lördag 1 maj 2010

1:a maj

Vad jag tänker på nu, och har gjort en längre tid, möjligen ändå från då jag var politiskt engagerad i den autonoma vänstern, är det extremt korta steg mellan anarkism och en radikal liberalism som hänger samman med en politisk utopi kring den absoluta friheten, där främst unga män ofta kopplade till piratdiskussionen (om inte direkt till partiet) numera skäms för att de röstade på folkpartiet när de upptäcker att det inte är ett speciellt liberalt parti, om hur jag aldrig kommer förstå illusionen om en individ frikopplad från sin kontext och myten om det fria valet. Samtidigt attraheras jag så mycket av inte minst feministiska liberala idéer kring civila rättigheter knutna till individen och inte familjen eller partnern, hur jag också fruktar ett övervakningssamhälle. Hur jag har vänner som inte vill vara vänster, hur jag på middagar kan höra flera säga att de har liberala vänner och hur detta fortfarande förvånar mig. Hur jag inte har denna anarkistiska liberalism framför mig när jag talar om liberal politik, utan forfarande den politik som betonar markadens frihet och ”den enda vägen” likt kaptialistiska överprästdogmatiker. Hur denna ekonomiska liberalism vilken tidigare talades om som nyliberalism, tillsammans med denna anarkisktliberalism hänger ihop. Jag tänker på hur det är liberalerna med sin ovilja att tala om strukturer som kan verka vara de nya politiska radikalerna, de hörs mest och syns mest, och det har varit så nu ett tag.

Så kalla mig politruk. Jag kallar mig socialist för jag tror att en jämlik värld är bättre för alla, inte bara dem som befinner sig i min kontext, mitt sammanhang, utan verkligen alla.

Jag befann mig härom veckan vid ett middagsbord med en av dessa unga radikalliberal män. Han var tidigare dragen till den extrema vänstern men fick numera ”utslag” av ordet struktur. Han talade om friheten på internet och menade att han var så trött på barnporrdiskussionen (jag hade inte nämnt den), och just den tröttheten fick mig ändå att vilja stanna upp just där och förstå, för även om jag försäkrade min oro inför vilka regleringar av nätet som kan uppkomma, måste en reglering av brottshandlingar på nätet automatiskt leda till det fria internets upplösning? Bärande för hans (naturligtvis) liberalanarkistiska idé var också staten som fiende vilken förhindrar individens frihet, och där blir diskussionen intressant, för hur två människor som växt upp i samma samhälle kan ha så olika förtroende för demokrati är en gåta. Vi kunde komma överens om mycket, och det är naturligtvis så det alltid är, exempelvis statens nödvändiga transparens för förverkligandet en sann demokrati. Men där jag aldrig förstått den ohämmade skepsisen för staten, där jag ser dess möjligheter och dess funktion vid fördelning av resurser och därigenom också ett jämlikt samhälle, ser han endast ett verktyg för kontroll. Lite grann som Luke Skywalker kände för Imperiet, kan jag tänka i mina elakaste stunder.

Och säga vad man vill, men det är onekligen intressant att mötas. Jag kan förstå varför man dras till anarkism. Jag har en vän som kallar sig kommunalist, en onekligen intressant politisk hållning.

Men jag kommer tycka det är sexigt att betala skatt än på ett tag.

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Jag håller helt med dig och ser också den nära sammankopplingen mellan anarkistiska drömmar och liberala frihetliga drömmar där individen är så frånryckt från sin kontext att hon svävar bland molnen som jag har för mig Nina Björk uttryckte det. Jag firade en rödsvart 1:a maj och befann mig för första gången i ett anarkistsammanhang. Och vad jag absolut inte uppfattade är anarkister som sätter det (o)reglerade internet som sin hjärtefråga. Snarare såg jag likar, (om än inte utseendemässigt:)), likar som inte uppfattar statens goda omdöme men som gärna talar struktur. Däremot är det en intressant diskussion kring hur just internetfrågan blivit så liberalt färgad och självklar, som om vänstern inte presenterar några alternativ. Det gör den. Vi tror inte på situationell brottsbekämpning (googla på situationell prevention!) t.ex. och det tror jag inte anarkister gör heller?

lilithsvalin sa...

Just den där åsikten om att internet självklart är en fredad zon är märklig för att man missar att internet är en del av samhället lika mycket som IRL och att man således har ansvar och därmed får ta konsekvenserna för vad man gör. Hela diskussionen har blivit så förenklad. Antingen ska man ha en auktoritär syn på internet, eller så ska man ha en frihetlig syn på det där alla regler och lagar är automatiskt fel.