Jag minns konserterna och hur de fick mig att känna

Igår var jag och Kerstin i Filadelfiakyrkan för att insupa Magnetic Fields vackra och ofta humoristiska tongångar. Med en papperskopp kyrkkaffe i handen fann vi de bästaste platserna på läktaren (låter lite som att vi var på hockeymatch) på vilka vi parkerar våra svartklädda rumpor. Efteråt talade vi om att det varit den mest vuxna spelning någon av oss varit på; en ljudvolym som inte spräckte hål i våra sargade trumhinnor, en paus med inköp av dammsugare, under spelningen ständiga små igenkännande skratt och vågar jag säga det, nästan ett MYS inför de ljuva melodierna och deras spetsfundiga texter. Och så sittplatser; vad betyder det inte för avsaknaden av det typiska konsertgolvet med 1. de bröliga, fulla fansen längst fram 2. de hämmande fansen bakom dem, vilka nickar i takt och stampar diskret med foten vid en bra låt (här brukar jag normalt befinna mig) och 3. de förälskade paren med armarna om varandra längst bak, alternativt de kortaste tjejerna just bakom några långdrasuter till indiepojkar.

Jag var så nöjd efteråt att jag inte ens orkade vara besviken att de inte spelat "I thought you were my boyfriend".

Gårdagens spelning fick mig att minnas andra konserter jag varit på och som stannat kvar likt hur jag misstänker att denna kommer att göra. Gemensamt för dem alla har varit att de var första gången jag hade nöjet att de just den artisten live, antingen om jag redan lyssnat på den eller inte. Gemensamt för dem har också varit hur de påmint mig om hur musik och just livespelingar är sån veritabel food for thought, eller möjligen food for soul, några av de bästa upplevelserna man vet att man kommer ha. Så, om jag skulle försöka lista tre riktigt bra spelningar jag varit på, skulle det inte vara utan en del svårigheter att välja, men då skulle det vara dessa:

1. Erykah Badu, Roskilde 2002
Hon spelade inte på stora scenen utan i en av de mindre tälten när intimiteten faktiskt kan ha en chans trots att människorna runt omkring, inklusive dig själv, doftar mögel och inte bubbel och parfym. Hon kommer ut med sitt enorma hår och lyckas inom en halvtimme få hela folkmassan att förälska sig i henne djupt och innerligt. Hon är vacker. Och mycket hög. En stund in i spelningen springer hon ut genom massan med armarna rakt ut som en Jesusfigur och alla inklusive mig själv är beredda att konvertera till Baduizm. Jag kom ihåg att jag grät efter den spelningen utan att någonsin känna mig som en idiot, vilket möjligen var idiotiskt i sig, men jag var bara så sabla LYCKLIG:

2. Interpol, gamla staden, 2004
Det var en sån där kväll där jag gick ensam på spelning. Ingen av mina vänner hade tid eller medel, så jag trotsade det sociala stigmat och gick tjurigt själv, ja det gjorde jag. Egentligen hade jag kommit för att se Ed Harcourt, Interpol började sent och jag funderade först på att inte gå. Men vaffan, man hade ju betalt och varför inte? På scen kliver de väldresserade New York- pojkarna upp. Jag börjar diskret nicka med. Tycker det låter bra. Börjar tycka det låter riktigt bra. Till slut är jag extatisk och har insett att jag ÄLSKADE det, åker hem, köper skivan och stänger in mig på mitt flickrum i en vecka.

Jag har fortfarande kvar affischen. Interpol skulle bli min sista vansinniga förälskelse. Efter Turn on the Bright Lights har jag älskat fler band, självklart, men inte med den där febriga känslan man bara kan ha som fortfarande flicka.

3. Bob Hund, Hultsfred, 2000
Det var en djävla bra konsert. Tyvärr skulle jag tjurigt stå längst fram och röja som den randtröjiga svarthåriga ungdomen jag var och blev klämd, tappade andan och fick lyftas därifrån av en konsertvärd. Min kompis tappade sina glasögon vilka förmodligen trampades till smithereens och befruktar nu den leriga småländska jorden med sina millioner glasplastpartiklar.

Andra jag kommer komma ihåg är Le Tigre på Roskilde 2005, José Gonzales på John Dee i Oslo 2004, Fuyiga & Myiagi på Tripod i Dublin 2007, Taxi Taxi på Umeå Open 2006, Coco Rosie på Nef 2009, Håkan Hellström på Arvika 2005, bland andra.

För alla de spelningar jag glömt, ber jag om ursäkt. Jag hoppas på fler. Många fler. Jag vill vara den gråhåriga pantertanten som går på grymma spelningar.