Hushållsnära tjänster

Dagens DN släpper lös TCO i jämställdhetsdebatten. Hushållsnära tjänster, vilket ord egentligen! Har ni tänkt på att de "manliga" subventioneringarna heter t.ex. rotavdraget. Det finns så mycket att diskutera kring hushållsnära tjänster och artikeln att jag inte riktigt vet var jag ska börja:

-Vem som utför arbetet åt heteromedelklasskvinnorna i karriären
-Livspusslets gåta
-Kvinnornas arbetslivsförankring
-Jämställdheten i teorin men inte i praktiken

Vad som retar upp mig är talet kring männens delaktighet - eller icke-delaktighet i hemarbetet. För ja, statistiken visar ju att det är kvinnor som utför den större delen av hemarbetet. Och trots att vi vill vara jämställda och dela lika på ett teoretiskt plan verkar det som om det ohänder i praktiken. Och kvinnor vill ju arbeta och visst, vi borde väl hurra för alla lösningar som lättar hennes börda. Men mannen då? Den här meningen retar upp mig som fan:

"Men det är viktigt för jämställdheten att kvinnor kan stärka sina positioner i samhället oberoende av hur männens beteende utvecklas."

Men HALLÅ? Vilka är det kvinnorna ska bli jämställda med? Är det inte männen? Man kan få uppfattningen att jämställdhet inte alls har med kön att göra av den här meningen. Är den inte fantastiskt? Och med hushållsnära tjänster anställs ännu en okvalificerad kvinna att ta hand om det som mannen aldrig har haft tid att göra och det som kvinnan nu när hon fattat galoppen (pressen) på arbetsmarknaden inser att hon inte heller har tid att göra.

Shit, vad jag är bakis. Jag önskar jag hade en piga som kunde städa mitt badrum och mitt kök så jag kunde sätta mig och analysera arbetsmarknaden och hushållsnära tjänster i ett större perspektiv än ur en upprörd bakis students intresse.

Dagens, veckans, årets citat!

Vi hade trevligheten att träffa allas vår P igår, vår tjej med det enorma intellektet. Ibland trillar det såna guldklimpar ur hennes mun, hör det här:

"Män blir inte intellektuella av sina utbildningar, de blir bara mer självgoda"

Åh, gud. Årets citat. Jag garvar fortfarande.

/Glitterbitterfittan

Musik - Frida Hyvönen

Frida Hyvönen, vår(?) idol kommer snart med nytt! Rättare sagt den 29:e oktober och den nya singel heter "The enemy within" och kan lyssnas på HÄR. Gör det!

Färger och bilder och utseende

Jag har förresten ändrat lite färger här i bloggen. Jag var uttråkad. Ni får gärna ändra ni med, om ni blir uttråkade. Om nån har något förslag på en bild att ha som bakgrund (bakom glitterfittorna i rubriken) så är det bara att ladda upp!

"Dålig" feminist

Alltså, hörrni, finns det nåt som heter "dålig feminist"? Jag funderade på det efter jag läst Mi Sli:s vackra inlägg nedan. Jag har egentligen inte kommit fram till nåt, för ju mer jag tänker på det så kan jag lugnt säga: jo det finns visst dåliga feminister. Jag kan räkna upp en handfull (politiker) som kallar sig feminister men vilket inte verkar betyda att det händer så mycket med kvinnors villkor. Och å andra sidan kan jag tänka att: jo, men att det överhuvudtaget kallar sig feminister betyder att de har nån slags substans i huvudet som ibland kanske kan tänka.

Och sen, vi, och vi är ju "riktiga" feminister. Inga låtsas. Och vi kan ju vara riktigt "dåliga" feminister när vi håller på att raka benen/trycka ner oss själva/vara osysterskapiga/generaliserar/ni fattar- insert vanligt förekommande tanke om hur dålig feminist man är ibland/. Men är vi verkligen "dåliga"? Och vad sätts det dåliga mot - vad fan är en "bra" feminist? Vem har bestämt det? Varför?

