Mannen har stor mage och mustasch. Han är konstnär och avskyr att uppta sin tid med marknadsföring och kontaktskapande. Han är en o(fri)villig entreprenör. Han känner sig förorättad av Vanja Hermele's Konsten - så funkar det (inte) där man kan läsa att det är en fördel att vara man i konstvärlden. Han har ju aldrig märkt av några fördelar. Han vill tala makt och vanmakt.
Mannen berättar en historia:
Han var ung, radikal och konstnär. Han ville resa till Indien. Där skulle han med hjälp av medvetandehöjning och politiskt kamp störta klassamhället (här dör jag lite inombords, inte över honom, men över de intellektuellas misslyckande, deras alltför blåögda ambitioner). Han åker och blir kvar där i två år. När han väl är där och bjuds hem till lokalbefolkningen för att äta med dem händer alltid samma sak: trots att familjerna är fattiga och knappt har möbler till sig själva placerar de alltid honom i den bekvämaste stolen, på den högsta kudden eller den finaste fåtöljen. Han finner sig ofta tronandes över de indiska familjerna från en höjd. Han våndas i sin upphöjda position. Han försöker sätta sig på golvet med de andra, argumenterar för att han vill äta och umgås med dem på deras villkor. Men de vägrar. Som västerlänning och gäst ska han ha det bästa i deras hem. Efter två år i Indien vänder han hem till Sverige. Då har han fortfarande inte lyckats komma ned från stolens höga höjd.
Jag säger att jag ser det som en berättelse om individens oförmåga att ensam förändra ett ojämlikt system. Hans ansvar låg i att aldrig se sin position som något annat än godtycklig och aldrig naturlig. Att aldrig utnyttja den och att egentligen aldrig sluta önska jämlikhet. Jag frågar om han kan förstå att påståendet att det är en fördel att vara man inom konsten inte handlar om varje enskild man utan om statistik?
Och jo, det kunde han.
Fan, alla vill vi ju bara KOMMUNICERA
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar