tisdag 2 mars 2010

Fotboll

Många vill hävda att fotboll är så mycket större än 22 män på en gräsplan jagandes en rund grej. Större, undrar jag? Större än kulturen? Eller ÄR fotbollen kulturen? Många brukar ställa sport och kultur emot varandra och talar om utrymme för respektive aktivitet i det offentliga och jag känner igen mig i Elin Grelssons attack mot sportsändningarnas överdimensionerade självklara plats i medierna, just på grund av mitt ointresse. Mitt tycke, min smak och mitt intresse är dock inte lag och jag kan ha överseende med många idiotiska saker i samhället som uppenbarligen inte är till för mig (okej, ibland dör jag en smula och vill göra som Neonbibeln-Rebecka), men att hävda att fotboll skulle vara ett uttryck för någonting större, ja typ politik, då har man tappat mig. Lär mig gärna att förstå.

Jag kommer osökt att tänka på serien Liv Strömquist presenterar i Bang nr 2-3 2008; Intellektuella idioter, 4 i topp där plats nr 2 innehavs av Bollhuvudena:


En träffsäker beskrivning av hur många i min bekantskapskrets förhåller sig till fotboll. Det kanske säger mer om de män i min närhet än om män i allmänhet, vad vet jag. Men visst stämmer det att det har skett en förskjutning? Det är inte längre endast arbetarklassens män (och kvinnor) som står i klackarna och skriker okvädningsord? Och Birro är väl det övertydliga exemplet på mannen som skulle kunna ge ut en diktsamling på temat, om det inte redan är gjort?

Och jag har försökt att närma mig fotbollen, försökt förstå den. Jag har ställt många frågor då jag suttit på ölhak och storbildskärmen visar någon kontinentalfotboll. Ligor? Vem? Prestige? Varför? Hur mycket kostade han då? Var han så jäkla dyr? *förvånad min*

Jag har till och med lyssnat på en professor i arbetsmarknadskunskap som sysslat med ”fotbollens arbetsmarknadsrelationer”. Han pratade mycket om fotbollens ekonomiska del, dels kring hur professionalisering/organisering sköts och dels hur mycket pengar som är med i spelet. Idag har vi en idrottsmarknad med starka kommersiella drag, den är global, omsätter hur mycket som helst – så länge den är populär bringar den in gigantiska summor (tänk all reklam bara!). Spelarlönerna är inte heller särskilt anpassade till den övriga arbetsmarknadens regleringar fick jag också lära mig av denna professor. Det finns liksom inget fackförbund för fotbollsspelare.

I helgen var jag även och såg en film om fotbollen i Afrika som gav mig en aha-upplevelse om den etniska/rasmässiga dimensionen av fotboll.  Det visades många bilder på pojkar som spelade barfota på något fält, med en dröm om att bli stora så som Essien eller Drogba. Några investerade i dem och har skapat fotball academys eller reality shower av kampen om att bli bäst. Fast det egentligen handlar om en variant av the american dream, dvs bli din egen lyckas smed om villkoren i samhället inte kan erbjuda dig mat för dagen. Det är väl också därför många gillar Zlatan? Otaliga är väl analyserna kring Zlatans ”lyckade” karriär TROTS taskiga förhållanden i Rosengård, vilket ger vatten på kvarnen åt alla som tror att alla kan om de bara vill tillräckligt mycket. Iaf, den filmen gav mig insikten att själva handeln med fotbollsspelare inte bara är en typ av människohandel, utan att den också kan vila på kolonialmakters exploatering av svarta fotbollsspelare. Betänk bara att typ halva (enligt filmen jag såg) Frankrikes landslag (har de ett sånt?) har spelare uppväxta i Afrika.

Så okej, jag ger mig, fotboll är intressant, om dessa aspekter diskuteras. Men snälla prata inte offsideregler, uppställningar eller skador med mig. Prata om detta och jag lovar, du har mig fast.

10 kommentarer:

Agnes sa...

Allt är roligt om man har tid och energi att sätta sig in i det och engagera sig. Att inte bry sig är en sak, men att påstå att medelklasskillar gillar fotboll för att få ligga är tja... folkförakt skulle jag säga.

Jag, Hugh Grant sa...

Spelet fotboll kan vara sanslöst vackert. 90 minuter av bollsparkande kan innehålla så mycket epik - sorg, bedrövelse och återuppståndelse.

Jag håller med om att det oftast inte är särskilt intressant att glo på en allsvensk septembermatch. Men att fotboll är intressant som fenomen och värt att synas i sömmarna - det borde ju alla hålla med om. Din nämnda kolonialaspekt, genusaspekten, idrott som skapare av nationell identitet etc.

Inom fotbollen har till och med den nationella identiteten till viss del blivit utagerad till förmån för det hänsynslösa underhållningskapitalet. Många fotbollsintresserade bryr sig faktiskt mer om sitt Barcelona och Manchester United än vad de bryr sig om hur det går för Sverige. Ett uttryck för hyperkommersialisering, men kanske också ett uttryck för att fotboll är något mer än en arbetarklasssport. Tradtionellt sett har det främst varit överklassporter som tennis och golf där nationalitet har betytt minst.

