onsdag 20 oktober 2010

Kvinnan som talar om maskulinitet

Det finns många gånger jag tänkt att jag är glad att jag inte är man. För även om det ofta har varit en förnedrande aktivitet att försöka förhålla sig till någon slags hegemonisk feminitet, slipper jag i alla fall den svaghetsföraktande maskuliniteten.

Män och manlighet har varit på debattapeten i någon vecka, och en av de intressantaste inläggen (vilken summerar många andra) är den här. Speciellt de här meningarna gav mig mycket igenkänning:

Jag är emellertid ganska mätt på att nästan enbart höra kvinnor berätta för mig hur män är och hur mansrollen bör förändras eftersom fokuset då oftast ligger på konsekvenserna för kvinnor och inte för männen själva. Kvinnor behöver inte avhålla sig från att prata om det, men vissa berättelser kräver att man själv upplevt det man uttalar sig om.

På samma sätt känner jag alltid skepsis inför män som berättar för mig hur kvinnorollen bör vara, eftersom jag alltid slås av en känsla av att de har någon baktanke som endast tjänar till deras eget syfte. Därför skulle jag verkligen som man känna ett enormt behov av andra mäns berättelser om vad det är att vara människa i en samtid som kräver att man på olika sätt anpassar sig till mansrollen, hur illa eller väl man nu än klär i den. Jag kommer i det här inlägget fortsätta diskutera och vädra de tankar jag har om mansrollen, även om jag är kvinna, även om det är självklart så att jag intresserar mig av frågan i egenskap av att vara kvinna, men allt vad nu det ska innebära.

Förra veckan streamade jag ett avsnitt av Skavlan där Susanne Bier var på besök för att prata om sin nya film. However, innan hennes entré talade man om föräldraskap och om föräldrar "aktvitetar ihjäl" sina barn i den goda viljan att vara de bästa man kan vara för dem. Diskussionen hade föregåtts av en manlig journalists bildreportage där han gick på babysim, babysång och babysalsa med sitt barn. Så kommer Susanne in. Hon uttrycker avståndstagande mot detta att en man ska vara på det här sättet med sina barn. Hon säger att hon tycker det är osexigt, att män inte ska behöva vara kvinnor, allt medan hon skrattar under det att resten av gästerna ler och skruvar lite obekvämt på sig.

Det första jag tänker är att hon är helt ute och cyklar bananas. Jag tycker egenskapen "god förälder" är en vansinnigt attraktiv egenskap hos män. Det tyder på mognad, empati, omsorg och ansvarstagande. Min andra tanke är: varför i helskotta ska män bry sig om kvinnor tycker det är sexigt om de umgås med sina barn eller inte? Varför ska de behöva oroa sig för den bedömningen?? Jag hoppas att de inte gör det. För det tredje: det handlar för fanken inte om att män ska bli kvinnor. Det handlar om att mansrollen måste få expandera att innehålla "vara förälder, umgås med barn". Varför skulle inte det vara självklart?

Jag skrev tidigare om dokumentären "Ångrarna" och hur vacker jag tyckte den var. Det som stannat hos mig efteråt var främst det starka intrycket Orlando gjorde på mig, mannen som opererade sig för att bli kvinna, mötte mannen i sitt liv och gifte sig med honom, som efter sin skilsmässa bestämde sig för att operera sig igen för att aldrig ljuga om vem han var. Han hade tillslut funnit ro i den han var och accepterat sig själv; varken som man eller kvinna, utan något där emellan som inte fanns utrymme för när han varit yngre. Och det fick mig av någon anledning känna mig så stolt. Han var den han var, kvinnan i mannen, mannen i kvinnan. Han hade hittat sig själv där någonstans.

För det är verkar också vara den frågan som är svårast av alla, och som det verkar finnas rädsla för, fortfarande. Kvinnan och mannen i oss.

