Bortvalda män och den tillsynes linjära utvecklingen

Jag plockade nyss upp en ny antologi; Framtiden är nu - KulturSverige 2040 (redigerad av Tobias Nielsén och Sven Nilsson) där Bo Rothstein medverkar med en text om framtidens familj och arbete. Från hans text känner jag igen en del antifeministisk tematik vilken jag velat beröra tidigare, även om jag samtidigt velat undvika frågan av rädsla för troll. Det är frågan om framtiden för de unga män som idag kommer ur traditionell arbetarklass vilka till skillnad från unga kvinnor (dessa preciseras inte) inte skaffar sig utbildning och därför möter vad man kan utläsa en dystrare framtid till mötes. Jag vill poängtera att jag inte etiketterar Bo Rothstein som antifeminist (även om han varit fokus för viss debatt) utan vad jag menar är att samma fråga som han reser i denna text har jag sett i vissa antifeministiska forum. Det är dem om att lågutbildade män riskerar bli förlorare i två avseenden: de står sårbara på arbetsmarknaden och, som en följd av att kvinnor med utbildning som preferens undviker lågutbildade män, även kommer vara utan partners. Rothtstein nämner också trenden att högutbildade kvinnor har svårt att finna manliga partners, men av någon anledning ligger fokus på männen och frågan varför kvinnor ratar lågutbildade män utan att beröra frågan ifall det kan vara så att lågutbildade män väljer bort kvinnor med högre utbildning och varför det i så fall skulle vara så.

Rothstein menar att vi inte kan veta hur framtiden kommer bli för dessa unga män, men skriver att "det finns goda skäl till att tro att det blir ett tämligen "bökigt" samhälle att leva i" (där jag först felläste "bögigt" vilket var synnerligen humoristiskt). Rothstein menar att vi i framtiden kommer ha en annan förståelse för andra samlevnadsformer än den traditionellt heterosexuella, vilket jag tycker är en intressant synpunkt och tror på samma sätt att detta kommer vara vanligare i en framtid då vi kvinnor och män inte vill ha varandra, om man ska tro Rothstein.

Det som likt ett eksem irriterar med antifeministiska texter kring samma ämne är att "det är fördjävligt att (högutbildade) kvinnor inte bryr sig om det här". Nu tror jag verkligen inte att det är sant, men är det inte lite som att hävda att arbetarklassmän bör debattera och kämpa för det orättvisa i högutbildade kvinnors brist på villiga manliga partners? Jag har aldrig sett den debatten föras, vilket jag kan tänka mig beror på att den är för dum. Andra människor finns inte till för att vara tillgängliga för mig. De kan bara välja mig om de finner det gott så, oavsett om denna inställning är resultatet av en strukturell trend och inte vad man kan tro vara individuell preferens. Och någonstans, djupare kan jag känna att där ligger den passivt-aggressiva undermeningen om att kvinnor bör vara tillgängliga för män. Risken med texter som Rothsteins är att en mytbild av att kvinnor sitter på den sexuella makten att välja och vraka bland längtande män reproduceras. Och bara lite nyfiket: var i denna debatt finns arbetarklasskvinnorna?

Som så ofta kan vi bara förstå det här i termer av system, där de positioner vi förvärvar utifrån hur tillgängliga de är skapar olika mönster av handlingar. Kvinnors högre deltagande i högre utbildningar kan förstås på samma sätt som andra historiskt underordnade grupper som försökt spela med i spelet. För att kunna säkra sin position som människa i en värld där man tilldelats en annan position, så som den av praktiskt taget endast värdefulla i relation till någon annan, så som en man och barn, har utbildning framträtt som den bästa vägen till självständighet och självförverkligande.