För övrigt så vann Kaj Eskelinen skytteligan i herrallsvenskan 1990 på endast 10 gjorda mål.Delade skytteligasegern med Kennet Andersson och en kille till som jag inte minns namnet på. Historiskt liksom.

Mi Sli sa...

Åh Gud. För mig är fotboll en sån vattendelare. Som konstig mellanstadienörd med preferenser för dans och litteratur var man inte precis hett byte på den juvenila köttmarknaden. Det var däremot fotbollstjejerna. Vilket i sig var ganska intressant. För mig har pojkflickan alltid den mest populära, inte hon som fick tuttar först eller låg mest eller hade coolast kläder.

Visst finns det intressanta aspekter av fotboll! Men precis som Kerstin handlar det för mig t.ex om metrosexualitet och maskulinitet än vilket lag som vann allsvenskan.

Kerstin sa...

Agnes: Jag tolkar inte Livs serie så, utan mer en träffsäker beskrivning av hur (akademiker-)män handskas med sin klassposition och ångesten över detta. Eller hur menar du, får ligga?

Jag håller med om att att allt blir intressant om man lägger ned tid på det, personligen har jag bara svårt att se fotboll som en föreställning/show (jämför teater, opera). Det är helt enkelt inte min smak, men som fenomen är det intressant av flera anledningar som ni också skriver.

Och ok, jag kanske inte har grävt tillräckligt, men jag saknar denna metadiskussion i fotbollsrapporteringen i media. För mig skulle det bli så himla mycket mer dramatiskt att läsa sportsidorna om det vore så. Men tröttsamma resultatrabblingar gör det liksom inte för mig.

Agnes sa...

Jag tycker mycket om Liv Strömquists serier, det jag vänder mig emot är när fotboll och annan sport ses som en enbart manlig kultur. Det förringar både utövande och intresse hos väldigt många kvinnor, och den kritik som sport får utstå från, i detta fall, kvinnliga akademiker cementerar på sin sida synen på motsättningen mellan "riktig" kultur och populärare sådan.

Att människor engageras så mycket av bollen och de 22 spelarna ger den också ett större värde och det tycker jag inte att man ska förneka, även om de aspekter som du tar upp ger fotbollskulturen fler, viktiga och intressanta dimensioner.

Det hela kan förstås bero på att de medelklasskillar jag känner inte tycks ha någon ångest över sina intressen, förutom porr eventuellt. Själv gillar jag inte gröt, denna vedervärdiga föda från fattigmansland som duktiga studenter sätter i sig varje morgon.

Jag, Hugh Grant sa...

Jag kan inte skriva detta utan att prata om mig själv.

Jag är man, fotbollsintresserad och uppvuxen i den icke-kulturbildade medelklassen. I takt med min pågående kulturbildning märker jag dock att mitt fotbollsintresse förändras. Dvs, fotboll är inte bara 2-1 till IFK utan också något mer.

Genom detta större perspektiv legitimerar jag givetvis mitt nitiska intresse i mitt nya sammanhang, kanske skulle jag till och med kunna använda det i raggningssyfte, men jag har ju också fått vertyg att på riktigt se saker ur andra synvinklar.

Men visst kan det finnas män som konstruerar ett fotbollsintresse för att passa in i manlighetsnormen, det är ju inte konstigare än att det finns kvinnor som låtsas vara intresserade av, eh, smink? I likhet med de fotbollsteoretiserande männen så finns det ju också kvinnor som teoretiserar om mode.

Slutsatsen är väl att teoretiserandet över enkel underhållning är ett sätt att legitimera ett intresse. Det är nog en klassmarkör, och knappast dålig i sig. Däremot skulle man ju kunna önska sig att fler personer av det underrepresenterade könet vågar sig in på respektive inpinkat område.

Anonym sa...

Bollen är rund.

Agnes sa...

Jag, Hugh Grant: Bra skrivet.

Kerstin sa...

Jag tror att fotbollskulturen är präglad av köns-, ras- och klassmässiga uttryck, vilket gör den mer eller mindre tillgänglig för olika grupper. Jag har t.ex. skitmycket klassångest över teaterföreställningar som jag inte fattar ett skit av, för att det finns ett inarbetat "språk" som jag inte har lärt mig. Jag har inte fattat fotbollens språk, men finner andra aspekter av det intressant, bara det att denna sida aldrig får ta plats. Jag vill inte sätta mig till doms över dem som finner fotbollen intressant så som den är, mig intresserar den bara inte på det sättet. Och precis, jag skulle kunna rapa upp otaliga saker som jag inte gillar, allt beroende på mina identitets- och klassmarkörer.

Det är nog rätt så som Jag, Hugh Grant skriver- att jag genom att teoretisera mitt icke-intresse också befäster min position.

Tack för era kommentarer och input, det är verkligen intressant.

Mi Sli sa...

Sjukt intressant om aspekten av människohandel i fotbollen och tredje världen där.

Läste förövrigt en bok under en av mina bästa vänners matcher. Hon har fortfarande inte förlåtit mig.