fredag 5 mars 2010

Ofärdig på tunnelbanan


På tunnelbanan på väg ut till jobbet kliver en liten spanjorsk man på med gitarr. Han börjar klinka igång tonerna. Låter det ljuda: ”Para bailar la bamba…” och mina mungipor går upp i höjden, lika höga som tankarna jag låter flyga fritt. Minns spansklektionerna under gymnasiet, minns vår lärare, minns hur stolt jag kände mig när jag kände att jag förstod och kunde använda språket. Skrev långa noveller med det enda tempus jag kunde, men ändå skrev flera sidor. Spanskan fanns där vid sidan av franskan och tyskan. Mormor och plastmorfar hejade på: du som är så bra på språk; Du kan bli översättare. Det är ett framtidsjobb. Jobba inom EU, Bryssel du vet. Jag var 16 och var fascinerad av språk i allmänhet och att visa någon, vem som helst, att jag kunde nånting i synnerhet. Verkade ha talang för språk, det var lätt att traggla grammatik och glosor och fylla i rätt ord i luckorna på provet. När jag sedan skulle använda mina språk i verkligheten blev det kinkigare. Jag vågade aldrig prata. Den enda gången jag verkligen försökte var när jag blev arg på äckliga gubbar som tafsade på mig när jag jobbade i baren i alperna. Då kunde jag plötsligt ord som Tu as un petit bite (Översättn: Du har en liten kuk, tror jag. Hoppas jag) eller när jag viskade kärleksord till min fransos.

Farmor fyllde 80+ igår, pappa ringer och påminner om att jag måste ringa. Frågar samma fråga som alltid: -Har du nån bil då? , svarar jag, det behöver jag inte. –[Kusinens namn] har ju en nu. Och jag tänker på hur jag verkligen inte önskar mig en bil, men att det för henne måste vara den ultimata status- och lyckosymbolen. Farmor som numera aldrig kommer ut, som jobbat på verket norr om Gävle, tog cykeln eller sparken varje morgon. Tänk att få färdas med en bil. Att vara på väg nånstans. Jag blir irriterad av hennes fråga, lika irriterad som jag blir av kedjemailen eller fb-grupper som har fått nog av högt bensinpris. Inser att det är verklighetsfrånvänt och föraktfullt av mig att inte stå på människornas sida. Och undrar och förundras över människor som kan vara så vänliga, ha värme, godhet, ödmjukhet och samtidigt vara radikala. När jag sitter i tunnelbanan stirrar jag rakt framför mig, trots att jag är medveten om att det sitter en attraktiv man två säten framför mig. Han lade märke till mig när jag kom in. Jag fortsätter att stirra framåt men precis så att jag har honom i ena ögats sidofält. Vill kolla om han kollar in mig. Få lite bekräftelse. Jag fortsätter att stirra rätt ut, längs mittgången. Mannen med gitarren har gått av för länge sen. Jag gav inget i hans burk, hade inga småkronor. Tanten mitt emot säger Inte ens applåd fick han. Hon hade bara 500-kronors sedel på sig och kunde inte ge någonting Det är lite för mycket. Farmor frågar: När är du egentligen färdig? Jag svarar att jag jobbar nu. Pappa ringer lite senare och ställer samma fråga när han samtidigt nämner att farmor ska åka in till sjukan, verkar blöda från underlivet, kanske nån släng av cancer, ja hon är ju så gammal nu. Hör hur ledsen pappa är egentligen. Farmor nämnde ingenting om sjukhus eller blödningar.

Men pappa, jag jobbar ju nu. Jag gör min egen grej. Jag får betalt, har månadslön. I nivå med din, om du inte hade haft så mycket OB och svartjobb. Mitt första riktiga jobb, som dessutom har suffixet –assistent. Men när är du färdig? Jag blir aldrig färdig pappa. Jag är färdig.

7 kommentarer:

Kristina sa...

Oändligt bra. Oändligt rörande.

Mi Sli sa...

Åh kära föräldrar. Om saker och ting bara vore lika enkla som när ni skulle ut i arbetslivet. Det är verkligen så: vi blir aldrig färdiga. Vi är färdiga.

Tanja Suhinina sa...

Så bra så bra!

Pontus sa...

sjukt träffande och lysande fint.

Kerstin sa...

Men tack hörrni!

Ofärdighetens tidevarv ska min kommande roman heta. Nä. men föräldrar är söta och väna, men så totalt oförstående inför dagens förhållanden. Särskilt om deras barn dessutom gjort en klassresa. När min mamma tänker på forskning så är det första som kommer upp i hennes huvud ett labb, vita rockar och test på råttor. Min pappa upprepar det enda ord han kan om akademin, som jag lärt honom: fil.kand. "Du är sån där fil.kand nu va?" Nej, pappa.

Agnes sa...

Kerstin, ditt bloggande om familj och klass är fenomenalt.

Kerstin sa...

Tack! Tack!! Åh vad glad jag blir!