I kontrast till Bo Rothsteins linjära tes att vi i framtiden kommer ha en högutbildad, kvinnlig elit som tar över landets prestigefulla poster, finns andra teorier av makt. Bourdieu menade att grupper placerade i dominerande positioner är beroende av de med lägre position för att behålla sina positioner i en relationell kontext. Därför kan kapital så som utbildning förlora sitt värde och inte längre fungera som en avgränsning för deras högre status om grupper med lägre status får tillgänglighet till dem. Man brukar lite skämtsamt inom feminismen kalla detta att "allt som kvinnor rör vid förvandlas till bajs" när man refererar till fenomen som sänkta löner för ett yrke som helhet som resultat av ökad andel kvinnliga anställda. I ljuset av detta ska det bli intressant att se vad som händer med utbildningsvärdet som helhet i framtiden. Som kontrast kan man också peka universitetsvärldens hierarki, där ökade antal kvinnliga disputerade inte har resulterat i samma ökande antal kvinnliga professorer. Maktutvecklingen är på intet sätt linjär.

I samma antologi, passande placerad efter Rothsteins text, skriver Vanja Hermele aspekter av makt som hindrar kulturvärlden från att bli jämställd. Hon påminner oss om kvinnomaktsutredningen som för 15 år sedan fastslog myten om det jämställda Sverige. Denna utredning kring arbetslivets Sverige menade att manligt kön var viktigare än både meriter och utbildning och statuerade tragikomiskt att kvinnor kunde bättre tjäna på att byta kön än att gå på universitetet.

Slutsatsen jag vill komma fram till blir den om myten om den linjära utvecklingen som grund för förståelse av framtiden. Den olika betydelse de båda debattörerna ger denna slutsats är minst sagt intressant.

Om pengars värde eller jag börjar fanimej grina.

Europa måste vara konkurrenskraftigt. Därför bör fackförbundens makt minska för att göra arbetsmarknaden mer flexibel, fick jag höra på radio igår kväll. Och det är ju så att man skrattar. Och grinar lite. För vad som uppenbart ligger inskrivet i dessa debattörers värderingar är pengars värde som inskrivet i själva pengarna. Allt som räknas är att man har mest. Enligt dessa debattörers specifika version av globaliseringsagendan vilken endast fokuserar på tävling och konkurrens snarare än kooperation verkar världen mycket osäker och får många att känna oro och osäkerhet. Det är så lätt att denna känsla av instabilitet får oss att ängsligt undra om nyliberalerna har rätt. Om vi måste konkurrensutsätta oss. Må lite sämre. Ha det lite sämre än de med makten för att nå en stabil ekonomi. Som om ekonomin hade ett egenvärde i sig.

Men pengar, eller makt, har inget värde i sig. De kan endast förstås som ett medel för ett mål, inte ett mål i sig. Jag tror inte att vi någonsin kan, eller ens bör sträva efter en helt jämlik värld. Men att kämpa för att nå så långt vi kan komma för att alla ska ha det så bra som möjligt, visst låter det utopiskt! bör alltid vara målet för all politisk och ekonomisk utveckling.

Jag vill gråta när krafter som menar att jämlikhet och stabilitet, globalt och lokalt, är underordnat doktrinen om ekonomins primat. När alternativa tankar om en global, progressiv politik ämnad att utrota fattigdom och djupa klyftor i syfte att skapa en annan värld, en bättre värld där vi inte söndrar och härskar, där vi kämpar för att att inte förstöra vår natur och våra resurser i kampen om vem som har mest pengar när den dör, när dessa förståelser av politik utmanövreras som "extrema".

Så förlåt mig då om jag låter som en djävla Martin Luther King. Men jag blir så förbannad och ledsen.

Went to Ireland - bought the Taoiseach*

Likt Bolognaprocessens identitetspolitiska mål att beblanda européerna och öka känslan för ett europeiskt "vi" åkte jag som utbytesstudent till Dublin hösten 2007 för att läsa fristående kurser på Arts and Humanities, Trinity College. Jag måste erkänna att jag hade ganska romantiska drömmar om Irland innan jag åkte. Den gröna ön. En fascinerade historia. En accent som charmant vibrerar mina hörselben. Och så vidare.