Krig är en sån annan företeelse som sätter frågan på sin spets. Jag har nyss läst en skildring av hur Sovjet slussade miljontals män i en meninglös slakt där de inte ens gavs identitetsbrickor. De var inget annat än kött menade att dö. Visserligen slog Rysslands armé de nazistiska armén, men vem är vinnare i ett krig där man uppskattar ha förlorat 25 miljoner medborgare? Tydligt var i alla fall de appeller till manlighet som användes för att motivera dessa unga män att gå med i kriget. Deserterade du var du en kvinna. Värre än döden. Din familj skulle straffas och du skulle vara för evigt hånad.

Och jag tänker att det säger så mycket om hur enormt stark denna sociala norm är och hur vi hellre möter döden än riskerar än att bli alienerade från vårt sociala sammanhang,
vår omgivning. På samma sätt som Orlando visste att han skulle bli om han levde ut sina feminina sidor, sin homosexualitet på 60-talet. Varför logiken i att istället bli kvinna blir uppenbar.

"Mansrollen är så här stor" sa en barndomsvän till mig en gång, och höll upp två fingrar med några millimeters luft emellan. För hans skull (inte bara för min egen, för visst har jag som kvinna mycket att vinna på det) önskar jag det avståndet kan öka med åtminstone några centimeter. Drömmen, antar jag, är att det inte ens ska spela roll.

Uppdatering: Här är ännu ett intressant inlägg i frågan!

12 kommentarer:

Lovisa sa...

Jag såg också Susanne Bier och tyckte att det hon sa var helt sinnessjukt. Babben fick till det bra tycker jag - varför ska män vara "maskulina" hela tiden, man behöver väl knappast ha fjånge när man är på babysalsa?"

Män måste inte vara som kvinnor, och vi ska inte försöka göra dom mer som kvinnor heller, men det ska inte vara något nedvärderande i att välja att vara "kvinnlig".

Anna Tholl sa...

Exakt, jag tänkte också på att episoden med Susanne Bier visade på att det finns kvinnor som anser att de har mycket att vinna på att upprätthålla den traditionella mansbilden, och kommer skuldbelägga män om de avviker från dem genom tillmälen som "osexig". Enligt logiken där kvinnor och män är varandras motpoler lär vi oss att tända på vår position i detta, under som över, enligt en smart feminist jag glömt namnet på. För mig framstår våra roller bara så oerhört konstruerade. Vilket inte betyder att normen inte är en jättestark kraft.

Äm sa...

Älskar att läsa dina inlägg. Du skriver så bra, min vän. Och om så tänkvärda saker. Saknar dig.

Anna Tholl sa...

Äm: <3 <3 <3

Anonym sa...

"varför i helskotta ska män bry sig om kvinnor tycker det är sexigt om de umgås med sina barn eller inte"

För att det är hyfsat relevant om deras kvinnor lämnar dem för en sexigare man? Jag skulle också vara jävligt orolig. Vilket ju är väldigt omanligt...

Sen undrar jag: var EXAKT kommer idéen om att dessa roller är konstruerade ifrån? Vem har konstruerat dem? Hur lyckades man applicera dem på varenda människa på jorden samtidigt? "Kvällspressen"? Skulle det kännas mer jobbigt om det bevisades imorgon att dessa roller sitter ingraverade i vår biologiska struktur?

Anonym sa...

Jag missade visst den här pärlan: "den svaghetsföraktande maskuliniteten"

För helvete. KVINNOR väljer ut vilka män och vilken manlighet som är godkänd för fortplantning, inte män. Män gör som kvinnorna behagar. Kvinnor föraktar inte svaghet i sig, de föraktar svaga MÄN. gah, hur svårt ska det vara att förstå detta?? Alla vidare resonemang bygger på att man förstå denna basala premiss.

chall sa...