Vad en "bra" feminist består av är nog personligt och olika beroende på bakgrund. Vi har våra särskilda demoner. Jag ser mig inte som en dålig feminist när jag rakar benen, men jag ser mig som en dålig feminist när jag inte reagerar/gör något/är produktiv (btw: imorse när jag gick till jobbet delade en man, med sina två barn, ut lappar med reklam från en porrklubb och jag...jag sa inget. Jag slet inte bort lapparna bakom vindrutorna. Jag gick bara till mitt jobb. Då tänkte jag att jag var en "dålig" feminist.). Jag är även en dålig feminist när jag inte påkallar feministisk korrekthet i vardagliga saker som människor säger. Och jag är en dålig feminist när jag inte orkar höra av mig till mina systrar. Och jag kan fortsätta med flera exempel på när jag är en "dålig" feminist. Men frågan är om jag, och fler med mig, håller på att utöva själslig och kroppslig (kvinnlig) späkning när man ens tänker i termer bra/dålig feminist. Någon annan får väl döma mig som den dåliga/bra feministen jag är - men jag ska fan inte ens fundera i dem banorna, jag har väl annat att tänka på? Lätt va?

/Kerstin

Ps: Mi Sli, jag är grymt avis på dig, du kommer att få det helt fantastiskt, lovar!

Ni!

Jag är sentimental och helt allvarlig på samma gång. Att resa iväg fuckar med ens känslor. Måste bara skriva något om hur mycket det betyder att ni finns. Med er får jag vara löjlig/egocentrerad/förbannad/dålig feminist/sårbar/vulgär ... och ni bekräftar mig! Inte som allt det utan tvärtom som vacker/duktig/smart/fin/rolig. Bland annat. Ni anar inte hur medveten jag är om hur tur jag har som klivit in det här sammanhanget!

Jag lämnar er hela tiden men kommer alltid tillbaka. Kram mina snygga/smarta/roliga/sköna/sårbara/vulgära/underbara tjejer

ego-sossar

Tja!

Nu kom jag på det! Jobbar på ett ställe där socialt engagemang och empati borde vara ledord. Men vad kan jag säga. Medelålders halvfeta sugkuk gubbar är chefer. Engagemang eller käriärskåta? (Frågar vi Annika Dahalberg lär det ha med denna kåthet inför att göra karriär och manifestera sin manlighet som driver och att det, eftersom det är manlighet är något otvekbart bra. Suck!) Jobbet är annars klart kvinnodominerat, både med antal på kontoret och säskilt om vi tittar längre ner i hierarkin....

Dessa personer/män som borde ha ett stort socialt engagmang och empati, gnäller visseligen på delar av den ruttna högerpolitik som drar undan socialt skydd för de som behöver. Men är både rasister, sexister, traditionella fån och högervridna. Men jag tror mig kommit på hur de kan upprätthålla bilden av sig själva.

De är ego-sossar. De lär ju rösta "rött" för att känna sig radikala och i oposition, men ser inte att deras radikalism är lika stor som Bo Lundgrens sociala engagemang. Sosse politiken utmanar ju ingen, det är ett sätt att rösta och ändå befästa sin position.

Vi måste göra revolution och få alla att rösta på ett rimligt parti nästa gång. Fan ego(social)deomkratin löser ju inget. Vad finns det för lösningar?

Vad tror ni om hjärntvätt av Svenska Akademin?

"tankarna rejält korrumperade när fredsduvor är uniformerade vi står handlingsförlamade förstenade medan dom starka utnyttjar dom klenare och utan att vi alls reagerade har våra hjärtan blivit högerplacerade tiden är nu inter senare vi måste vakna upp och jag menar det"

//Lara

Sex And The Fantasy

Min kvällsunderhållning är för närvarande Sex And The City (säsong 3). Sex in the city är en oproblematisk affär – det knullas mest hela tiden, med såväl gamla som nya bekantskaper. Särskilt Samantha knullar ofta, nästan varje avsnitt har hon en ny man att sexa med. Samantha, Miranda, Charlotte och Carrie har ofta problem med män; män som inte vill binda sig; män som vill binda sig; män som vill ha analsex eller önskar bli kissade på under sexakten; män som har för små kukar; män som har för stora kukar; och så vidare. Själva sexet är däremot sällan ett problem. Det sker tämligen bekymmersfritt och slutar med två tillfredsställda individer som ligger och myser i sängen tillsammans.

