fredag 16 juli 2010

kräftan

Jag frustar, snyftar och hulkar på cykeln vid övergångsstället. Ändå ljudlöst så ingen ska höra. Ändå seendelöst bakom mina solglasögon. Trafiken bullrar gott och väl över min nivå. Ett äldre par bredvid frågar hur man kommer över på andra sidan vägen, till kyrkogården. Svarar att jag inte vet var den ligger.

Kommer fram till jobbet och har samma känsla som igår. Kan inte ta mig för saker utan att först ta en paus. Tar en cigg, trots att jag vet att det är det sista jag borde göra. Ringer en vän som igår ringde mig med glädjande besked om en graviditet, idag ringer jag och bara snyftar i luren. Får höra det jag mest av allt behöver höra: kom hit om du vill. Jag finns här. Går ändå in i byggnaden och går alla trappor upp till mitt kontor. Vad gör jag här?

Läser på cancerfondens sida: Cancer innebär att den perfekta balansen rubbas. God knows att allt inte är perfekt, men nog rubbas man. Kan inte låta bli att googla på cancerformen min mor har diagnosticerats med, gråter. Ringer ännu en vän. Öppnar mailboxen. Väntar på mailsvar från min arbetsgivare där han säger att det är okej att jag inte jobbar. Ändå måste jag företa mig något. Öppnar bloggen och skriver det här. Öppnar dokumenten jag jobbar i.

2 kommentarer:

christina sa...

vet inte hur man skriver något tröstande, men vill ändå skicka lite styrka över etern. min far hade cancer och blev frisk. det kanske finns hopp?

all värme,
en läsare

Sleepless sa...

Tänker på dig.