Jag insåg nyligen att jag verkar rätt ofta trilla på exempel ur litteraturhistorien där manliga författare porträtterar kvinnor som tar livet av sig för män. Detta är naturligtvis ganska frustrerande, och jag skulle gärna gräva djupare för att se om jag kan hitta det omvända, eller kanske verk av kvinnor där den kvinnliga protagonisten begår självmord pga en man. Jag vet ännu inga såna exempel, kanske har ni där ute mer kunskap.
I alla fall, de exempel jag snubblat över under min tid är följande:
- Hamlet (1603) skriven av Shakespeare, där Ofelia dränker sig i sorg över att Hamlet dödat hennes far.
- Anna Karenina (1885) av Leo Tolstoy, där adelskvinnan Anna kastar sig framför ett tåg efter att utstått social skam iom att hon tagit sig en älskare, Vronskij.
- Fröken Julie (1888) av August Strindberg, där adelsflickan Julie övertalas att ta livet av sig av tjänaren Jean efter att de förlustat sig.
Och nu senast:
- Pastoralsymfonin (1919) av André Gide, där den tidigare blinda Gertrude försöker dränka sig och dör i sviterna av en lunginflammation efter att förälskat i den äldre präst som hjälpt henne (lustigt är att Gertrude även är namnet på tidigare nämna Ofelias mor, Ofelia som även hon dränkte sig).
Vilken lösning såg alla dessa författare i deras kvinnliga karaktärers (själv)död? Det är så att man kan bli galen av det.
Jag har alltid avskytt Strindberg för att han skrev Fröken Julie. Det kan verka löjligt men det är så. Ett drama kring ett liknande könskrig kan ibland kännas för nära huden, och på samma sätt som Coco Chanel ansåg att män inte borde skapa kläder till kvinnor då män föraktar kvinnor, kan jag känna att män som föraktar kvinnor inte har rätt att porträttera dem då detta förakt lyser igenom så tydligt. Samtidigt går det inte att förneka Strindbergs geni. Jag både älskar och hatar Fröken Julie och jag antar att det är dessa känslor som pjäsen upprör är orsaken till att den är hans mest spelade världen över. För vad handlar förakt egentligen om, om inte rädsla och okunskap, eller varför inte mindervärdighetskomplex? Jag är här den som tolkar in Strindbergs privata i hans texter. Jag har alltid undrat hur det kändes för Siri von Essen, så mycket högre än honom i social rang, att spela Julie. Jag hoppas hon hade humor. Hon skilde ju sig dock från honom till slut. Allt jag vet är att när jag läser Fr. Julie längtar jag till Et Dukkehjem.
Pastoralsymfonin är en oerhört intressant bok, och jag förstår mycket väl varför André Gide belönades med Nobelpriset i litteratur 1947. Handlingen utspelar sig i en liten by nära de natursköna alperna, där en präst finner en blind och stum flicka vilken han tar hem till sin familj och utbildar. Han talar hela tiden om sin goda kristenhet och kärlek till människorna som anledning till sin generositet, men det blir tydligt att han även har andra känslor för flickan. Prästens fru ser detta tidigt och är genom hela boken olycklig över att vara fast med fem barn där hennes man vurmar för en 15-årig flicka som aldrig sett något ont eller måste dras med vardagslivets mödor, varför hon är lycklig och bekymmersfri. Prästens son förälskar sig i flickan och vill gifta sig med henne, vilket prästen förhindrar i en illa dold svartsjukegest. När flickan senare får synen tillbaka genom en operation, ser hon allt lidande hon orsakar och försöker i förtvivlan dränka sig.
Det intressanta med boken är sättet prästen kontrollerar hennes värld genom att välja vilka bibelavsnitt hon ska läsa (inte Paulus förmaningar, utan endast Jesus försäkran att allt som görs i kärlek är rätt). Han låter henne förstå att det är hennes rena själ som gör att hon förälskar sig i honom när han egentligen aldrig tog sitt ansvar att berätta för henne hur detta påverkade andra, självklart eftersom att han ville ha hennes kärlek. Gide själv växte upp i en strikt religiös miljö från vilken han senare tog avstånd från. Det intressanta blir i Pastoralsymfonin hur prästen lurar dem båda med sina goda pretentioner om oskyldig kärlek där det hela tiden handlade om något annat, och hur han var blind inför hur hans handlingar påverkade andra då hans vinning utav situationen var för stor för att han skulle kunna erkänna det.