När Miranda första gången knullar med Steve får hon två orgasmer. Samantha skriker och stönar av vällust nästan varje avsnitt. När det gäller dåligt sex görs ofta en komisk poäng av männens tillkortakommanden. Miranda träffar vid ett tillfälle en ögonläkare som inte fattar var klitoris sitter och Samantha träffar en man som inte kan tillfredsställa henne på grund av storleken på sin penis. När männen inte har några direkta fysiska eller psykiska defekter kopplade till sexualiteten fungerar emellertid kuken-i-fittan-sexet alldeles utmärkt.

Det är väl härligt, kan man tycka? Jo, visst. Jag tycker att det är befriande med medsystrar som bejakar sin sexualitet, som har lust, som knullar med vem dom vill när dom vill, och som får massa härliga orgasmer. Det önskar jag alla. Men bitterfittan i mig rynkar pannan och harklar sig och invänder att någon särskilt realistisk bild av kvinnor och män och sex, är det då inte.

Sex And The City- kvinnorna bekymrar sig aldrig över preventivmedel. I ett avsnitt avslöjas att Carrie använder pessar som skydd, men det är liksom de flesta andra preventivmedel otillräckligt mot könssjukdomar. Samantha knullar hej vilt och vi får aldrig ens se skymten av en kondomförpackning. Det är härligt. Jag önskar att sex var så. I do. Men det är det ju inte. Antingen finns inga könssjukdomar att vara rädd för i New York, eller så är männen och kvinnorna i New York värsta kondom-proffsen, som drar fram kondomer och använder dem med en sådan självklarhet att det inte ens behöver nämnas.

Sex in the city är heller aldrig förenat med smärta eller obehag. Det kan visserligen vara förenat med obehagliga och knäppa önskemål från männens sida, men kuken-i-fittan gör aldrig ont, det är inte obehagligt och kvinnorna har alltid lust. I New York finns inte vestibulit och ingen har problem med att få orgasm. Det är som med porren, det är lätt att läsa in positiva saker såsom bejakande av kvinnans lust och rättvis fördelning av orgasmer men eftersmaken är lite bitter eftersom det troligtvis mest tjänar till att skuldbelägga de kvinnor som upplever samlag som smärtsamma och orgasmer som ouppnåeliga. Inte heller hjälper det oss att vidga betydelsen av sex till något mer än kuken-i-fittan.

Liv Strömquist

Ur boken "Hundra procent fett".

Anarki

Jag läser en bok om anarki nu. Och jag blir bara irriterad. Allt är så ogenomtänkt, tycker jag. Vi ska leva efter att det inte finns några äkta moraliska sanningar om vad som är rätt och fel, vi ska inte ingå i hierarkier, vi ska inte ha några "masters", vi ska leva våra liv efter våra egna huvuden. Inte tro på auktoriteter. Hela perspektivet så som jag läser det nu känns så typiskt manligt- hippe-kodat. Lite som "Into the wild"-filmen - en tro på att människor är väna och fina av naturen bara vi ger dem chansen. Om vi bara vill så kan vi alla leva in peace with each other. Om vi bara slutar bli förtryckta av överheter (stat?) så kommer världens bli en fin plats. Och jag tänker- hur tänkte det då? Är jag kapitalistskadad som inte kan fantisera mig fram till ett samhälle utan hierarki? Jag tycker snarare det är en löjlig lösning på patriarkatets upphörande, men kanske har jag missuppfattat anarki - jag har trots allt bara läst ett par kapitel in i boken. Visst finns det schysst feministisk kritik av anarkiåskådningen? Visst finns det anarkafeminister - vad tycker de egentligen? Jag har sjukt dålig koll!

Från anarki till jättebebisar, det Mi Sli skriver nedan sätter fingret på hur jag menar att anarki aldrig kan vara lösningen. Hur blir det med SYSTEMET som gör kvinnor till pigor och män till bebisar? Och allt min anarkibok säger är att "love is the power", typ. Kärlekskraften kan stjälpa allt som är ont. My ass att den kan, snarare är det kärlekskraften som suger ut alla kvinnor.

Det är intressant hur man själv, med eller utan bebis i hemmet, tänker åt andra (män). Jag kan komma på flera gånger då jag liksom ligger flera steg framför den andres tankebanor (eller upphöjer jag bara mitt agernade till nåt fantastiskt nu?). Och precis som Mi Sli skriver - det ses som omtänksamhet. Och den andre blir oftast glad över att man tänkt på att ta med sig högtalare/paraply/vatten eller vad det nu är som kan tänkas behövas. Men kan man bli FÖR omtänksam? Fås omtämnksamhet tillbaka i lika stor mängd? Nja, inte riktigt.

