Det är det att det aldrig har varit synd om nördarna.
Vi har vetat hela tiden att det var vi som skulle lyckas. Vad har det blivit av de häftiga brudarna och de häftiga killarna från din högstadieskola idag? Sitter de i den fula förorten med två ungar från sina sena tonår, är de döda i överdoser, såg du den häftigaste killen i stan när du var 14 fortfarande trakassera kids på hamburgerhaket? Det har jag, och jag minns det glödande förakt jag kände i den stunden.
Jag minns henne, Emma, den populäraste tjejen på skolan. Hon som var ihop med stans snyggaste killar, hon som var kompis med stans häftigaste tjejer, hon vars popularitet var så stor att hon hade ett stadigt koppel av Emma-frälsta efter sig var hon än gick. Helt plötsligt, i högstadiet, började hon hata mig. I mellanstadiet hade hon inte ens noterat min existens. Jag var den konstiga tjejen som gillade dans och ignorerade fotboll, hon som läste poesi på fritiden och lyssnade hellre på Suede än pojkband (pun intended). Jag bjöd på det. Jag lät henne hata mig, jag kunde inte känna annat än medlidande med henne. Jag visste att hennes pappa inte längre brydde sig om henne efter att han skaffat ny familj. Jag visste att hennes gyllene era gick mot sitt slut och att mitt väntade på att ta över. Kanske visste jag att hon var på väg mot en tid då hon skulle tvingas göra abort två gånger med sin knarklangande pojkvän, att hon skulle drabbas av anorexi och försvinna någon stans där jag hellre skulle dö än att vara, jag tror det var sjukhuskantinen?
Det var inte konstigt att hon hatade mig. Jag lät henne göra det, för ingen av oss satt vid styret för vad som hade börjat ändras.
Vi vet och har vetat länge att denna värld är gjord för oss. Vi medelklassnördar som numera sportar konstnärsskap, läser vidare på universitetet, vi som startar konsultföretag för miljömedvetna, föreläser om jämställdhet på företagsluncher, vi som skriver för allt annat än pekorala magasin och uppskattar hemlagad husmanskost, vi som arbetar som linuxprogrammerare, som har rest och lärt oss ett annat språk än engelskan.
Det har aldrig varit synd om oss.
14 kommentarer:
Hm. Jag håller inte med. Och eventuellt ska jag blogga om det.
Du säger att du inte förstår slå-tillbaka-attityden men ditt inlägg dryper av det i mina ögon. Är det något jag missförstått?
Tycker inte att nördskap och utanförskap/social status är direkt bundna.
Jag ville alltid vara som och hänga med de som var lite tuffa, både på högstadiet och på gymnasiet. Men jag fick inte! Vågade inte! Gör det mig till arbetarklass? #martyrfiske
Jag är naturligtvis medveten om att mina erfarenheter under min uppväxt kring nördstatus och coola kids kan appliceras överallt. Jag tänker på Agnes i Fucking Åmål vars pappa försöker trösta henne med att det blir roligare om 25 år när nörden blir vuxen. Självklart är det synd om varje nörd som mulas i snön av någon häftig kille, varje nördtjej som mobbats för hennes fula kläder av häftiga diton.
Men jag står fast vid att det finns aspekter av social status i nördskapet och dess vice versa som inte går att ignorera.
På 60-talet var det coolt att vara raggare eller mods, dvs arbetarklass. När jag växte upp var det coolt att vara kicker eller skatekille, dvs alltsomoftast arbetarklass. Nog visste jag hela tiden var vi alla skulle hamna. Och visst fanns där en känsla av lättnad att jag var den jag var, och inte dem.
En känsla som är mycket nedvärderade hur sann den än är.
Och Anders, jag gissar på att de coola inte vågade hänga med dig för du var ubercool... ;)
Inte appliceras överallt, ska det stå där i början.
Julia: Jag ser fram emot!
JaghughgrantAnders igen: förövrigt hänger du ju med mig nu va *gällt gnägg*
Jag ser mig själv som nördkille men har aldrig varit med om något av det du förklarar, aldrig varit 'tönten' även om jag absolut varit nörden. Jag har aldrig heller antagit att jag skulle hamna någonstans pga mina intressen. För nörderi handlar väl ändå om intressen? Inte om blyghet, status eller liknande.
Jag känner väldigt många nördar som varken är medelklass, har akademisk utbildning eller något bra/kreddigt/nördigt jobb.
Nörden som får hämnd är en precis lika fördomsfull och inrutande stereotyp som fjortisen som jobbar på McDonalds och är gravid innan 20 års ålder.
Jag kan såklart mycket väl vara en hemmablind medelklasskille som inte fattade att alla skrattade bakom min rygg i högstadiet. Men jag tvivlar. Ärligt talat kände och känner jag mig jävligt cool mest hela tiden. Detta har och hade mycket lite att göra med intressen och status. Att den känslan skall komma från extern bekräftelse eller grupptillhörighet - nu som då - är en uppfattning jag tycker är ute och cyklar.
Anders (inte jaghughgrant) Vi får väl agree to disagree, även om en del du skriver bekräftar det jag menar.
Jag tror att din beskrivning av det hela ofta är spot on, men när den beskrivningen inte passar mig samtidigt som många framhåller den som Nörden så kliar det lite i mig. Menar absolut inte att du har helt fel i det du skriver.
Anders: Jag tror vi gått om varandra lite i definitionen, där du talar mer om nörden som personen som intresserar sig mycket för ett fenomen, medan jag talar mer om nörden som engelskans "geek". Det är intressant att höra din tolkning och upplevelse av vad nörd kan vara.
Jag tror man gör bäst i att skilja på "nörd" och "tönt", i synnerhet om man ska prata om specialintressen och deras eventuella samband med social status.
Intressant det här med språkliga skillnader. Senast igår hörde jag en amerikan förklara att geek är det 'coola', nerd det mobbade. För mig har det alltid varit tvärt om.. Och på svenska har vi väl tönt och nörd eller något.
Men ja, words words words. Det är så att man tröttnar.
Tack för att du skriver om detta som jag gått och tänkt på de senaste åren iom att nördarna hyllas allt mer som dom som slog tillbaka. jag var själv en gräsligt självgod nörd, för jag visste, precis som du skriver, hela tiden att det skulle gå bra för mig och inte för dom tykna kickerstjejerna.
Jag tror precis som Agnes skriver att vi inte ska blanda ihop nörd och tönt. Tönten är förloraren, den som sitter ensam i skolmatsalen, den som blir mulad och utanför. Nörden är smart, har specialintressena (som senare blir hippa) och kanske ett nördgäng á la Freaks and geeks. Sen kan en nörd även vara en tönt och vice versa. Det vore intressant att applicera ett klassperspektiv på skillnaden mellan töntarna och nördarna.
Åh, jag håller med! Jag har alltid tyckt att det funnits något självgott i proklamerandet av nördarnas revansch. Vilken då, liksom? En revansch där huvudpersonen redan sitter på de attribut som höjs till skyarna? Och kom inte och säg att man inte kunde veta som barn att det skulle bi jävligt hett med datorer, serietidningar eller nån jäkla poesigubbe. Det finns vissa uppburna kapital som det aldrig är en tillfällighet att det är just de som framträder. Medelklassungarna visste nog exakt, eller iaf deras föräldrar. Tror jag.
Skicka en kommentar