Nu börjar vi om

Förra året i mitten på juli, jag hade vaknat upp lite senare än vanligt på en vanlig jobbdag då jag kvällen och natten innan spelat skivor på en klubb. Vår lilla klubb för de närmast sörjande spelade i finsalongerna. Det var en en jättefin kväll och jag minns att jag kände att det faktiskt kunde bli nåt av den sommaren också. Jag skulle göra ett roligt fristående uppdrag åt en spännande organisation, jag skulle åka till Italien och presentera mitt arbete, jag skulle bada, grilla, dricka öl och hänga med de finaste jag vet. Dagen efter klubbspelningen ringde jag så mamma och jag kommer aldrig glömma hur hon sa "hjärtat, de har hittat cancer" och hur det snurrade i mitt huvud, runt, runt, runt. Den meningen förändrade min sommar, mitt liv. Och hur många gånger önskade jag att det var möjligt att spola tillbaka, börja om sommaren igen vid kvällen för spelningen? Hur många gånger klippte jag gräset på baksidan av huset med tårarna rinnandes? Hur många promenader med hunden i skogen där jag kunde skrika rätt ut? Hur många tankar på stegen till psykakuten? De tre veckors ledighet jag hade spenderades i vårt uthus, där hade vi, hela familjen, gjort iordning sängar så vi kunde sova alla tillsammans. För att tiden i samvaro om dagarna inte kändes nog.

Hösten och vintern har varit lite som i en dimma. Jag klarade mig igenom den, tack vare min psykoterapeut och de finaste vännerna. Mitt privatliv stod på hold, och även om jag försökte var det dömt att misslyckas. Vinterns tårar efter en löjligt kort och oinnehållsrik romans var, nu när jag ser tillbaka på det, inte tårar för honom. De var tårar för den allmänmänskliga, och min väldigt undertryckta rädsla att förlora den man faktiskt älskar. 

Mamma opererades strax innan jul, operationen gick bra. Ändå har vi inte kunnat sluta oroa oss, tills idag. Mamma ringer från efterkontrollen och meddelar att hon är helt frisk, "förutom lite sinnessjuk då". Glädjen. Kärleken. Hoppet. Livet. Heja. Mamma sa: nu börjar vi om. 

Motståndaren

Jag och en professor hade i förra veckan en diskussion om kultur och vad man kallar kulturkonsumtion. Det slutade med att jag ville gråta. Mitt förhållande till kultur har alltid varit av älska/hata-typen. Samtidigt. Kulturen gör detsamma med mig. Vi älskhatar varandra. Kanske är det för att jag gick på min första kulturtillställning när jag var 13, jag och min dåvarande bästa kompis gick på musikal. Tre stycken såg vi, west side story är den enda jag minns. Jag trodde väldigt, väldigt länge, längre än vad ni kan föreställa er, att detta var någonting "fint", att gå på musikal. Senare förstod jag den bespottade positionen musikalen har i vårt kulturliv. Kanske för att jag aldrig förstod innebörden av litteraturklassiker. Kanske är det för avsaknaden av diskussion, debatt, förundran inför det som Juholt kallar att vara medborgare i samhället, den viljan till debatt saknades i min familj. Kultur sträckte sig till tvn och deckare. Fast nu överdriver jag nidbilden av kulturfattig arbetarklassfamilj. Min morfar var konstnär, radikal fattig vänstersnubbe som hängde med de andra radikala vänstersnubbarna i stockholm på 1950-60-talen. Kommunistgubbe som målade vackra tavlor med inspiration av Matisse. Men vilka taskiga förhållanden som helst gör att detta försvinner, det var kaos, vi behövde klara dagen, inte diskutera kultur och samhälle.

Varför jag ville gråta efter diskussionen med professorn var vår olika inställning till vem kulturen är till för och framförallt hur detta ska förändras. Jag benämnde hans vurmande för en privat kulturtillställning i en källare med olika läsningar, diktare och sångare för "finkultur". Han gick i taket. Tillhörande 68-vänstern med sådan titel förstår jag att man kanske inte vill sammankopplas med att utöva "finkultur". Man är klyschan, alldeles för väl. Professorn hävdade att jag med min benämning av finkultur exkluderade mig själv från dylika tillställningar. Och det har han ju rätt i. Jag har aldrig gått på opera. Första gången jag var på dramaten var jag på denna, inte alls länge sen. Institutionerna och institutionaliseringen av de uppburna kapitalen hos dessa kulturformer verkar exkluderande, och det tror jag verkligen. Det sitter i väggarna, i människorna som går där. Och ja, jag får ut mycket av att kulturkonsumera och jag gör det gärna, men dock ibland med stor olust och osäkerhet. Vad är det jag inte förstår? Kommer jag nånsin att förstå det här? Är det meningen ens att man ska förstå? 

