Regnbågsflaggorna vajar vackert i hela staden, framför museerna, i köpcentrat, muntert fladdrandes från spårvagnarnas ovansidor. Lyssnar på P1 om situationen för HBT-människor i Sydafrika, där lebiska kvinnor, särskilt de med en maskulin framtoning, våldtas i "omvändande syfte". Lyssnar till P3 där man följer Prideparaden i Vilnius och utsätts för motdemonstranters hån och våld. Ser bilder från Prideparader i Stockholm där mammor och pappor paraderar glatt med budskapet "Stolta Hbt-föräldrar". Och det är så man kan gråta av det.
I min sista delkurs hade jag endast en klasskamrat. Hon skrev en fantastisk d-uppsats där hon intervjuade heterosexuella kring deras syn på homosexualitet. När hon först presenterade sin idé för mig funderade jag lite på hur hon skulle hitta informanter. Men jag hade misstagit mig: folk ringde henne och bad att bli intervjuade när de fått reda på vad hon skulle skriva om. Och just det att homosexualitet är något som man fortfarande pratar om (som jag hade misstagit mig över) blev också stor del av hennes analys. Hon kom fram till, så brillant enkelt, att de människor hon talat med som hade mest konservativa idéer kring män och kvinnor, feminitet och maskulinitet, också hade mest konservativa idéer kring sexualitet. Det mest skrämmande med homosexualiteten verkade vara detta könsöverskridande, kvinnor som är som män, män som är som kvinnor.
Och det påminde mig så mycket om varför Hbt-saken också är feminismens, och tvärtom.
För våldet mot homosexuella, detta man kallar "omvändande våld", är ingenting annat än ett försök till återställande av ordningen. Om vi börjar glida ur våra givna roller hotar vi något grundläggande.
Fortsätt glida! Fortsätt hota! Vi förtjänar något större än så här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det gör vi. Och visst har allt samma heterosexistiska ursprung.
Skicka en kommentar