Innan 2007 förtäljdes historien om "den keltiska tigerekonomin" i den svenska dagspressen. Irland som hade delat den ekonomiska jumboplatsen tillsammans med Portugal i Europa verkade tidigare befolkats av litet annat än ett gäng lantisar med rutiga kepsar och fårskockar. Nu växte ekonomin så det knakade, med hjälp av den liberalisering av ekonomin som landet infört, där i bland en mycket liten beskattning av företag vilket lockade den multinationella jätten Dell att etablera sig utanför Dublin. När jag landade i stan hösten 2007 hade företaget byggt en enorm datorfabrik med tillhörande arbetarbostäder där ingenjörerna vackert kunde vandra 100 m från arbetsplats till hemmet. Jag minns att jag rös när jag såg huskomplexen.

Dublin växte också, och blev rikare. Delar av Dublin, det vill säga. För resultatet av tigerekonomin verkade inte fördelats över stadens befolkning i någon slags "nedsippringslogik", istället svällde nu enorma luxuösa hus fram i stadsdelar som mer och mer inhängnades. Fastighetspriserna i Dublin hade blivit vansinniga. I det rätt fattiga området jag bodde i; Rathmines, höll lägenheterna mycket dålig standard men var mycket dyra. Jag betalade över 5000 kr i månaden för ett slitet studentrum, vilket jag hade råd med tack vare ett Erasmus-stipendium. Rathmines gränsade mot ett område med slottsliknande huskomplex som inbjöd till nackspärr för att se topparna på deras tak. Dessa hus gick ofta på över 20 miljoner kronor. Samtidigt i den andra delen var jag tvungen att varje morgon kryssa mellan spyorna och de rökande tonårsmammorna i fleecedräkt på min väg mot universitetet. Snabbmatsstånden bjöd på "battered marsbars" och pubarna bjöd på lustig Guinessreklam. Det fanns områden i Dublin jag undvek, inte minst i norra Dublin, pga risken att bli rånad.

Jag minns att jag redan då tänkte att ett land som bygger en stor del av sin ekonomi på ett företag riskerar en hel del. Jag undrade hur långsiktig den ekonomiska planeringen egentligen var, och när allt skulle gå åt fanders. Nu verkar den keltiska tigern onekligen vara utrotningshotad. Problemet verkar ligga i en regering som döljer sin inkompetens för befolkningen, men också, så som jag upptäckte under valrörelsen 2007, avsaknaden av ett vänsteralternativ. En starkare opposition hade möjligen kunnat peka på riskerna med att hantera ekonomin så som den utförts hittills.

Den största kritiken, som i all utveckling, blir ifrågasättandet av att ett lands ekonomi inte är sammanvävd med en allmän utveckling. Ett land där klyftorna ökar, där välstånd endast berör den procent av befolkningen som redan har det gott ställt, är det ett rikt land? Hur hänger detta samman med det sammanbrott av ekonomin vi ser nu i Irland?

Jag längtar tillbaka, för de irländare jag mötte, för deras underbara humor, för att ön var så fantastiskt vacker som myten berättar. Det ska bli spännande att följa denna del av EU:s ekonomiska historia.

*Taoiseach= irländska för "statsminister". Uttalas ungefär som "t-shirt".

Berg

Jag älskar berg. Här kommer mina favoriter, utan inbördes ordning:

Sjugurdsjöpiggen, Norge. 

Där satt jag och och mitt knä och njöt av den fina utsikten. Bubblare: Gjende, Bukkelaegret, äh fan hela Jotunheimen.

Les Dents du Midi, Schweiz

Det här är den första bilden jag tar av bergen, året är 2003 och jag fotar med min mobil från tåget på väg upp.

Varkala cliff i Kerala, Indien.

Utsikt över Trento, Italien.

Lac léman med lite franska toppar i bakgrunden. Långt där bakom är Mont Blanc som man ser ibland.

Verkligheten revisited

Med Mona Sahlins avgång pratar politikerna i rutan om förnyelse, journalister och andra tyckare pratar om socialdemokratins kris. Debatten tyckts kretsa kring socialdemokratins misslyckande i att förhålla sig till den s.k. nya verkligheten. Jag hänger inte med i problembeskrivningen. När ska denna verklighet ha överrumplat oss? Förra valet? Det här valet? Igår? Idag?

