Varför jag ville gråta efter diskussionen med professorn var vår olika inställning till vem kulturen är till för och framförallt hur detta ska förändras. Jag benämnde hans vurmande för en privat kulturtillställning i en källare med olika läsningar, diktare och sångare för "finkultur". Han gick i taket. Tillhörande 68-vänstern med sådan titel förstår jag att man kanske inte vill sammankopplas med att utöva "finkultur". Man är klyschan, alldeles för väl. Professorn hävdade att jag med min benämning av finkultur exkluderade mig själv från dylika tillställningar. Och det har han ju rätt i. Jag har aldrig gått på opera. Första gången jag var på dramaten var jag på denna, inte alls länge sen. Institutionerna och institutionaliseringen av de uppburna kapitalen hos dessa kulturformer verkar exkluderande, och det tror jag verkligen. Det sitter i väggarna, i människorna som går där. Och ja, jag får ut mycket av att kulturkonsumera och jag gör det gärna, men dock ibland med stor olust och osäkerhet. Vad är det jag inte förstår? Kommer jag nånsin att förstå det här? Är det meningen ens att man ska förstå?
Professorns gick i taket för att jag med min attityd uteslöt mig själv från kulturformer (som inte är gjorda för mig, lade jag till). Professorn menade att förändring av dessa exkluderande kulturformer endast kan ske genom att arbetarklassen faktiskt tar till sig dem och går på dem, att de gör dem till sina. Ska jag raljera så menar jag att hans inställning är ungefär som Hanne Kjöllers känsla för rättvisa: ansträng dig lite, eller bit ihop, life is though and unfair. Och här gick jag i taket. Jag började rabbla Bourdieu. Jag ville gråta.
Vår kulturdiskussion var ett exempel på det som jag vill komma till i det här inlägget. Ett annat är när vi diskuterade språkbruk. Professorn menade att jag skriver onödigt krånglig akademiska i mina texter. Ja, vi jobbar alltså ihop, jag och professorn. Jag har tänkt väldigt mycket på mina skrivna ord och hur jag använder text. Professorn är väldigt mån om att skriva enkelt. Och jag sympatiserar självklart med hans hållning. Att skriva enkelt menar professorn, var för att bryta upp den tidigare väldigt rigida och uteslutande akademiska inneslutenheten. Man skulle krossa dessa strukturer genom att själv skriva annorlunda. Min professor och jag har mött olika akademier i olika tidsandor. När jag började på universitetet hade jag ingen aning om hur man skrev. Men jag läste mycket akademiska texter och insåg/ansåg att för att lyckas måste jag skriva likadant. Jag lade mig till med ett skriftspråk som gick hem inom akademin, om jag inte hade fått betygen som bekräftade detta hade jag troligen förändrat mitt skriftspråk. En annan anledning till mitt skriftspråk tror jag är känslan som kan liknas vid "det är min tur att utesluta nu, jag är inne". Har jag lyckas kravla mig hit, ja då ska jag banne mig slå lite på dem som är under mig, ungefär. Som mina egna föräldrar, men det tänkte jag inte på då.
Okej, nyckelmeningarna i ovan exempel i kulturkonsumtion och skriftspråk är inställningen från professorn att förändring kan ske genom individen. Att det är upp till den enskilda personen att krossa föreställningarna och istället gå på föreställningarna (hehe) samt att bryta upp med invanda uteslutande skriftspråk genom att själv förändra utifrån sin egen position. Jag tar upp dessa exempel egentligen för en diskussion om vem motståndaren är för en vänsterpolitik av idag. Professorn tillhör 68-vänstern-generationen, var delaktig i rörelsen. Jag är...ja vad jag nu är, nån slags 2011-tals vänsterakademiker utan organisering i politiskt förbund. Mellan oss ligger ett politiskt skifte, kalla det postmodernismen, kalla det kapitalismens nya genomträning.
Tiden för professorns politiska engagemang innehåller en s.k 68-anda som innebär att de verkliga politiska kraven sopades undan till förmån för "tillåtelser", tillåtelser till att beträda såväl kulturinstitutioner som akademiska institutioner. "Det 'tillåtande samhället' är ett samhälle som ökar spektrumet av vad undersåtarna tillåts göra utan att egentligen ge dem mer makt" skriver Zizek (2009:64) Och jag menar att det är exakt denna inställning som har präglat denna generations vänster och samtidigt den möjliga politiken som fördes. Jag vill mena att den ideologiska neutralisering av kapitalismens som skedde efter protesterna i slutet av 1960-talet idag har nått sin höjdpunkt, när t.o.m vänstern anammar liberalernas eviga motto om individens valmöjligheter som i sin tur skapar ett nytt samhälle, ja då undrar jag om vi blivit helt förblindade? Eller är jag en hopplös utopikommunismälskare som inte ser möjligheterna till fria samhällsförändrande val då vi är fast i en ideologi som tvingar oss att leva som om vi vore fria (jmf John Gray). Så länge vi har tillåtelse att beträda institutionerna kan vi förändra dem. Jag tror att det krävs mer än så, att institutionernas invanda positioner positionerar oss återigen och återigen.
