Sri Lanka - del 2

Tillsammans med våra vänner reste vi upp igen, tillbaka till Colombo för att ta tåget till Kandy; staden med det tempel där enligt legenden en relik av Buddah skulle befinna sig. Tågresan mot landets mitt var förtjusande. Klättringen uppåt bland frodiga skogar och grönklädda berg fick mig på så gott humör att jag glömde den otrevliga biljettförsäljare som vägrat expediera mig och J utan istället med ett tålmodigt leende vänt sig till vår manliga vän. Vi köpte andraklassbiljetter, vilket innebar att vi fick sitta ned medan de med tredjeklassbiljetter (uteslutande Sri Lankeser) stod upp, ihopträngda i en överfull vagn. Vid varje stopp klev försäljare av sötsaker in och skanderade sina erbjudanden. Jag minns att vi väntade länge i ett stopp inte långt från Colombo. Vi drack ständigt vatten för att inte blir uttorkade. När vi kom fram var det kväll. Vårt hotell var ett gammalt hus byggt i kolonialstil, med en enorm altan varifrån vi satte oss och drack te. I träden omkring oss hoppade apor omkring i listiga försök att stjäla våra toasts påstrukna med äcklig marmite. Jag stortrivdes. Vårt sovrum hade högt i tak och vi kände oss mycket luxuösa, trots att standarden egentligen var ganska skamfilat med mögel och vattenskador.

Vi gick till templet, vi skrev hem från internetcaféer med tvivelaktiga uppkopplingar. Jag ringde hem till den jag tyckte om. Att vandra på gatorna i Sri Lankas samhällen och små städer gav ofta känslan av att vara en utomjording. Jag och J vande oss till slut under vår månad långa resa att bli utstirrade och till och med pekade på. Vi antog att vi stirrade minst lika mycket tillbaka som de upplevelsejunkies vi var. Periodvis kunde det vara jobbigt. Vi önskade ibland, senare på resan, att vi hade haft våra kompisar med oss längre. När vi gick med dem stirrade inte längre männen på samma sätt.

Efter att sett oss mätta på Kandy tog vi en buss längre in i landet, uppåt mot bergen. Ogenerat följde vi Lonley Planets rekommendationer att beskåda de vackra bergen på öns mitt. När vi landade i staden Nuwara Eliya insåg vi att vi skulle frysa i våra tunna kläder. Staden ligger på en höjd av över 2000 möh och det blåste en snål vind vid ankomsten. Vid stationen stod flera män och lockade med hostelerbjudanden. Då vi inte orkade söka upp hostel själva följde vi en av dem till ett hus på en höjd. Runt omkring stod flera moderna, nybyggda hus som fungerade som hostels för turister. De flesta verkade tomma. Något med det störde mig. Allt som byggts där, allt som försökte vara fint, var för vår skull, allt för turisterna. Jag minns att det regnade mycket i Nuwara Eliya. I staden kallades restaurangerna ”hotels” och där fanns även ”non-vegetarian hotels”. Det var fint att vara på en plats där köttätande är det avvikande. Där fann vi en enorm marknad av märkesvinterkläder, allt fejk naturligtvis, men jag lyckades pruta mig till en fleecejacka till ett bra pris att värma mig med. J passade på att köpa ett par termobyxor till skidsemestern, något vi aldrig trott vi skulle göra på Sri Lanka.

Vi insåg att Nuwara Eliya inte var så spännande stad. Men vi hade på förhand köpt två hostelnätter och försökte finna något att göra. Brevid oss låg en golfbana vi bestämde oss för att pröva. J spelar lite golf, men vi andra hade knappt hållt i en klubba innan. Vi betalade avgiften att få skjuta lite bollar då en man noterar mina jeans och menar att tyvärr, det går inte. Jag blev förvirrad. Så såg jag de engelska turisterna i vita shorts, rutiga sockar och rosa pullovrar. Jag var för schabbig i jeans för att spela golf. Till slut placerade de mig bakom ett tätt buskage med en hink bollar och en driver. Vi garvade åt detta länge efteråt.

Elefanten. Vi tog en av de små taxibilarna och följde reseguidens anvisningar mot en koloni för elefantungar som skulle finnas i närheten. Vi fann den inte, men chauffören körde oss till en annan elefantpark. Där fanns endast en elefant. Hon uppmanades bada på kommando för att vi skulle skulle få en upplevelse. Hon gick ut, sprutade motvilligt lite vatten på sig, skyggandes för djurskötarens piska. Sen fick vi i tur och ordning rida på henne. Jag ville gråta av det förnedrande, det sabla artificiella i hela situationen, att det ska fan vara turist.