Jag ser inte att verkligheten ser särskilt annorlunda ut. Arbetarklassen går fortfarande till sina jobb. Klassen är i hög grad feminiserad och etnifierad, männen på fabriksgolvet tjänar bra och allt bättre i takt med högerpolitiken. Att appellera till arbetare handlar dock inte bara om ekonomiska villkor. Vi kan prata om löner och det ökande plånbokstänkandet där enkla identitetspolitiska poäng kan plockas, men om positionen arbetare endast definieras utifrån den ekonomiska positionen så borde ju allt vara frid och fröjd med en högerregering, också för vänstermänniskor?

Samtidigt som denna verklighet sägs ha ändrats radikalt, vilket tydligen också helt gått förbi normal- och överbegåvade sossar i detta land, har högerregeringen stulit vänsterns projekt och begrepp och gjort dem till sina. Arbete, rättvisa, jämlikhet. Att (höger-)ledarsidor och diverse proffstyckare vill se en högersväng förvånar mig inte, vad som däremot förvånar mig är avsaknaden att misstänksamheten kring krav som dessa. I vilka ärenden vill man se en s-högersväng?

Jag är uppriktigt ledsen över Sahlins avgång. Jag, som alltid tidigare röstat på vänstern röstade på s i det här valet. Det hade aldrig hänt om Sahlin inte var partiledare, eller att hotet om sd:s intåg i riksdagen var stor (tji fick jag ändå) eller för den delen att en stark socialdemokrati var nödvändig. Jag röstade s, trots att jag tidigare i år (1:a maj) stod och sjöng på kafe 44 om sossar som luktar skit. Typ radikal och glad. Om sossarna behövde förnyelse så var det i mina ögon Sahlin som stod för den. Jag vet inte om socialdemokratin i Sverige kommer gå samma öde till mötes som brittiska labour och den tredje vägen. Jag förstår kraven på en socialdemokrati som måste nöja en allt bredare medelklass, men det gör mig så jävla ledsen i ögat. Jag röstade på s i min övertygelse om att de i grunden är ett arbetarparti. Kalla mig lurad, kalla mig naiv men för mig har socialdemokratin aldrig varit ett champagnesocialistiskt projekt.

När jag var i Kiruna här om veckan var jag på museum som visade foton ur stadens historia. Bilder på möten där människor samlats utan för folkets hus, med banderoller som krävde arbetstidsreglering (8 h arbetsdag) och allmän rösträtt. Det var bilder som vittnade om storstrejken 1909, människor som väntade på August Palms första besök. Bilder på män som arbetade i gruvan, rallarmän som lade malmbanan. Jag blev tårögd när jag tittade på alla bilder.

Hur förändrad är verkligheten egentligen?
Min pappa ska snart ska byta ut båda höfterna p.g.a ett tungt kroppsarbete i hela sitt 57-åriga liv. Min mamma har redan bytt ut sina ryggkotor p.g.a tunga lyft inom vården. Förstår ni? KROPPSARBETE. De har aldrig nånsin varit på väg någon annanstans bland alla s.k skitjobb som jag eller ni nånsin har innehaft och det är de inte ensamma om. Om socialdemokratin vänder kappan efter högervindarna kommer bilden ovan utgöra en rest av en gammal tid och i framtiden kommer människor gapandes fråga om solidaritet, socialism och omfördelningspolitik verkligen någon gång funnits.

Uppdatering:
Efter Zizeks föredrag i tisdags på södra teatern och efter att ha läst en kommande text av densamme menar jag att mina nostalgiska återblickar till August Palm, storstrejker och arbetare handlar om att hitta tillbaka till verkligheten. I texten som länkas ovan använder Zizek Stalins liknelse för socialistisk kamp i början av 1900-talet med bergbestigning:

han inte talar om att sänka tempot på framskridandet [...] utan om att klättra ned till utgångspunkten: det gäller att börja från början, inte från den avsats som man uppnått i ett tidigare försök

Dagens handflata i fejs eller matte, hö hö

Läste den här artikeln i Norrköpings tidningar. Slog min handflata i fejjan, som Gustav skulle sagt.

