Sara Lidman sa en gång att man aldrig ska göra misstaget att tro att man är färdigdefinierad. Att ens identitet är klar. I mitt eget liv har jag har trott så mycket om mig själv men aldrig egentligen fått min definition utmanad. Exempelvis tänkte jag alltid att jag var en person som var trogen, tills jag bestämde mig för att ligga runt. Det var så enkelt, det var bara att göra det. Jag blev nästan chockerad över hur lite motstånd min identitet gjorde, nästan som om jag trodde att den skulle hålla som en hinna över ett foster. Ett annat exempel: jag trodde alltid att jag var en person som aldrig skulle nedlåta sig att banta eller noja över sin vikt. Tills jag en dag bestämde mig för att se hur långt jag kunde gå. Jag minns ett foto min före detta pojkvän tog på mig vid den tiden. Jag är naken, fotot är taget uppifrån. Jag lutar mig ned mot marken i skräddarställning och min kropp ser ut som en stor, vit, benros. Jag minns att jag kände samtidigt äckel och spänning inför bilden, inför att ha gått för långt och samtidigt ha trotsat den bild jag gjort upp av mig själv.
Det beror på att han i varje ögonblick försöker vara sig själv. Men så fort han funnit sig själv har detta sig själv redan förvandlats till ett skrämmande fängelse som han på nytt måste spränga sig ur. (Agneta Pleijel, Lord Nevermore)Jag antar att jag ibland behöver ruska om det jag tror att jag är för att inte ta den bilden för given. För att se igenom hur konstruerad den kan vara.
Jag vet att de identiteter jag har tillgängliga är beroende av de kontexter jag befinner mig i. Jag kan aldrig helt bli författaren till mitt eget liv, utan de subjektspositioner jag väljer kan endast vara begripliga i ett visst sammanhang, en viss tid och en viss kultur. Jag har insett att det är bara i den priviligerade position jag befinner mig i som en människa kan föreställa sig en flytande identitet. Hade jag blivit född på gatan i någon av kåkstäderna i, låt oss säga Johannesburg, hade nog mina möjliga identitetsprojekt varit starkt begränsade. Till och med här, i detta land, är det så tydligt att vi följer de vägar som stakats ut av våra positioner inom en klass, ett kön, en tid. Så vem är egentligen Jag?
Ibland får jag känslan: Jag finns inte. Det jag som jag talar om handlar ofta om den jag ser mig själv att jag vill vara. Jag har bestämt det så för att kunna leva med mig själv. Men min identitet är aldrig färdig. Även om jag bestäms i mångt och mycket av de positioner jag föds i, finns utrymme för min identitet att expandera. Marguerite Duras skrev i sin roman Älskaren:
Mitt livs historia finns inte. Det finns inget sådant. Det finns aldrig någon mittpunkt. Ingen väg, ingen linje. Det finns stora områden där man ger vid handen att det fanns någon, det är inte sant där fanns ingen.Jag ser det som att hon vid varje försök att skriva sitt liv har haft olika infallvinklar, olika sätt att skriva sin historia vilka alla var lika sanna. Först vid gammal ålder, när det inte längre fanns någon att ta anstöt av hennes historia, fann hon att det inte fanns några murar längre, det skrivna behövde inte längre gömma sig för att bli läst, fältet låg öppet åt alla håll. Hon skrev en roman om sin barndom där allt fick plats, det fula och det vackra, det anstötande och det oskuldsfulla, kärleken och hatet.
Om den jag tror att jag är, är bilden av mig som jag hoppas att jag kan vara, har jag i så fall en god grogrund för att bli något jag kan stå för. Jag ser fram emot att se vem jag kommer vara när jag blir äldre. Jag vill gärna tro att det praktiskt taget kan vara vem som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar