Logiken i praktiken eller ibland blir jag så satans politisk.

Jag intresserar mig för ungdomsfrågor. Detta mycket på grund av den aspekt av makt som alltid verkar dyka upp så fort ungdomar handlingar aktualiseras i samhällsdebatter. Inte sällan definieras de som problem och jag tycker att det så ofta föregår en slags symboliskt våld mot unga vilken kommer ur det faktum att unga ofta får spela rollen som "de andra", inte olikt hur andra grupper likt kvinnor och invandrare fått se sig definierade. En grupps position utmärks av symboliskt våld genom att de först blir definierade av samhällets institutioner för att sedan bli föreslagna lösningar på de problem de blivit.

Ur ett historiskt sammanhang alltid har funnits synpunkter på ungdomskulturer vilka har skiftat sammanhang men ändå uppvisat likheter i attityder från vuxensamhället. Från Sokrates uttalande om ungdomens moraliska förfall 400 år f.kr till 1910-talets filmcensur och vår tids fildelningsdebatt har debatten om ungdomens utsvävningar tenderat att upprepa sig. Syftet med moralpaniker är att känslan av sammanhållning friskas upp av fokuseringen på en ”syndabock” genom vilken man tydliggör vilket samhälle man inte vill ha. Ungdomsgruppers revolthandlingar ingår ofta i ett komplext samhälleligt spel där de sprids och rentav skapas av dominerande vuxenintressen.

Det är ofta vad ungdomsgrupper symboliserar som verkar gör dem i blickfång för moralisk indignation. I den stad jag bor har frågan om graffiti varit en het potatis. I kommunen fanns många motstridiga åsikter om hur man hanterade frågan bäst. Jag menar att problemet var den känsla av kontrollförlust som ungdomars användning av stadens rum frambringade och en frustration inför motsättningarna mellan de som förespråkar nolltolerans och de som förespråkar dialog. Det förekom enkelt en ”gränssättningskris” som utmynnade ur ett behov av att markera normativa gränser. Praktiken här utgörs av en nolltoleranspolitik. De vetenskapliga stöden för nolltolerans är dock svaga. Åtgärder mot klotter kan lätt bli kontraproduktiva och riskerar även att ge subkulturen en radikalare stämpel än vad den i verkligheten förtjänar.

I staden har gjorts satsningar för att få bort unga människor från gatan. Dessa satsningar handlar ofta om att kontrollera ungas uttryck även om ambitionen har varit att skapa kunskap kring metoder som verkar för att öka ungas deltagande. Syftet blir ur denna aspekt att skapa skötsamma ungdomar.

Vem är framtidens normala samhällsmedborgare? Genom att formulera och besvara frågan reproducerar makten sin egen postition. På samma sätt kan vi förstå vår egen position som arbetslösa i en kapitalistisk marknad. I den kapitalistiska logiken ligger att skapa ekonomiska kriser vilka får som följd att arbetsmarknader världen över kollapsar och lämnar grupper utan rätt symboliskt och kulturellt kapital sårbara. I en marknad där vi alla konkurrerar om arbetsplatserna för vår överlevnads skull tippas maktbalansen över på dem som äger produktionsmedlen med klara tendenser till försämringar av arbetsrätten som följd. Människor utan möjlighet att arbeta, så som sjuka, förväntas inkorporera den samhälleliga bilden av dem som fel och "de andra". Debatten (nolltoleransen) kring de lata och bidragsberoende är endast del i en större önskan till förändring av vår begreppsvärld, vårt själva etos, vilken syfta till att skapa den liberala (mar)drömmen där alla har sig själva att skylla och alla är beroende av marknaden. Syftet med moralpaniker är att känslan av sammanhållning friskas upp av fokuseringen på en ”syndabock” genom vilken man tydliggör vilket samhälle man inte vill ha. Vi ska jobba, och har vi svåra jobb där vi blir förnedrade eller mår dåligt ska vi inte klaga. Bara vi anpassar oss till ledet. Syftet är att skapa skötsamma människor som inte längre ifrågasätter makten.

*kraschar under feberyra*