Kattmammans kärlek

Jag ville bara dela med mig av det här:

Linda gick ut i köket för att få hjälp. Där stod Victoria på huk i Caros gamla hörn. Hans efterlämnade fårskinn låg nu i en korg där Tusse ammade sina ungar. En sådan där kattkorg är from som en missionsstation, fjärran från katedraler och mässoffer. Kattmamman är så kär att det kommer också de människor tillgodo som närmar sig korgen. För de blåögda ungarnas skull ser hon med blidhet på andra svaga som famla i mörker och ängslan. Inbjudan är stående: kommen och se huru vi älska varandra.

Victoria stod och såg och prisade kattans godhet, hur dessa sylvassa tänder kunde hålla en hel unge i det ömmaste grepp, om inte Tusse och hennes systrar vore skulle väl barmhärtighetstanken helt försvinna ur världen.

Sara Lidman, Bära Mistel (1960)

Vem är terrorist?

Malmöskytten kallas i en artikel i Aftonbladet för terrorist. En terrorist definieras enligt EU och artikeln så som "våld som syftar till att tvinga fram förändring i samhället, förstöra grundläggande strukturer eller 'injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp'".

Jag ställde mig frågan, vem är terrorist? Är Hagamannen terrorist? Är Örebromannen terrorist? Männen som satte kvinnor i dessa städer i ständig skräck? Han som alltid fick oss att titta nervöst över axeln, skynda på stegen, sträcka ordentligt på oss, springa hem i mörkret. Han som fick oss att bilda telefonkedjor? Han som gjorde att vi inte kunde gå i vår stad utan sällskap?

Finns det ett samband mellan den globala terrorhandlingen vi alla fick i vårt medvetande efter 9/11 och det våld individuella män utsätter kvinnor för? Om syftet med terrorhandlingen ytterst är att förstöra grundläggande strukturer kanske en också kan anse att en våldshandling mot en kvinna kan tolkas i syfte att upprätthålla rådande maktordning. Jag tänker att den springande punkten för att förstå terrorhandlingar som sådana är förutom ideologiskt syfte är singularitet och systematik.

Att benämna och koppla samman varje enskilt mord eller varje enskild våldtäkt som kvinnor utsätts för i tolkningar kring kultur och patriarkala strukturer möter ofta enormt motstånd. Konsekvenserna av dessa handlingar, om de så ej är terrorhandlingar, är dock desamma. Kvinnor lever under hot om (sexualiserat våld. Det jag eftersöker är rättmätig kontextualisering. En kvinnas utsatthet i säg Afghanistan kopplas enkelt samman med kultur och patriarkala strukturer. Att utmana bilden av den svenska jämställdheten genom att påpeka att det finns ett systematiskt kvinnoförtryck här också blir oftast förlöjligat. Förklaringsmodellerna handlar ofta om enskilda störda individer, alkoholproblem och andra individcentrerade förklaringar. Vem är galen och hur många får anses vara galna samtidigt innan vi kan höja blicken och studera det sammanhang galning blev till i?

att tro

Jag sörjer alla år jag trodde så lite om mig själv.
Sörjer alla mina 20-någonting-år där jag satt med två fil.kand på anställningsintervju för att arbeta extra i matvarubutik. Eller jobbet jag hade efter mina två examina; att ringa runt till kommuner för att samla in kontaktuppgifter till personer som kunde tänkas vara intresserade av produkten företaget sålde. Eller hur jag fick höra, fortfarande med två examina i bagaget, att jag inte hade tillräckligt "säljig" och stark röst för att kunna sälja produkten bra för ett annat företag.

Jag kunde inte komma på var det var jag var bra på. Vad jag hade för kunskaper. Vad de skulle vara nyttiga till. För vem.

Jag har en tredje examen och ett jobb. Det krävdes kanske tre för att jag själv skulle förstå att jag får vara en akademiker.

Hur kan det komma sig att människor med en fil.kand kan tro om sig själva att de kan ta över världen, att de vet någonting om någonting, medan jag, jag tror att jag inte vet och att jag inte kan? Att det alltid finns mer att veta, att det alltid är någon jag missat, någon jag förbisett, den viktigaste kritiska punkten - den ser jag inte? Samtidigt, i mina mest klasshatande stunder så tänker jag att det är precis tvärtom. Det är ni som inte ser den kritiska punkten. Den kan man bara se om man har varit där jag varit.

Radiotips!

Igår när jag lagade middag och slölyssnade på radio kom Tendens på med temat "Den orättvisa sporten". Mina öron spetsades alltmer ju längre in i programmet jag kom. Det var otroligt intressant! Jag rekommenderar alla att lyssna på det.

Även på uppföljningsprogrammet "Vad hände med laget som vann för mycket?"

Jag skrev tidigare om damfotboll och hävdade då att det var ett finger i ögat på sexismen. Efter att lyssnat på Tendens är jag än mer övertygad om att fotbollen (möjligen tillsammans med gamingkulturen) är en av de sista bastionerna där män kan revirpinka och få för sig att vara explicita sexister av typen "kvinnor är sämre".

... eller vänta nu, akademin också kanske... *arg smiley*

Entusiastens mamma

Jag befann mig på ett konvent en helg i en annan stad. En kille hade året innan startat konventet och drev det nu nästan helt på egen hand. I en stor idrottshall trängdes andra entusiaster, kanske skulle man kalla dem nördar, vid bord överdragna av svarta lakan för att sälja sina alster och prata med andra intresserade.