Det är nånting med historien som påminner mig om något som talas om nu, en historia där vuxna spelade neutrala och därför aldrig tog ansvar inför barn inför hur en situation egentligen stod till. Deras blindhet blev orsaken till att situationen eskalerade till ett inferno.
Nåja, vad jag ville ha sagt är att jag är tacksam för att det idag förmodligen inte skulle verka trovärdigt som författare att låta sin kvinnliga karaktär ta livet av sig som en konsekvens av hur män i hennes närhet handlat. Det är så sabla... ytlig förståelse av vad som driver en människa. Jag säger inte att dessa verk inte är relevanta för litteraturhistoren, men jag måste som tjej hitta andra berättelser för att finna trovärdigare representationer av mig själv än den uppoffrande, till självmordet till för andra, kvinnan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Å, läs Constance Ring av Amalie Skram! Den kom ut 1885 och väckte skandal då den behandlar "erotiska problem" - inte minst att en kvinna förväntas vara oskuld då hon gifter sig, medan en man inte har samma förväntning på sig - ur en kvinnlig protagonists perspektiv och är skriven av en kvinna. Den slutar med att huvudpersonen Constance tar sitt liv. Jag läste den första gången för mer än tio år sedan och blev lika djupt berörd när jag läste om den för några år sedan.
Även novellen "Pyrrhussegrar" av Stella Kleve (pseudonym för Mathilda Malling; ingår t ex i novellantologin Synd som jag varmt rekommenderar, de kvinnliga författarna från det moderna genombrottet är intressanta och oförtjänt okända) är spännande i sammanhanget även om den inte behandlar aktivt självmord. Och så tänker jag på självmordsförsöket i Cora Sandels Alberte och Jakob.
Tack för litteraturtipsen!
Är det någon som i detta samband nämnt Den Unge Werthers Lidanden (1774)? Denna succé om manligt lidande som fick Tysklands alla överklassgossar att klä sig i gula byxor och väst med blå överrock; som har sin självklara(? annat än som ett lackmuspapper för romantikens stilideal- icke!) plats i den västerländska litteraturkanon. Ljusgestalten Lotte (Kvinnan utan egenskaper på piedastal)och källan till Werthers älskande och lidande: är det för henne Werther tar sitt liv, eller är det för sina ideal?
Intressant frågeställning indeed! Det blir till att ta upp den Unge Werther ur bokhyllan igen.
Hamnade på det här inlägget via att jag läste ditt inlägg om "Black Swan", och kom direkt att tänka på Majakovskij. I boken "Med livet som insats" av Bengt Jangfeldt, en faktabok om Majakovskij, får åtminstone jag intrycket av att Majakovskij slutligen tar sitt liv av olycklig kärlek. Det kanske är en galen omtolkning av min hjärna för att jag tycker att Lili Brik verkade så uppfriskande obunden och fri i sin sexualitet o sina relationer, och att detta skiljde sig mot den norm man annars ser: att det är de stora männen som har en massa älskarinnor som blir hopplöst förälskade.
I övrigt vet jag precis vad du pratar om och blev fullkomligt rosenrasande ofta när jag läste filmvetenskap över hur alla dessa hysterikor till kvinnor porträtterades. Just nu läser jag grekisk mytologi, det är inte heller helt upplyftande...
Va bra att du tar upp såna här diskussioner! Eloge för det.
Jag har tyvärr väldigt ytliga kunskaper om Majakovskij, men visste att han tog livet av sig och skrev i ett brev att det var för hennes skull? Den berättelsen säger mig två saker: att kvinnor tidigare i historien har hittat möjligheter till friheter vi kanske i många fall saknar idag (så som du skrev att hon var frigjord), samt att tolkningen av hans självmord snarare handlat om hans psyke än hans kärlek till henne. Åtminstone har de läsningar jag gjort av Majakovskij varit i stil med "visst, han sa att det var pga henne, men egentligen handlade det väl om hans psykos/konstnärsgeni/känsliga sinne". Män kan inte ta livet av sig för kvinnor? Men kvinnor för män?
Alltid kul att föra en diskussion med folk som ser nya vinklar!
Skicka en kommentar