Intressant inlägg. Jag har inte sett Skavla men det verkar ju lite "intressant" att det alltid ska hamna i "män ska vara män och kvinnor kvinnor"... Själv undrar jag om man skulle kunna tillåta män att vara "manliga" OCH "involverade pappor" samtidigt - utan att det ses som mindre manligt för att dom kan byta blöjor. Jag menar, är det en machoman som tar han om mig eller är det en machoman som kan verkligen ta hand om mig och mitt barn?! (hypotetiskt)

Jag tyckte inlägget om "män ska vara starka men sen när dom är vuxna ska dom prata om känslor" är rätt talande. Samtidigt känner jag många kvinnor som tycker att det är väldigt osexigt när män pratar känslor eller (ve och fasa) gråter.

Själv funderar jag på hela den här iden med "manlighet" och "kvinnlighet" och vad det ligger i de begreppen... om det är samma sak som "stark" (som i hård metall) och "mjuk" (som i kudde och fluffig).

Anna Tholl sa...

Anonym: Som jag skrev i svaret till den första kommentaren, menar jag att förståelsen av maskulinitet även upprätthålls av kvinnor, vad man nu än som kvinna kan tycka att man vinner på det. Men jag tror inte sättet vi upprätthåller normer speglar det rationella valet, snarare handlar det om något annat. Men helt klart är ju att denna föreställning också mycket aktivt upprätthålls av män, men enligt ditt resonemang är män offer för kvinnors "val av fortplantningspartners"? Jag är ledsen, men en sån förenklad biologistisk förståelse av könsrollerna och dess funktion kommer jag inte slösa tid och energi på att argumentera mot. Inte heller kommer vi mötas i vår olika förståelser av hur normer upprätthålls och ständigt reproduceras. Jag menar att detta är en komplex social process, som alltid lämnar utrymme för förändring, även om dess största karaktäristika utgörs av tröghet. Jag tvivlar på att ens den mest inbitne biolog skulle hävda att våra beteenden och normer var av fullständigt biologiska ursprung och därigenom radera de kulturella och sociala förhållanden som formar oss. Snarare slås jag av hur man gärna använder biologistiska argument i försök att stävja en ökad förståelse vilken också öppnar för en diskussion om hur vi kan förändra förutsättningarna.

Ivar sa...

Tycker som sagt mycket om det här inlägget.

Anna Tholl sa...

Tack.

Lisa sa...

Det tyder också på väldigt höga tankar om sig själv att som Susanne Bier på något sätt inbilla sig att det skulle vara relevant för alla småbarnspappor om just hon tycker att de är sexiga eller inte. Jag tror att majoriteten av de pappor som går på babysim, babyrytmik o.s.v inte ens reflekterar över huruvida kvinnor de inte känner tycker att de är sexiga i dessa situationer eller inte det första de gör. Dessutom lever trots allt de flesta pappor som har så små barn att de går på babysim med barnens mamma, och är nog främst intresserade av att hon ska tycka de är sexiga när det gäller sexuelöl bekräftelse. Ingen tvingar Susanne Bier att börja leva med en pappa som går på babysim och babyrytmik med sina barn, så varför behöver hon bry sig?

Anna Tholl sa...

Lisa: Det är en intressant tanke vilken också slog mig: varför behöver hon bry sig? men frågan ställer vissa saker i ljuset: exempelvis att frågan (som man hitta på aktiviteter med sitt barn) inte har setts som en individuell angelägenhet utan som en norm vilken alla bör förhålla sig till. Jag hoppas att här och nu, anses inte frågan intressant - varför ska man lägga sig vad han vill göra på sin pappaledighet? Men för Bier är det uppenbarligen annorlunda.

Jag tänkte också, och jag vet inte om det är fel, att det kan ha att göra med att hon är dansk. I Danmark fanns inte skötbord på offentliga toaletter för män, exemeplvis. Jag vet inte hur det är nu. Men jag ser det som ett tecken på en viss skillnad i förståelsen av könens aktivitet, även om allt som skiljer våra länder åt är ett sund.