måndag 15 mars 2010

Ett minne:

Jag är tio år, egentligen alldeles för liten för att åka den karusellen, men då jag är tillräckligt lång går det bra. Dessutom har jag pappa med mig. Vi kliver in och placerar oss på den långa sitsen. En spärr fälls ned över oss och dess metallskena nuddar inte min mage på flera centimeter, medan den nästan gräver sig in i pappas runda kula. Omkring mig sitter flera unga killar och tjejer. Jag känner pirret inför att vågat göra något som dem. Jag är tio år och börjar närma mig glappet mellan barn och tonåring. Redan har jag börjat skärskåda vilka handlingar som förstås som barnsliga och vilka som inte gör det. Karusellen börjar svänga i en vid cirkel över marken. Från dess högsta höjd ser jag långt över hustaken på andra sidan älven. Så börjar jag bli rädd. Skräcken expanderar som en ballong i min mage. Jag försöker kämpa emot, men det går inte.

Jag börjar gråta. Jag gråter över den ologiska skräcken och jag gråter över mitt fiasko. Jag är inte stor. I mitt fåfänga försök att inte länge vara barn har jag blivit barnsligare än någonsin.

Min pappa försöker på sitt något klunsiga sätt att trösta mig. Men jag hör i hans röst att han blir otålig. Han kan inte göra något för att stanna karusellen och nu är han sittandes där med en hysterisk unge. Jag skäms ännu mer och märker till min förskräckelse att jag börjar tjuta. Jag är så rädd att jag vill dö.

Då vänds ett ansikte mot mig. Det är en ung kille som sitter med sina kompisar framför oss. Han är snygg och cool, såna benämningar har jag börjat med i mina försök att förstå hur man inte är barn. Han ler vänligt. "Vill du hålla mig i handen? Det är snart över."

Jag kom mig aldrig för att ta hans hand. Jag slutade gråta av pur förvåning. Jag tror att min mun trillade öppen av min ordlösa tacksamhet. Han hade haft rätt, karusellen slutade strax att rulla och vi kunde gå av.

Jag minns det fortfarande som en av de vänligaste gester jag någonsin mött.

5 kommentarer:

Kristina sa...

Nej vad oändligt rörande. Jag kan i varje bemärkelse relatera till ditt barnjag. Känner mig fåfängt fastspänd i karusellen lite till vardags.

Anonym sa...

åh, fler sådana behövs!

Pontus sa...

Du skriver verkligen sjukt fint, Sofia. Grymt bra ögonblicksskildring, hela barndomen i en liten händelse som etsar sig fast.

Anna Tholl sa...

Åh! Jag ber att få tacka. *rodnar klädsamt* Jag har börjat inse att jag förmodligen håller på med en exposé över min bild av mannen - den okända mannen alltså. Den är minst sagt brokig.

verklig sa...

Lovely