I mars åkte jag till Istanbul. Jag hade längtat dit en tid, jag vet inte riktigt varför. Kanske var det beskrivningarna i Orhan Pamuks Den svarta boken. Kanske har jag en medelklassig längtan till något annat, något som inte är som hemma fast med mer sol, lex turistparadis så som största delen av Thailand. Under veckan i Istanbul frotterade jag mig i områden som Sulthanamet och Galata, tyckte att Blå Moskén var den vackraste byggnad jag någonsin sett, älskade att ingen talade engelska på asiatiska sidan och myste när all tv och radio stängdes av under böneutropen.
Vi orkade inte turista allt för mycket. Eftersom vädret var ganska kallt och regnigt kunde vi istället vakna sent, äta frukost för att sedan gå och lägga oss igen. Jag tror jag spenderade mer tid i hotellsängen än på Istanbuls gator, vilket inte var något negativt. Jag behövde vila, det tror jag B behövde också. Vi behövde vila tillsammans.
En av attraktionerna vi ändå besökte i staden var Topkapi-palatset. Det låg nära vårt hotell, det var vackert och inte så fullt av turister på grund av årstiden förmodligen, där fanns utställningar av föremål från Istanbuls långa historia som romersk provins och senare under ottomanskt styre. En av utställningarna visade föremål från Islams historia, med bitar av profetens skägg och kläder. På stora tavlor beskrevs hans levnadsöde. Där beskrevs också religionen så som den tog sin början med patriarken Abraham. Och det var här jag fann något som fick mig att förstå något om min egen kulturella bakgrund.
Som liten var jag ganska religiös. Jag vann barnens bibel en gång på lott och behandlade denna bok som en av mina dyrbaraste ägodelar. Mina föräldrar har alltid haft en ambivalent inställning till kyrkan, där de uppvisat en mer radikal hållning genom att gå ur kyrkan för att protestera mot kvinnoprästmotståndet och gifta sig borgerligt, men de har även en konservativ inställning där ceremonier så som dop ska hållas i kyrkan. Jag skulle t.ex konfirmeras, vilket jag först protesterade mot men senare motvilligt gick med på. Därför har jag viss kunskap om bibelns historia, om än inte mer än någon annan egentligen.
Jag minns historien om Abraham. Jag tyckte han verkade vara en hemsk människa. Och jag tyckte Gud handlade vidrigt som testade Abraham genom att be honom att döda sitt barn. Gamla testamentets Gud verkade hård, och omänsklig. Jag minns också berättelsen om Hagar, Saras jungfru som fick Ismael med Abraham och fördrevs ut i öknen för att Sara blev avundsjuk då hon inte kunde få barn själv.
Så läser jag på Topkapi, att Hagar var Abrahams hustru på samma sätt som Sara, och att han tillsammans med Ismael gjorde den första pilgrimsfärden till Mecka, eller var det möjligen Medina? I alla fall insåg jag att koranens historia och bibelns inte liknade varandra. Sara nämndes inte ens i historien på Topkapi. Och min bibel nämnde aldrig att Abraham var inte bara judarnas patriark men också muslimernas.
Jag lärde mig alltså att jag inte förstått hela bilden av den kristna kulturhistorien. Vad mer vet jag inte om den historia jag växte upp med?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jo, Ismael anses som arabernas urfader. Isak som judarnas.
Gamla Testamentets berättelser är ofta grymma. Men de utspelas i en grym och hård tid. Människornas villkor var svåra därför kan vi inte döma med våra mått. Berättelserna säger nog mer om tiden och människan än om Gud.
Ja, så är det nog. Men jag minns också historien om hur Gud berättade för Abraham att han skulle få lika många ättlingar som sandens korn på stranden. Då tänkte jag alltid att det var judarna som avsågs. Sen tänker jag på hur Isaks betydelse måste haft som avsikt att förminskar muslimerna. De var inte lika viktiga, de var ju ättlingarna till den fördrivna sonen.
Visst var det en annan tid. Och andra tider hade behov av en annan sorts Gud än den kärlekfulla jag fick veta var min skapare.
Skicka en kommentar