Smart is not a four-letter word. That would be smar.

Jag sa upp mig idag. Jag kan inte veta om det var rätt beslut, för jag kan inte leva om mitt liv och göra andra beslut efter vilka jag kan avgöra vilket var det rätta. Einmal ist keinmal.

Min chef vet att hon behandlar mig hårt, men fick det att låta som att problemet ändå låg hos mig eftersom jag är så svag. Jag bryr mig inte längre, är jag så svag hade jag kanske inte slutat? Kanske är detta mitt första tecken på någon slags styrka.

Den här våren ska bli tiden då jag insåg att jag inte är en supermänniska. Så ofta när jag läser mina dagböcker tänker jag att jag önskar 14-åriga eller 16-åriga eller 20-åriga Anna T hade vetat vad jag vet nu. På samma sätt misstänker jag att 50-åriga Anna skulle säga till dagens Anna att hon måste lugna ned sig.

Så jag trodde att jag skulle kunna arbeta 100% och samtidigt studera 50%? jag förvånas när jag får underkänt på grammatiktentan, min första misslyckade tenta? Jag känner självförakt inför att inte klarat det? Jag trodde jag var smart men jag var dum. Intelligens är något annat än att göra sig själv olycklig.

Våren 2010 får bli tiden då jag inser att jag inte är skapad av järn. Jag stressade på och min kropp sade stopp. Jag mådde ständigt dåligt och min mage gjorde slut med mig. Jag är förvånad.

Superhjältar springer ändå bara omkring i fåniga trikåer. Mina pretentioner utgjorde mina spandex och fladdrande silvercape.

Kanske är jag en figur i en serieroman av Joanna Rubin Dranger som fast hon är ingeningenting finns hon ändå.