Professorns gick i taket för att jag med min attityd uteslöt mig själv från kulturformer (som inte är gjorda för mig, lade jag till). Professorn menade att förändring av dessa exkluderande kulturformer endast kan ske genom att arbetarklassen faktiskt tar till sig dem och går på dem, att de gör dem till sina. Ska jag raljera så menar jag att hans inställning är ungefär som Hanne Kjöllers känsla för rättvisa: ansträng dig lite, eller bit ihop, life is though and unfair. Och här gick jag i taket. Jag började rabbla Bourdieu. Jag ville gråta.

Vår kulturdiskussion var ett exempel på det som jag vill komma till i det här inlägget. Ett annat är när vi diskuterade språkbruk. Professorn menade att jag skriver onödigt krånglig akademiska i mina texter. Ja, vi jobbar alltså ihop, jag och professorn. Jag har tänkt väldigt mycket på mina skrivna ord och hur jag använder text. Professorn är väldigt mån om att skriva enkelt. Och jag sympatiserar självklart med hans hållning. Att skriva enkelt menar professorn, var för att bryta upp den tidigare väldigt rigida och uteslutande akademiska inneslutenheten. Man skulle krossa dessa strukturer genom att själv skriva annorlunda. Min professor och jag har mött olika akademier i olika tidsandor. När jag började på universitetet hade jag ingen aning om hur man skrev. Men jag läste mycket akademiska texter och insåg/ansåg att för att lyckas måste jag skriva likadant. Jag lade mig till med ett skriftspråk som gick hem inom akademin, om jag inte hade fått betygen som bekräftade detta hade jag troligen förändrat mitt skriftspråk. En annan anledning till mitt skriftspråk tror jag är känslan som kan liknas vid "det är min tur att utesluta nu, jag är inne". Har jag lyckas kravla mig hit, ja då ska jag banne mig slå lite på dem som är under mig, ungefär. Som mina egna föräldrar, men det tänkte jag inte på då.

Okej, nyckelmeningarna i ovan exempel i kulturkonsumtion och skriftspråk är inställningen från professorn att förändring kan ske genom individen. Att det är upp till den enskilda personen att krossa föreställningarna och istället gå på föreställningarna (hehe) samt att bryta upp med invanda uteslutande skriftspråk genom att själv förändra utifrån sin egen position. Jag tar upp dessa exempel egentligen för en diskussion om vem motståndaren är för en vänsterpolitik av idag. Professorn tillhör 68-vänstern-generationen, var delaktig i rörelsen. Jag är...ja vad jag nu är, nån slags 2011-tals vänsterakademiker utan organisering i politiskt förbund. Mellan oss ligger ett politiskt skifte, kalla det postmodernismen, kalla det kapitalismens nya genomträning.

Tiden för professorns politiska engagemang innehåller en s.k 68-anda som innebär att de verkliga politiska kraven sopades undan till förmån för "tillåtelser", tillåtelser till att beträda såväl kulturinstitutioner som akademiska institutioner. "Det 'tillåtande samhället' är ett samhälle som ökar spektrumet av vad undersåtarna tillåts göra utan att egentligen ge dem mer makt" skriver Zizek (2009:64) Och jag menar att det är exakt denna inställning som har präglat denna generations vänster och samtidigt den möjliga politiken som fördes. Jag vill mena att den ideologiska neutralisering av kapitalismens som skedde efter protesterna i slutet av 1960-talet idag har nått sin höjdpunkt, när t.o.m vänstern anammar liberalernas eviga motto om individens valmöjligheter som i sin tur skapar ett nytt samhälle, ja då undrar jag om vi blivit helt förblindade? Eller är jag en hopplös utopikommunismälskare som inte ser möjligheterna till fria samhällsförändrande val då vi är fast i en ideologi som tvingar oss att leva som om vi vore fria (jmf John Gray). Så länge vi har tillåtelse att beträda institutionerna kan vi förändra dem. Jag tror att det krävs mer än så, att institutionernas invanda positioner positionerar oss återigen och återigen.