Vad roligt det är att blogga med er, glitterfittor!

Preventivmedel

Jag såg ett inslag på nyheterna här om dagen. Att användningen av p-piller minskar drastiskt sedan föregående år. Enligt inslaget beror minskningen på att tjejer typ inte godtar biverkningarna. Längre. Samtidigt ökar aborterna och försäljningssiffrorna av dagen-efter-piller stiger (orättvist att ta upp detta samtidigt?). Så okej, p-piller funkar inte längre, tjejerna tar hellre risken att få könsjukdomar och bli gravida än knaprar piller som gör dem sura. Låter jag orättvis nu? Jag är lite ambivalent till det här med p-piller. Det finns en dubbelhet.

Liksom tänk på kvinnorna under 1960-talet, som kunde kontrollera sin kropps funktioner med ett litet piller. De slapp bli gravida, bara för att de ville knulla.
Eller är pillret bara ett uttryk för kvinnans sexuella tillgänglighet i ett patriarkalt samhälle? Patriarkatet säger: bäst att fixa fram ett piller så hon inte föder en massa barn, när jag bara vill knulla med henne.

Lite surfitta idag, så jag tror på den senare lösningen.

Comments, kommentarer

Hej igen girls!

Glänsande inlägg, eller kanske bör jag skriva glittrande? *Ogenerad inbördes beundran*. Ni är så smarta. Spännande att läsa om underkläder, med tanke på tidigare uppsatsämnen och allt, ni vet. En av de kvinnorna jag intervjuade uttryckte ett speciellt förhållande till underkläder. Till vardags gav hon inte kläder någon större betydelse och uttrycke en stor ovilja till att döma andra utifrån deras yttre. Men när vi kom till ämnet underkläder visade det sig att hon gärna la ner ganska mycket pengar på att köpa vackra och stiliga trosor och behåar, gärna i spets och roliga färger. Jag lämnade det här utanför i min analys, jag vet inte varför; kanske för att uppsatsen var tillräckligt personlig utan att jag grävde i mina informanters troslådor? Men när jag tänker tillbaka på det kan det varit hennes sett att utöva feminitet utan att riskera de negativa aspekterna av det, dvs att bli betraktad som fåfäng och ytlig, vilka också var egenskaper hon kände hörde till ett överdrivet intresse för kläder. Och kläder, som vi alla vet, är en av de mest framträdande sätten vi skapar och visar upp våra jag på, som kvinnor, som medelklass, som högutbildade, som relativt unga plus alla andra epitet vi tillskriver oss mer eller mindre medvetet. Självklart kommer våra garderober kliva in i akademin också, eftersom att det utmärker en människa näranog som dum i huvet om den inte följer trender eller har koll på vem som vann senaste guldknappen. Nu överdrev jag. Men jag anser att mode behöver kritisk granskning, varför inte ändå ned i våra underklädeslådor?

Förresten, Goddamn va snygg du va senast smurfan! Jag ska sluta kalla dig det när du kommer på ett alias, jag lovar ;)

Och angående män som bebisar, det inlägget fick mig verkligen att tänka också. Att behandla ev. pojkvänner som barn är det värsta jag vet, och tro mig, jag har gjort det så många gånger. Jag vill aldrig bete mig så igen! Sist var jag på väg att be någon som var på väg dit jag befann mig att ta med paraply och stövlar, för det regnade. Jag hejdade mig i sista sekunden. Vaffan, om han inte är idiot fattar han det själv och tar med sig det han behöver. Så var går gränsen för att vara omtänksam och trevlig och behandla någon som komplett inkompetent? Jag snuddarhellre gränsen till att vara icke-omtänksam än till att vara en mamma, fo sho. Men så kommer cirkelresonemanget, så här skulle det kanske kunna se ut:

Antifeministen: Män blir inkompetenta på att hitta saker i hemmet för att ni kvinnor behandlar män som barn. Ni feminister kan inte skylla på män vad ni själva orsakar.