5 kommentarer:
Intressant. Det återuppväcker minnen hos mig. Jag trodde länge också att musikal var något fint. Mest nog för att det var något som den småborgliga delen av mina klasskamraters föräldrar lyssnade på. De som bodde i villa i vår stockholmsförort. Det gjorde inte vi.
Nu har jag kommit ifrån det. Eller jag gillar många musikaler, men har väl sent omsider greppat att det inte är finkultur. (Fast, det kanske blir nästa intellektuella gimmick, ungefär som det länge har varit finkultur att gilla country).
Vad gäller språket: länge excellerade jag i att skriva så krångligt som möjligt. För att det var roligt. För att jag kunde. Det var en utmaning. Så skaffade jag blogg, och det formatet gjorde att jag började skriva enklare. Ha korta meningar. Utan subjekt och predikat och allt det andra. Inleda meningar med Och.
Det har också förrändrat mitt formella skriftspråk. Jag skriver enklare och bättre. Det är svårare att skriva enkelt än att skriva krångligt. Ibland går jag in på regeringen.se, och läser deras text på lätt svenska. Bara för att det är som poesi.
Jag känner igen det här så mycket från arbetet med graffitikids på konsthallen! Att de trodde att de räckte med att öppna dörrarna så borde de komma. Men det finns andra dörrar som inte är så lätt att öppna. Som förmågan att föreställa sig den där dörren som del i ens liv överhuvudtaget.
Hemo:
Jag fastnade heller aldrig för musikalen. Det var ingenting vi lyssnade på, men som helgnöje, kulturkonsumtion var det något helt nytt för mig. Jag tänker mig att de där småborgerliga gillade sound of music och mary poppins (nu drog jag till med något som jag inte har nån som helst kunskap om!). Men du har säkert rätt, det blir säkert kreddigt nångång, kanske när musikalerna attraherar andra än b-c och d-kändisar vars karriär behöver ett lyft.
Vad gäller skrivandet så skriver jag hur jag vill i bloggen, men skrivandet i mitt yrke vill jag gärna få till så bra som möjligt. Men eftersom jag inte skriver så mycket privat, i blogg eller annat så känns det som det akademiska många gånger tar över. Och det är en totalt onödig uteslutningsmetod som jag dessutom inte är så bra på längre. Skriver ofta fel grammatiskt och så, och tänker att det inte gör nåt.
Tack för din kommentar och kul att texten väckte minnen!
Anna T: Ja, helt sant. Din sista mening där sätter huvudet på spiken. Och jag kom också att tänka på de motstridiga känslor "kulturen" ofta ger en. Å ena sidan: ja, men kom in i värmen här, in i gemenskapen och tyck som oss (fick jag inga privilegier på köpet?), vi är rara och försöker bara förstå världen. Och å andra sidan: fuck you och you you och er gemenskap som inte säger ett skit om mig och dem där jag kommer ifrån. Och så balanserar man däremellan, lockelsen och ilskan
Jag tror nog att det är för att professorn är ju professor som han kan skriva enkelt och "lätt" och hoppa över akademiska konstrueringar utan att detta för den skull påverkar hans "seriositet". Eller ja, jag vet att inom mitt fält kan man hitta de enklaste texterna från de främsta professorerna (och forskarna) kanske för att dom inte behöver visa att "dom minsann kan skriva komplicerat".
(Jag kommer ihåg min mormor som förklarade att vissa kan bryta mot (vissa) reglerna eftersom alla vet att "dom vet vilka reglarna är " så det är en markering att dom bryter mot reglerna. Plebejerna bryter mot reglerna för att dom inte vet om dom... komplicerat? Jajjämän. Mysiga överklassfasoner ibland..)
Samtidigt är det ju uppenbart att alltför komplicerade meningar oftast bara är ord som kombineras för att författaren ska verkar komplicerad och ha "förstått"...
Jag inser att det är extra komiskt att jag skrivit ganska fula meningar i en kommentar om att skriva snyggt, lätt och luftigt ;) men så är jag naturvetare också....
Chall:
Men exakt, den som kan reglerna kan också bryta mot dem, med ett helt annat typ av självförtroende än den som kommer underifrån och måste anpassa sig efter regler som inte är gjorda för en.
Tycker också det är löjligt att skriva alltför komplicerat, men det finns också ett språkbruk inom akademin som på något sätt hör till, man SKA skriva ett par however, therefor, thus och vad det nu är man snajdar till. Likaså som det finns krångliga vedertagna begrepp som man måste använda för att det hör till.
Skicka en kommentar