Mötet

Förra helgen träffade jag en person som fick mig att förstå mig själv på ett nytt sätt. Det är så sällan någon skakar om ens självbild att jag var tvungen att försöka skriva om det. Det var på Kungsholmen. Hon var på samma klubb som jag, vi hade gemensamma kompisar och hamnade vid samma bord. Vi var lika dåliga på musikquizet och gillade samma öl. Konstigt nog verkade hon gilla mig, trots att jag var märkbart blekare i min framtoning än henne. Hon hade en urringad t-shirt och lågt skurna jeans som visade hennes mage och höfter. Vacker på ett vasst sätt. Jag var som vanligt noggrant sval, medvetet osexig. Hos mig blottades inga av kroppens gränser. ”Kom vi går och röker!” sa hon och drog mig i armen. Tidigare hade hon ställt sig på stolen och tjoat ut sitt gillande mot en ny låt. Jag hade leende sett på, gillat hennes ofina och burdusa sätt, propert sittandes kvar på min stol.

Vi gick trappan upp mot det sunkiga uteställets rökrum. En man drar henne plötsligt i armen. Tittar henne uppfodrande i ögonen, ler lite sliskigt. ”Vad fan äre med dig?” skrattar hon med en knivsudd av förakt i rösten och drar åt sig armen. Vi går in i rökrummet, hon delar med sig av en cigg. Jag hade inte ens sagt att jag inte längre röker, varför? För att jag tagit på mig sociologglasögonen? Jag avskyr när jag gör så, men jag kan inte stå emot min nyfikenhet. Det står en annan tjej i rummet, hon är ung och har lila träningsoverall. ”Vart är du från?” frågar den andra snabbt och blåster ut rök. ”Polen” svarar lila träningsoverallen. ”Polen?” säger den andra, ”jag är från Grekland” och jag upptäcker hur förvånad jag är. Jag upptäcker att det första man kan börja prata om är sin etniska tillhörighet, hur jag tränat mig i att inte fästa vid mig en sådan sak, eftersom vi alla är lika. De börjar tala om sina etniciteter, hur man är när man är så, medan jag betraktar dem samtidigt som jag röker. Så vänder sig lila träningsoverallen mot mig. ”Du är från Sverige va?” och jag hör mig själv säga: ”Jag är från Norrland”.

De skrattar, inte ett elakt skratt, men ändå: ”Precis, du är från Sverige”. Jag rodnar. Vad var det jag försökte göra? Hitta ett gemensamt utanförskap i Stockholm, något som kunde göra oss likställda? Men jag hade något som var frånvarande, en icke-etnicitet. Jag var svensk i Sverige, vit i ett vitt land och jag svär att jag inte tidigare så djupt förstått hur detta normativa tillstånd, som jag trott var ett icke-tillstånd, är där med mig hela tiden men som privilegiet att slippa se sig som avvikande. Jag hängde med henne hela kvällen, hon den andra, vi tog en taxi till ett annat ställe och var vi än gick var jag så ögonöppnande medveten om hur jag aktivt agerar för att vara denna frånvaro: undvika dessa mäns blickar och uppmärksamhet - genom min svenskhet, genom min propra, stilrena identitet. Förvånat inse, när detta ändå händer: känslan av att misslyckats med mina signaler! Jag är inte en sån! Hon jiddrade med taxichauffören från Iran, kramade om vakten från Nigeria, fräste av killen från Turkiet som började förfölja henne inne på Marie Laveau. På samma sätt som jag utvecklat min strömlinjeformade medelklassyta, har hon format sin kantiga, hårda. För att hon måste. Jag kände mig så sabla... blind.

”Dig träffar jag inte mer efter ikväll va?” frågade hon när ölen flödat kanske för mycket, och jag fylldes av skam. För det skulle vi inte. Hon skulle till sin förort och jag skulle till min väns lägenhet i innerstan. Sedan skulle jag hem till min lilla stad och mitt fina jobb och min strömlinjeformade tillvaro. Och aldrig skulle jag behöva ifrågasätta det naturliga i min värld igen, den stora icke-slumpen att jag hamnat där jag hamnat med dem jag hamnat med.

Uppsåt

Anna T:s inlägg nedan fick mina tankar att söka sig till en bilrelaterad händelse för ett par två-tre år sen. En tidig lördagsmorgon cyklade jag till mitt sommarjobb, ett avskilt beläget område med boende för psykiskt funktionshindrade. Jag skulle börja klockan 8 denna lördagsmorgon, trafiken på den ensliga landsvägen var gles. En vit saab passerar, jag cyklar på.

När jag kommer upp för krönet för att svänga av till vänster ser jag sen vita saaben stå parkerad på motsatt sida. Utanför står mannen. Jag kommer närmre och ser att han står lutad mot bilen, framför den. Mannen har keps. Till slut är jag så nära att jag precis ska passera. Då ser jag att mannen står och runkar framför sin bil. Han följer mig med blicken och jag vänder snabbt bort huvudet och fortsätter att cykla det snabbaste jag kan.