Detta för att jag läste artikeln i tidningens pappersversion, där ett exempel på hur detta "ungdomliga språk" kan se ut. Läsaren informeras att:

Ungdomarna i UF-företaget Easy Math bytt ut det klassiska exemplet med äpplena mot något de tror elever minns bättre: "Patrick Jönsson hade 200 kondomer men efter en het kväll hade gummistrumpornas antal sjunkit med 12 procent. Hur många kondomer gjorde kåtbocken av med?"

Är det här en ok representation av unga killars sexualiet? Hur väl riktar sig det här till unga tjejer? Är det ens menat att vara roligt?

Om det är fallet, tror jag att man grovt underskattat gymnasieungdomars humor. Höhö, hähä, liksom.

*dör*

(www.lottastrad.se)

Saknaden och tyngden

Varje kväll när jag kommer hem till min tillsynes överdimensionerade lägenhet försöker jag inte gå under av min saknad. En månad från att ha flyttat ifrån och rummen ekar. Jag vistas aldrig i mitt vardagsrum.

Efter första lönen kom konsumtionen. Och med den åts en del av timmarna upp. Jag behövde saker, tyckte jag, och kom hem dag efter dag med grälla plastpåsar fulla med gardiner, lampsladdar, nya skärbrädor, krukväxter och tavelpluggar. Sen var allt upphängd, monterat, uppskruvat och placerat. Då gick jag till matlagningen. Kassarna som kånkades hem innehåll nu istället matlagningsyoghurt, kikärtor, färsk basilika, osaltat smör och mandlar. Trehundra matlådor inlagda i frysen senare och ensamheten sipprade in.

Min lägenhet är för tyst. Jag hör inga andra människor. Inte deras spolanden, steg över parketten, inte strilandet från deras duschar. Jag har en fläkt som ylar när det blåser.

Jag saknar er så mycket att jag tror jag går sönder.

Känslan för Smilla

Det var egentligen inte meningen att jag skulle läsa igenom Peter Høeg's Fröken Smillas känsla för snö igen. Jag plockade bara upp den för att ha något att läsa i sängen, så som jag alltid gör, i helgen då jag bott hos syrran. Som alltid sögs jag in i handlingen och kunde inte dyka upp igen förrän sista sidan var läst.


Varför älskar jag Fröken Smillas känsla för snö? Jag läste boken första gången som tonåring och visste att den skulle få en speciell plats plats i mitt inre bibliotek. Jag läste den igen några år senare under en kurs i modern litteratur och förvånades över att den betraktats som en deckarroman. Naturligtvis kan den läsas som det. Jag hade så starkt förknippat berättelsen med porträttet av huvudkaraktären och dess postkoloniala drag att jag inte lagt vikt vid den aspekten. Möjligen har detta att göra med att jag främst tänker på bokens första del - Staden - när jag tänker på Fröken Smillas känsla för snö.

Jag har tidigare skrivit om beskrivningarna av Mekanikerns matlagning och min fascination inför de matematiska uträkningarna av isbildning. Omärkligt kan boken göra sig påmind hos mig i olika sammanhang.

Det var porträttet av Smilla som fångade mig, och fortfarande fångar mig, mest. Men varför blir jag aldrig mätt på Smilla? Egentligen är hon inte speciellt trevlig. Precis som Mersault, min andra stora litterära hjälte, har hon faktiskt nästintill asociala drag som gör henne trubbig. Efter att återigen läst bokens andra del - Isen- ser jag tydligare de delar av Smilla som egentligen inte är vackra: hon är våldsam, kall och beräknande. Jag mindes att det var något stort i att en kvinna kunde porträtteras av en man på detta sättet. Att vi kan känna varandra så väl. Samtidigt blir det tydligt: hennes maskulina sidor vägs upp av hennes känslor för pojken och mekanikern. Samt hennes fåfänga för kläder. Jag minns diskussionen kring en samlagsscen jag hade med min lärare i litteraturvetenskap: han hade doktorerat på Ivar Lo Johanssons författarskap och hade en bild på en bister Majakovskij uppsatt på sin dörr. Han tyckte inte om den. Jag visste precis vilken han menade. Samma scen beskrivs i en passage i Anja Snellman's Rädslans geografi.

