En solig dag i maj

Jag har ett myggbett på fotknölen. Precis på kanten till skorna jag hade på mig igår, när vi satt på Jesses krog och tittade på ferrarin (eller var det corvette? Röd var den) parkerad över gatan, tillhörandes paret vid bordet breve. Myggbettet kliar och pockar på, driver mig till vansinne.

Lika mycket vansinne som jag tycker att det är att ge ut sitt hjärta till någon. Just därför jag har hållit det för mig själv, ganska länge nu. Men tiderna är nya, om jag går i terapi för att lära mig att dela med mig att mitt hjärta till mina föräldrar, hur svårt är det då inte att tänka mig att dela med mig av mitt hjärta till någon jämbördig? Steget är inte stort, eller steget är gigantiskt.

Jag tror att jag måste ge upp någonting för att andra ska få plats i mitt liv, sakta har jag börjat inse att det förhåller sig precis tvärtom. Meningen med livet är att dela det med dina människor omkring dig. Jag vill undvika att låta som en nyfrälst Agneta Sjödin eller liknande, men är det inte en ganska fantastisk insikt? Och ja, med förbehåll: jag kommer aldrig, aldrig, aldrig göra mig beroende, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig äga någon, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig stagnera, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig bli bekväm. Redan i här inte bara anas min rädsla och ofullbordighet, den står i full blom. Men det är okej med mig.

Bli inte rädd nu. Det här betyder en insikt. Det betyder en turné utan innehåll, utan kompass, utan datum. Men iaf en turné. Mitt hjärtas turné:

På mitt hjärtas turné kommer det skapas bildminnen att lägga i en kartong, ta fram och le åt. På mitt hjärtas turné kommer det slitas ut och bli trött. På mitt hjärtas turné kommer det att bli stoppad för en mängd kontroller längs vägen. På mitt hjärtas turné kommer spelningarna komma oväntat, bytas ut och ibland ställas in. På mitt hjärtas turné kommer mitt band helt att bytas ut. På mitt hjärtas turné kommer fansen att gråta, skratta, skrika med mig. På mitt hjärtas turné kommer minst en manager förblinda min kurs. På mitt hjärtas turné kommer gaget att vara lycka.

Som Håkan sa, äntligen på väg.

Och det pirrar i mig av att vara på väg.
Vägen känns långt ifrån rak, jag vet inte ens vilket håll jag ska åt i närmsta korsning, ej heller om jag bör byta fordon till en röd corvette, om det är så att jag måste stanna vid nästa rödlyse eller om reglerna inte gäller mig, om tanklocket sitter fast eller om det är långt till närmsta rastplats.

Okej, nu har jag slut på symboler. Jag klarar inte att av att skriva om det här med verkliga ord för att jag är rent ut sagt skiträdd, men det är också okej.