Förvandlingar schmervandlingar

I fredags såg jag Pygmalion, en historia om klass, klassförakt och i viss utsträckning även kvinnoförakt. Pygmalion skriver berättelsen om det uppblåsta egot professor Higgins, fenomenalt spelad av Johan Ulveson, förakt inför alla som inte kan bete sig ”korrekt”, dvs enligt den medelklassiga moralen. I dramatens beskrivning som jag länkar till ovan står det att Eliza nappar direkt när hon får erbjudandet om att förvandlas från förortsbrutta till överklassdam, eftersom ”många av oss längtar efter en ’total make-over’”. Jag håller inte med. Många av oss längtar däremot efter drägliga villkor, att kunna försörja sig på sitt arbete, att inte bli förnedrade när vi utför vårt arbete och jag tror, drömmer om autonomi och frihet var dag. Higgins och co lockar med just de uppburna kapitalen som krävs för att positionera sig på fältet och därmed deltar Eliza i experimentet som ska förvandla henne från skånsk förortsbrud till en dam som kan röra sig i dem finare salongerna.

En nyckelscen, eller en scen som fastnade i mig, är när Eliza ska presenteras för Higgins kulturöverklassmor på dennes bjudning. Jag skrattar, för jag vet inte hur jag annars ska hantera alla känslor. Eliza har förvisso lärt sig att tala korrekt, föra sig korrekt, ge ett korrekt intryck (klädsel) men när de godkända samtalsämnena (väder och hälsa) tagit slut talar hon om alkoholmissbruk, om svenssonsuputer i sin närhet, om att kasta ut gubben för att han är för full och drar rövarhistorier som får överklassdamerna att förfäras. Och det är kring detta mina tankar fastnar, societetsdamerna lyssnar nämligen. Med avsky med ändå med ett intresse, lite som att läsa skvallertidningar och förfäras över Britneys celluliter. Man vill inte veta, men ändå dras blicken dit.

Och det är detta jag också tänkte på efter föredraget om antirasistisk feminism och krav inför valet som hölls på feministiskt forum förra helgen. Representanten för rörelsen Aint I a Woman uttryckte sin trötthet inför krav på utbildning, där ”äkta blattetjejer” ska komma och berätta ”hur det är” för myndighetspersoner och kommunalråd som är de som beslutar om deras framtida möjligheter. De ska lyssna, få en inblick i deras verklighet och sedan ta goda beslut. Jag tänkte på exakt samma sak när jag imorse läste om Jenny Wrangborg i Flamman. Hennes nyutkommna bok har fått många att förstå att det finns en annan verklighet än den som normalt visas upp i medierna.

Mina klasserfarenheter låter jag nästan aldrig ta plats i mitt dagliga liv, jag har ju gjort en Eliza, lagt mig till med ett onödigt krångligt akademiskt språk till exempel, för nu djävlar är det min tur att utesluta. Att jag hittat och tagit mig en plats på den här bloggen känns understundom bra men också lite som att jag, som har en massa historier från mitt trasiga hem och många så kallade utanförskapsberättelser blir som en slags clown. Jag kan skriva berättelser att förfäras över, det är inte det. Men jag vill inte bli ett inslag, en scen, ett undantag, ett alibi för medelklassen att lägga huvudena på sne, lyssna, le och säga ”det måste ha varit jobbigt för dig”. Jag vet fan inte vad jag vill ha, men jag vill inte bli en sådan att tycka synd om, en som alltid kan hävda att ”jag hade det ändå värst”. Jag vill kunna sparka uppåt och att de där uppe tar mina sparkar på allvar.