Sri Lanka del 4

Den slutgiltiga spiken i kistan för min surfarkarriär utgjordes av ännu ett djur. Jag och J hade lånat varsin bräda från hostelet, havet var vasst av hårda vågor och brunfärgat av upprörd sand. Vid ett försök att bemästra brädan kände jag plötsligt en intensiv smärta i foten. ”Nånting bet mig” konstaterade jag mot J. Vi stannade upp en sekund. Sedan paddlade vi det fortaste vi båda någonsin paddlat tillbaka mot stranden. Jag skulle gissa att våra armars rörelser liknade hjulen på en ångbåt i superfart. Jag linkade upp och såg att jag blödde från ett sår i foten, kanske två centimeter brett. En lustig smärta började krypa uppför benet, som en slags trögflytande eld. När pojkarna som arbetade på hostelet fick syn på mig blev de förskräckta. De tog genast hand om mig, satte mig ned, hämtade hostelägaren. Han undersökte såret, konstaterade att jag förmodligen blivit stungen av en stingrocka. ”Ingen fara”, hävdade han, ”vi har medicin för det här! du behöver bara vara orolig om giftet når hjärtat, säg till om du känner att det börjar gå upp i ljumsken!”. Jag reagerade genom att få frossa. Förutom den intensiva, vita smärtan i såret gled en annan, trögare smärta upp genom låret mot ljumsken. Mannen hämtade en liten flaska med en svart vätska som han hettade upp under en tändare. Han baddade vätskan mot en bomullstuss och placerade den på mitt sår. ”Detta är bra mot skorpionbett!” log han uppmuntrande.

Resten av kvällen och natten upplevde jag den svåraste fysiska smärta jag någonsin fått utstå. Min fot brann. Lägg till oron för att dö och där har du mitt inferno. För första gången sedan jag var liten grät jag smärttårar. När jag lyckades lugna ned mig och övertyga mig själv om att jag inte skulle dö blev jag ändå ledsen över tanken på att resten av resan förmodligen var förstörd. Vi hade mer än en vecka kvar på vår månadssejour, hur skulle jag kunna gå, bada, resa nu? J försökte trösta, men hon var också orolig. Nästa morgon vaknade jag upp med ett fult sår, men smärtan var nästan helt borta. Jag hade inga problem att stödja mig på foten. Hostelägarens mirakelmedicin hade fungerat mer än utmärkt. Vi åkte vidare utan problem. Jag fick efteråt visserligen en ganska envis infektion och ett ärr, men inga bestående men. Nu har jag en stället ganska bra historia att dra, kan jag ibland tänka.