Men vad som fängslar mig med de båda karaktärerna, Smilla och Mersault, är deras reaktioner på händelser i deras omgivning, och deras värdighet i hur de hanterar förlust. Mersault är en mördare, det är det ingen tvekan om. Ändå har jag alltid funnit hans dom absurd, eftersom den verkar baseras i högre grad på hans förmodade kyla inför sin mors död än för handlingen att skjuta araben i sig. Smilla går till botten med Esajas död till avgrundens gräns. Den som säger att ingen av dom älskade har fel.

Jag älskar båda karaktärerna av olika och samma anledning. Båda finns i mig. Ändå förstår jag dem inte. Jag längtar efter den sortens frihet Mersault ger uttryck för och en del av mig önskar jag kunde vara mer som Smilla.

Anonymously, me

Jag vill återkoppla till dessa rader som Agnes skrev i en debattartikel i Aftonbladet kring en antologi hon medverkar i:

Internet synliggör den mänsklighet som inte får plats i finrummen, det är skamlöshetens och bekännelsernas sanna forum. Det kan medföra mycket ont, vilket de många turerna kring bloggmobbning, näthat och känslokalla forum påvisat.

Men när man diskuterar vad anonymiteten gör med oss i form av ansvarslöshet och mobbmentalitet tenderar man att glömma bort att anonymiteten också erbjuder en helt annan sorts ärlighet, som främst blir möjlig just när man inte kan ställas till svars i egen person. Det är ett tillstånd som visar andra sidor av människan, sidor som är riktiga men filtreras bort i en vardaglig social samvaro, helt enkelt för att få vågar stå bakom dem med sitt eget namn.

En text med det egna namnets signatur blir ofrånkomligen mer självmedvetet tillrättalagd än den utan. Därför är internet fortfarande oöverträffat när det gäller genuint ärliga skildringar av inte bara sexfantasier utan också sorg, ångest, drömmar, ensamhet och andra tankar och känslor vi ofta skäms för. Att visa upp sin oförställda mänsklighet i offentligheten medför risker som mycket få är villiga att ta.

När vi är anonyma inför varandra behöver vi inte låtsas att vi gör något viktigt, läsvärt eller konstnärligt, i stället kan vi erkänna att vi bara uttrycker oss. De tillgjorda konsterna uppstår först när vi är blottade och rädda för granskningen. Anonymiteten är en förutsättning för att vissa delar av människospektrat ska kunna komma till uttryck. På internet tillåts vi stå utan skam i vår mest nakna mänsklighet, med våra rädslor likväl som våra fantasier.

När vi startade Glitterfittorna valde vi att göra det under pseudonym. Detta handlar om precis det som Agnes beskriver ovan. Jag skriver inte under mitt riktiga namn för att jag inte önskar att stå för det jag publicerar på denna blogg. Tvärtom vet många om vem jag är, min medverkan här är inget jag försöker hemliggöra. Ändå är anonymiteten viktig. Den påminner om att mina erfarenheter, mina minnen, känslor, tankar och händelser inte helt och hållet är mina. De är också andras att förhoppningsvis känna igen sig i, känna motstånd till, vilja nyansera eller ta till sig som man väljer. Jag hade inte kunnat skriva om jag inte gjorde det som Anna T, för min pseudonym gör mig så mycket ärligare och tillåter mina texter vara naknare, så som Agnes beskriver. Vi är så mycket på internet. Men vad vi aldrig är är helt och hållet oss själva, snarare den bild vi hoppas vi kan projicera. Jag säger inte att denna blogg uttrycker mitt hela jag, det tror jag inget medium kan, men jag menar ändå att anonymiteten gör det lite mera möjligt.

Därför hoppas jag att de sätt jag försöker beskriva mina upplevelser av att finnas till är det som blir viktigt, inte min person i sig. Jag antar att jag bara ville säga det. Våra mailadresser finns här, om någon skulle vilja kontakta oss som personer, med frågor av privat karaktär.