På kvällen hamnar jag mitt emot mamman till killen som höll i eventet. De skulle gå ganska mycket back, berättade hon. Hon hjälpte sin son genom att stå i kassan på konventet och hade även köpt två dyra annonser i tidningar åt honom. Men tidningarna verkade inte ha dykt upp och hon kände sig lurad. Hennes son hade fått lägga ut mycket pengar och hade skuldsatt sig för att det hela skulle gå runt. Hon jobbade som personlig assistent, berättade hon, tidigare hade hon jobbat i butik. Det var ju svårt från början, men nu när hon hade lärt sig tyckte hon det var roligt. Men hon var chockad över hur lite betalt man fick när man jobbar hos kommunen. Varje dag var hon tvungen att jobba över för att få ihop tillräckligt för att överleva. Just därför var det extra jobbigt att tidningarna inte hade kunnat meddela henne om att annonserna inte skulle komma ut.

Hon ville så gärna hjälpa sin son med hans stora intresse. Han var ju så passionerad. 3000 besökare behövde dem för att allt skulle gå runt, endast 500 hade det kommit första dagen.

Jag tänker på alla kvinnor som gör sin mäns och barns passioner till sina egna. Hur mycket kärlekskraft de slösar.

Fattar vi hur tur vi har som har dem?

Medvetenhetens otillräcklighet

Varför kan det inte vara så att det räcker med att vara medveten?

Min kropp är ett minfält. Hur man än närmar sig den uppstår konflikter och beskyllningar. Jag minns när alla glitterfittorna träffades för några år sedan och pratade om oss, vår vänskap till varandra. Helt plötsligt våga vi vara helt ärliga. Vi turades om att prata bordet runt för att ingen skulle få säga mindre än någon annan. Vi talade om hur vi kunde tala om allt, utom en sak. Alla av oss, utom en, hade problematiska relationer till våra kroppar och till mat. Det onämnbara. Allt jag minns var att jag tänkte på en sak.

Medvetenhetens otillräcklighet för att förändra. 

Behöver något förändras? Vad är problemet? Ibland formulerar vi lösningar bättre än vi formulerar problemen. Men ja... jag tycker det är ett problem att mitt kropp är ett slagfält. Att jag räds åldrandet. Att jag begär kontroll över min kropp, när jag egentligen skulle vilja slappna av. Ha kropp, vara kropp, inte se skillnaden där emellan. Begären går djupare än medvetenheten. Endast den ytlige känner sig själv. Det är ingen som inte förstår varför man begär saker. Varför begären är så kopplade till kropp, till utseende. Förståelsen är också otillräcklig, och det gör mig… uppgiven. Nej, inte uppgiven. Jag känner respekt för problemets natur.

Jag vet varför jag komplimenterar andra kvinnors utseende. När det handlar om kvinnor jag inte känner handlar det om att visa mig själv ofarlig. För att berätta för henne, jag vill dig inget ont. "Du är så jävla FUL!" skrek den berusade tjejen på utestället som ville slå mig när jag var nitton. Men även innan dess, inom mig måste jag någonstans ha skapat mig en förståelse av det avväpnande i att berätta för en kvinna att hon har vackert hår, vacker klänning, härligt leende, och så vidare. För att jag är rädd, till viss del. Inte för att jag är snäll. Det säger endast något om den betydelse jag lärt mig att kvinnor lägger vid att lyckas med sina självpresentationer, och att det kan finnas en underliggade fientlighet när man möter andra kvinnor. Känner hon sig hotad av mig för att jag ser bättre ut? Kanske projicerar vi våra rädslor på varandra, och vi baserar dem på våra förmågor att vara attraktiva.

Studentkåren, en utekväll för något år sedan, en tjej stannar mig. Hon är arg. Vad vill du? Frågar jag. Jag gillar inte dig, väser hon med nacken i nästan rät vinkel för att kunna se upp i mitt ansikte, jag gillar inte dig för min kille säger att han gillar dig. Jag tror jag skrattade, det framstod nog som nonchalant, men herregud. Om min kille sa något så dumt till mig skulle jag berätta för honom att han var ogillad. Gravt. Vad fan hade jag med det att göra? 

När det gäller kvinnor jag känner, för att jag älskar dem, du är så vacker min vän. Att vara vacker går djupare än skinnet och köttet. Men när jag ser allt fler av mina vänner posera, när jag ser mina egna bilder läggas upp likadant? Komplimangerna har bismak, jag känner den varje gång. Vi kan hävda att vi älskar oss själva, och det tror jag vi kan göra, men om dessa bilder skulle utgöra den enda bekräftelsen på vår kärlek till oss själva skulle jag tycka vi var bra fattiga i våra uttryck. Det räcker inte. 

Ibland tänker jag att det är som om våra kroppar bär på något mer än oss själva, ett slags ansvar. De är symboler för något mer, de läses hela tiden som tecken på något. Samhällets fördärv. Mänsklighetens förfall, en heder inom dess gränser. Finns det någon religion där kvinnans kropp inte har dömts vara smutsig? Och fungerar inte makt som allra mest genomträngande när den får uttryck i vår egen självreglering, när den blir resultaten av våra ”fria val?”

Jag tror också att medvetenhetens otillräcklighet i värsta fall kan användas i förtryckande syfte. Varför är du inte bättre, du som redan är så bra? Jag vägrar känna mig som ett as för någons skull för att jag inte orkar stå emot, aldrig i livet. Jag vill hitta sätt att rannsaka mig själv utan att slå undan marken under fötterna. 

Men jag vet också. Jag önskar att saker och ting vore annorlunda. Och jag kan inte se, jag vet inte... att vi är på väg någonstans än så länge.