Uddlöshet

Jag är ganska sur på människor som är så satans beskedliga. Lyssnade just med ena örat på reprisen av dagens sommarpratare, hon kvinnan som är chef över Saab. Hon talade om kvinnor, män, makt och jämställdhet. Och kom med de tristaste argumentet mot kvotering; jag vill inte veta att jag sitter på min position enbart på grund av mitt kön, det skulle vara en kränkning och hej och hå. Jodå. Och så lite broderier kring hur just HON klarat av den manliga dominansen, den manliga chefskulturen. Det går om man bara vill tillräckligt mycket. Samma känsla hade jag när jag läste den hära Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst tidigare i sommar. Hon beskriver sitt mödrarskap som sådär natuuuurligt. Som att alla hysteriska morsor har fel och att just HON sitter inte på the holy motherhoods eviga rätta svar. 

Båda två är beskedliga. Sådär att de är de utvalda lyckliga jävlar som bara går omkring på denna jord totalt opåverkad av strukturen omkring dem. Som att de kommit fram till helt rätt svar inifrån, att de bär på essensen, fastän de anpassat sig väl till den rådande ordningen och slutat ställa kritiska frågor. Och det UNNAR jag dem verkligen.