onsdag 18 augusti 2010

Reduceringar

Bloggvärlden rasar över en viss typ av reducerande av kvinnor signerat "snälla killar". Gustav Almestad skrev om nörden's kvinnoförakt i Bang, vilket tidigare nämnts av Kerstin här på Glitzfitz, Like a bad girl should tar sig även an Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora" och för några dagar sedan hängde Lisa Magnusson på diskussionen där hon vackert pinnade ned problemet: den passiva aggressiviteten, reduceringen. Nu behöver inte detta nödvändigtvis stå för Ronnie's personliga kvinnosyn, det är själva synen, tillräckligt frekvent upplevd, som är värd att ändå diskutera.

Jag tänkte på detta när jag förra året lyssnade på Alex Schulman's sommarprat under en roadtrop längs Kalixälven. Insåg han hur mycket han reducerade sin flickvän när han beskrev henne som den vackra och oåtkomliga? Jag ville så gärna plocka upp skämskudden inför hans dravel att jag struntade i om detta skulle betydat vägkrasch.

Påminns åter om detta när jag läser PO Engquist självbiografi. Han sällar sig till skaran puckon i mina ögon när jag läser hur han "storögt och oskuldsfullt" (kräks) i 70-talets Los Angeles klivit in på feministseminarium och bevittnat den några av den feministiska historiens giganter: Shulamith Firestone, Betty Friedan och Kate Millet. Han skriver:

Allting han förut ansett viktigt, inklusive knivskarpa intellektuella debatter om centrala ämnen, och som fanns i Berlin, det finns inte här i Los Angeles. Här fanns dock allt det andra.

Så kan man reducera en av 1900-talets viktigaste intellektuella och handlingskraftiga rörelser samt några av den moderna historiens mest betydelsefulla intellektuella.

Engquist fortsätter:
Oskuldsfullt har han från barndomen vant sig vid att betrakta mannen som utsatt för ett strukturellt förtryck av de starka kvinnorna. Det är det normala i Västerbotten.

Jag som kommen från dessa delar av landet kan berätta en annan historia om vårt gemensamma län. Det är den om min mormor, som levde så underordnad min morfar att han ibland tvingade henne på knä för att be om honom pengar för att kunna köpa mat till sina barn. Mamma har berättat hur mormor grät av förnedringen. Morfar gjorde det inte för att han tänkte laga maten själv, utan för att han kunde. För att det var så man gjorde där han kom från, i Västerbottn, Schwärje.

Så förlåt mig om jag känner mig skeptisk, PO. (Darrar av återhållen ilska). Missförstå mig rätt. PO Engqvist är en lysande författare. Men lysande personligheter har varit puckade gällande vissa aspekter förr.

3 kommentarer:

hemligamorsan sa...

Jag ifrågasätter att PO Enquist är en lysande författare. Jag tycker att han är ganska boring.
Dessutom har jag en bekant som kan berätta om hur han vid ett flertal tillfällen har betett sig extremt buffligt och arrogant mot människor (kvinnor) han inte känner.

Anna Tholl sa...

Haha, ja visst, smaken är subjektiv! Jag tycker han är bra, men förvånas över hur han beskriver sina relationer till kvinnor. Endast relationen till hans mamma beskrivs enligt mig på ett levande sätt.

Kristina sa...

Han är en fullständigt lysande författare, såväl journalistiskt som skönlitterärt. Men beträffande kvinnosynen dammar han verkligen tidvis, är helt med dig. Hur han beter sig till mans kan väl däremot inte tas med i just den här diskussionen, den om författarskapet. Men i den om gubbslem - jovisst.