Jag återkommer till denna händelse ofta då jag tänker på ondska och uppsåt.

Olyckan

Jag slogs av ett minne när jag gick över gatan idag på min väg mot jobbet, att jag en gång blev vittne till en bilolycka. Det var vid övergångsstället framför min lågstadieskola, inte långt från banken. En äldre kvinna låg på marken, vänd mot en ung man som knäböjde vid henne. Hon blödde. Det hade börjat samlats en del folk, någon hade ringt ambulansen.

- Var det du som körde på mig? frågade kvinnan.
- Ja, grät mannen.

rara avis in terris nigroque simillima cygno

Jag och M såg Black Swan igår. Jag hade dragit mig för att se den, kanske för att J hade kallat den "äcklig". Kanske för att jag visste att den skulle porträttera en psykos och jag inte ville känna igen de där ögonblicken, stunderna när man tappar greppet om verkligheten.

Och jag känner att jag skulle kunna skriva om tröttheten inför hora/madonna-komplexet, elegant invävd i berättelsen om flickan fångad i svankropp och hennes svarta tvilling. Om hur sexualiteten fortfarande fungerar som demarkationslinje för vilken kvinna som är god och dålig, hur man som vit svan uppmanas att äga den (inte minst av en man till vilken man är i beroendeställning), hur man som svart svan äger den men då representerar det onda. Jag har skrivit om hur synd jag anser det är att sexualiteten får rollen att utmärka en kvinna som fel eller dålig förut.




Hur delningen av kvinnan i två, där sexualiteten spelar ledande roll i försöken att laga sprickan, och där den vita svanen till slut visar handlingskraft - genom att ta livet av sig. Jag har även kritiserat föreställningen om döden som lösning på kvinnans problem förut.

Men jag antar att det är att sparka in öppna dörrar. Visst kan det inte vara så att denna konflikt, denna spricka, fortfarande är så bärande idag, 2011?

Eller?

Tingens fatalitet är väntan

Så skrev Saramago i ”Dubbelgångaren” i ett helt annat ärende, men jag tycker orden är så fantastiskt vackra tillsammans att de funnits i mitt huvud i flera veckor. Inte bara orden har vispat runt, utan också vad de kan innebära. Ting objektiveras, eller vad ska man säga, ’blir något’, i relation till människor. Förutan mänsklighet förblir tingen väntande. Till någon ser det, använder det. Eller är jag alltför utilitaristisk? Väntan på att människan ska bruka tinget och sedan utifrån artificiellt skapade behov också begära tinget.

I ett konsumtionssamhälle menar vissa, t.ex Bauman som skrivit en hel bok om det (’Konsumtionsliv’), att människans relationer till andra människor antar konsumtionens mönster. Att vi behandlar andra människor som ting. Det yttersta förtinglingandet. Kanske är det så. Jag vet inte, men jag tänker att det är jävligt svårt att bli ett eget subjekt i denna värld. Meningslösheten är stor och detta eviga sökandet efter just det som kan uppfylla mänsklighetens existentiella meningslöshet finns runt varje hörn, varje gång. Därför är det kanske enklare att sållas in i rollen som objekt, att bli ett ting, att låta saker hända med en, att endast reagera på stimuli utifrån.

Flera skulle kanske hävda motsatsen, men t.ex. nätdejtningsidor menar jag är ett exempel på hur människan antagit konsumtionens mönster i mellanmänskliga relationer. Att man på samma sätt kan klicka bland klänningar på nätet, kan klicka sig runt bland människor som presenterar sig med någon slags varudeklaration (= redovisning av varors egenskaper i syfte att, entydigt och vederhäftigt, ge jämförande konsumentupplysning www.ne.se) kring hur de ska behandlas.

Det är inte vilka krafter som helst som gör oss till objekt. Och jag tänker också på vad det gör med oss, ungefär som Kajsa Ekis Ekmans titel: Varat och varan. Vad gör varan med vårt vara? Jag tänker att den mänskliga naturen, biologiska materialiteten som Nina Björk ofta återvänder till, att vi människor i grunden är sociala varelser som är beroende av varandra hela tiden glöms bort. Våra grundläggande behov läggs ut på entreprenad och det kroppsliga blir det mest förbjudna, omvårdnaden av en annan människa blir en rent teknisk rörelse. Har vi tur upptäcks tinget och begärs av ett annat ting, annars är dess fatalitet väntan.