Kvinnan som talar om maskulinitet

Det finns många gånger jag tänkt att jag är glad att jag inte är man. För även om det ofta har varit en förnedrande aktivitet att försöka förhålla sig till någon slags hegemonisk feminitet, slipper jag i alla fall den svaghetsföraktande maskuliniteten.

Män och manlighet har varit på debattapeten i någon vecka, och en av de intressantaste inläggen (vilken summerar många andra) är den här. Speciellt de här meningarna gav mig mycket igenkänning:

Jag är emellertid ganska mätt på att nästan enbart höra kvinnor berätta för mig hur män är och hur mansrollen bör förändras eftersom fokuset då oftast ligger på konsekvenserna för kvinnor och inte för männen själva. Kvinnor behöver inte avhålla sig från att prata om det, men vissa berättelser kräver att man själv upplevt det man uttalar sig om.

På samma sätt känner jag alltid skepsis inför män som berättar för mig hur kvinnorollen bör vara, eftersom jag alltid slås av en känsla av att de har någon baktanke som endast tjänar till deras eget syfte. Därför skulle jag verkligen som man känna ett enormt behov av andra mäns berättelser om vad det är att vara människa i en samtid som kräver att man på olika sätt anpassar sig till mansrollen, hur illa eller väl man nu än klär i den. Jag kommer i det här inlägget fortsätta diskutera och vädra de tankar jag har om mansrollen, även om jag är kvinna, även om det är självklart så att jag intresserar mig av frågan i egenskap av att vara kvinna, men allt vad nu det ska innebära.

Förra veckan streamade jag ett avsnitt av Skavlan där Susanne Bier var på besök för att prata om sin nya film. However, innan hennes entré talade man om föräldraskap och om föräldrar "aktvitetar ihjäl" sina barn i den goda viljan att vara de bästa man kan vara för dem. Diskussionen hade föregåtts av en manlig journalists bildreportage där han gick på babysim, babysång och babysalsa med sitt barn. Så kommer Susanne in. Hon uttrycker avståndstagande mot detta att en man ska vara på det här sättet med sina barn. Hon säger att hon tycker det är osexigt, att män inte ska behöva vara kvinnor, allt medan hon skrattar under det att resten av gästerna ler och skruvar lite obekvämt på sig.

Det första jag tänker är att hon är helt ute och cyklar bananas. Jag tycker egenskapen "god förälder" är en vansinnigt attraktiv egenskap hos män. Det tyder på mognad, empati, omsorg och ansvarstagande. Min andra tanke är: varför i helskotta ska män bry sig om kvinnor tycker det är sexigt om de umgås med sina barn eller inte? Varför ska de behöva oroa sig för den bedömningen?? Jag hoppas att de inte gör det. För det tredje: det handlar för fanken inte om att män ska bli kvinnor. Det handlar om att mansrollen måste få expandera att innehålla "vara förälder, umgås med barn". Varför skulle inte det vara självklart?

Jag skrev tidigare om dokumentären "Ångrarna" och hur vacker jag tyckte den var. Det som stannat hos mig efteråt var främst det starka intrycket Orlando gjorde på mig, mannen som opererade sig för att bli kvinna, mötte mannen i sitt liv och gifte sig med honom, som efter sin skilsmässa bestämde sig för att operera sig igen för att aldrig ljuga om vem han var. Han hade tillslut funnit ro i den han var och accepterat sig själv; varken som man eller kvinna, utan något där emellan som inte fanns utrymme för när han varit yngre. Och det fick mig av någon anledning känna mig så stolt. Han var den han var, kvinnan i mannen, mannen i kvinnan. Han hade hittat sig själv där någonstans.

För det är verkar också vara den frågan som är svårast av alla, och som det verkar finnas rädsla för, fortfarande. Kvinnan och mannen i oss.

Krig är en sån annan företeelse som sätter frågan på sin spets. Jag har nyss läst en skildring av hur Sovjet slussade miljontals män i en meninglös slakt där de inte ens gavs identitetsbrickor. De var inget annat än kött menade att dö. Visserligen slog Rysslands armé de nazistiska armén, men vem är vinnare i ett krig där man uppskattar ha förlorat 25 miljoner medborgare? Tydligt var i alla fall de appeller till manlighet som användes för att motivera dessa unga män att gå med i kriget. Deserterade du var du en kvinna. Värre än döden. Din familj skulle straffas och du skulle vara för evigt hånad.

Och jag tänker att det säger så mycket om hur enormt stark denna sociala norm är och hur vi hellre möter döden än riskerar än att bli alienerade från vårt sociala sammanhang,
vår omgivning. På samma sätt som Orlando visste att han skulle bli om han levde ut sina feminina sidor, sin homosexualitet på 60-talet. Varför logiken i att istället bli kvinna blir uppenbar.

"Mansrollen är så här stor" sa en barndomsvän till mig en gång, och höll upp två fingrar med några millimeters luft emellan. För hans skull (inte bara för min egen, för visst har jag som kvinna mycket att vinna på det) önskar jag det avståndet kan öka med åtminstone några centimeter. Drömmen, antar jag, är att det inte ens ska spela roll.

Uppdatering: Här är ännu ett intressant inlägg i frågan!