Ibland sa han åt henne att han inte var bra för henne. Åh, vad hon avskydde när han gjorde det! Det gav henne alltid en känsla av hysteri, för hon visste att det var hans sätt att rättfärdiga sitt avstånd till henne och samtidigt behålla förståelsen av sig själv som god (då handlingen att lämna henne blev god i och med att han ”inte var bra för henne”). Han hade alltid ett snett leende på läpparna när han sa det, han spelade ledsen men var nöjd, ja,
han kunde inte dölja att han var lycklig när han sa det! Hon blev hysterisk över det leendet för hon vägrade tillåta honom att rättfärdiga det att han aldrig på riktigt engagerat sig i dem genom att att ta på sig självförståelsen av ”den dåliga killen”. Hon förklarade alltid bestämt (även om hon inte kunde dölja paniken) att han hade fel, hon hade inte mått sämre över deras uppbrott än vad hon tillåtit sig, visst var det synd men hon är ju inget offer för sina känslor eller de situationer hon hamnar i. ”Du kan inte vara dålig för mig om jag inte låter dig vara det”, förklarade hon och grät när hon kom hem för att hon inte var älskad. Hon tänkte efteråt att hon borde förstått att han lika mycket som henne behövde förstå varför han inte älskade henne.

Hon sökte svaret i sig själv. Självklart skulle han göra samma sak. Hon visade upp sina vidrigaste sidor för honom för att ge dem båda en förklaring. ”Du är nog inte så stark ändå” sa han och hon ryckte till trots att den bilden varit djävligt jobbig för henne att leva upp till. Hon berättade om alla hon hade varit med när han var borta (åh gud, skammen över hennes litenhet) och han svarar ”hade jag vetat det hade jag känt mindre dåligt samvete när jag själv var med andra”.

Och så blev de båda dåliga personer, han fri och hon ensam.