upplever det nästan som att arbetet i den här fasen skriver av sig självt. Fascinerad lyssnar jag till gånghjulen i min hjärna snurra inför ett kapitel och vips har en ny insikt, ett nytt samband tillkommit. Jag älskar det. Jag vill vara i det jämt.

Men det är naturligtvis inte för alltid. Om endast en månad är jag arbetslös igen, och fattig återigen. När jag talar om det med vänner sänker jag oss i en depression djup nog att vara svår att ta sig upp ur, för om det något jag är bra på är det att inte se lösningar.

Det värsta är min uppgivenhet inför mina vänners konstruktiva förslag och lösningar. Som om jag ville tala med dem endast för att vältra mig i min egen självömkan. Senast jag talade med en vän om min stundande arbetslöshet (och närvarande kris) föreslog hon att jag startade något slags projekt för vilket jag kan söka pengar från olika statliga instanser. Jag har fått förslaget förut, och än en gång sjönk jag ihop som en misslyckad sufflé inför min oförmåga att förstå hur det skulle gå till.

I ett samhälle där din främsta egenskap anses vara optimism och kreativitet är jag likt en saltstod förstelnad och surmulen icke-kreatör. Likt en dinosaurie önskar jag att arbetsmarknaden liknade den på min mammas tid, när jobben strösslades över dig som konfetti. "Gillar du att göra det här? Då kan du få jobb här!"

Inom socialteori talas det om förändringen mot en allt större individualism i moderniseringsprocessen vilken får karaktären av att livet allt mindre är en självklarhet utan ett projekt som måste realiseras och ett mål som ska uppnås. I min analys av mitt arbete, vilken handlar om motivation till unga att delta i olika konstnärliga och sociala projekt, att jag sett att en allt för hög, uttalad målsättning får många unga att reagera negativt. Jag argumenterade för att de unga i första hand söker platser att känna att de räcker till som de är, till skillnad från skolans bedömande och fyrkantiga pedagogik med sitt tydliga "så här gör man, då kan man inte göra så här". Många av dem behövde inte utmanas utan finna en frizon att slappna av på från en ofta stressande vardag. Det ligger ofta ett bakomliggande prestationskrav i viljan att andra ska sätta upp mål som kan skrämma en individ.

För om man inte sätter upp mål kan man inte heller misslyckas.

Så minns jag min egen argumentation kring ridning och hästtjejer och minns att misslyckadet kunde förstås som en naturlig del i utveckling.

För om jag aldrig misslyckas, kan jag då utvecklas? Och om jag inte har kriser, kan jag då förstå vem jag är och vad jag vill?

Jag kan ju alltid fortsätta skriva navelskådande, kvasipsykologiska inlägg på bloggen vilka ger intrycket av mig själv som den mest melankoliska bruttan söder om nordpolen, men va fan.

Jag lever i en tid där risken att misslyckas och synen på misslyckande är något jag inte kan styra över. Jag har inte makten över mina yttre omständigheter. Men min egen rädsla för att misslyckas hindrar mig definitivt från att flyga, eftersom den hindrar mig att ens ta mig till avfarten.