Jag pratade med en vän förra veckan om våra Norrländska rötter. Både hans farmor och min farfar kom från de så typiskt Västerbottniskt klingade "Träsk"-byarna. Vi pratade om det typiskt västerbottniska och jag kom in på Klungan.
Kanske behöver man inte vara Norrlänning för att älska Klungan. Men det är nånting med det Västerbottniska som de gestaltar så perfekt. Som i en av pjäserna från "Det är vi som är hemgiften" där de berättar om "byn som bad för mycket om hjälpen" (som jag tyvärr inte hittar på youtube!).
Vad är det för slags humor det handlar om? Vi pratade om skillnaden mot 90-talets Killinggäng. Att den enda sketch jag skrattat åt vad gäller dem är den med tjejen som hävdar att hon raggat upp Peter Jöback. Allt det andra låtsades jag bara gilla.. Min kompis gillade det verkligen då, men nu kan han inte riktigt stå för det längre.
Han visade istället sin favoritsketch från Klungan. Och denna gång verkar de ha fångat något så typisk svenskt, jag vet inte hur jag ska beskriva det.
Det är i alla fall fruktansvärt humoristiskt, på ett underligt sätt. Så kom vi på det: till skillnad från Killinggänget är inte Klungan... dryga. De gör inte narr, de har inte en massa underliggande popkulturella referenser i sina pjäser som för att visa att de kan mer än sin publik. Det är humor utan elak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det där var nog ändå bland det märkligaste jag har sett, men väldigt roligt! Jag gillar er blogg förresten, blir alltid glad när ni har uppdaterat!
Tack så mycket! Visst är den sketchen underlig men ändå rolig!
Skicka en kommentar