Jag: Som vanligt vet du inte vad feminism är, kötthuve, men jag ska försöka svara på ditt resonemang. Feminismen kritiserar hela systemet som gör kvinnor till familjens projektledare och piga och gör män till barn. Självklart bidrar ett feminint beteende som att hålla koll på alla småsaker i ett hus till att reproducera patriarkatet. Män bryr sig om stora saker - kvinnor hittar borttappade vantar. Vi måste gå ett steg längre och fråga oss: vem tjänar på den rådande ordningen? Jag hörde på radion att kvinnor upplever stress i långt större utsträckning än män på semestern. Självklart, när hemmet är arbete för henne lika mycket som hennes lönearbete. Vad vinner kvinnor på att ha koll på hemmets småsaker? Stress. Vad vinner män på att vara barn i sitt hem? Vetskap att hans tid är viktigare än att bry sig var fan kastrullunderläggen ligger.

Förresten var jag ledsen igår att jag jobbade och inte kunde vara med i demon mot sd. Kanske skulle man sjungit lite glada sånger för att överrösta dom? "Hit the road, jack, and don't you come back no mo no mo no mo no mo!"

Love, S

En kärleksförklaring

Och så var det dags för mig att entra bloggscenen. Måste göra det med blödande hjärta och full av ömhet för er, mina kära systrar. Jag vet att det kallas för inbördes beundran och att det skall vara något väldans dåligt. Men jag tror att det i detta fall är en av de vackraste sättet att beundra folk. Att känna er och känna så för er och alla de kloka och vackera texter ni skriver känns ärligt och riktigt.

Kan faktist även lägga in något om utbördes beundran. Har ju som ni vet förflyttat mig till en något mindre stad än den i träffades i. En stad med mycket turism och fulla folk. Så lagom till lunch idag hamnade vi 3 unga brudar vid bordet och konstaterade lyckan över att turisterna börjar dra. Vi kommer nämligen med detta slippa mycket av den utbördes beundran, verbal, fysisk och utstuderade blickar som sköljer över oss om vi är ute efter 20:00. Ja, det handlar om folk i den specifika gruppen medelålders män, ni vet de som inte finns som grupp.

Så: Ja ! till inbördes beundran och länge leve denna blogg!

Puss till era alla återkommer!

Underkläder

I dagens DN skriver Karin Johanisson (tyvärr finns inte texten uppe på nätet...än) om boken "Underkläder" av Britta Hammar och Pernilla Rasmussen, en idéhistorisk genomgång av detta plagg. Eftersom vi lärt oss att kön är en performativ handling och att (under-)kläder är fyllda med så mycket symbolik och politik blir det väldigt intressant att studera underklädernas modesvängar. Det berör mig även på ett personligt plan, mitt feministiska uppvaknande sammanföll med frågan "Varför bär du stringtrosor?" Inte anade jag då hur politisk jag skulle kunna bli/vara med mina kläder. Jag minns inte riktigt vad jag svarade på frågan. Kanske nåt i stil med: "Rumpan blir så ful när man ser konturerna av trosorna". När MAN ser? Ur artiklen:

"Precis som andra kläder signalerar underkläderna vem vi är i förhållande till kön, klass, sexualitet, identitet, position, politisk och ideologisk hemvist. De iscensätter jaget på offentlighetens alla catwalkar"

Så där gick jag omkring och brydde mig om min troskant syntes igenom mina alldeles för tajta brallor. Jag var väl nyss fyllda 20 och hade aldrig reflekterat över vad jag faktiskt hade på mig. En tråd uppkörd i röven. Obekvämt. Precis som vi diskuterade om penetrering är min nya devis: de män som nu inte kan vara utan en stringrumpa: sätt på er stringen själva och notera hur fin er rumpa blir i spegeln.

Begärets blick. Jag gick omkring och var begärlig med min osynliga troskant. Rumpan som fanns där så nära. Till allas beskådan, nästan. Bara en tunn byxa och så den där tråden mellan skinkorna. Och det läskiga är ju, vilken form av kvinnlighet har jag format och blivit formad av? Pornobruden.

Ur artikeln:
"Alltså: underkläder som formare av den politiskt rätta kvinnligheten. Inte som påklädning och innersta hölje, utan som verktyg som definierar kvinnans plats, uppgift och utestängning eller inbegripande i samhället. Underkläder är inte kultur på en kropp som är natur. Underkläder skapar bokstavligen identitet".

Idag har jag anammat underkläder efter vad artikelförfattare ser som en "signal för allvar och stabilitet". Mot risksamhälle och allt som rasat: folkhemmet, aktier, löner, it-bubblan, tvilliongtorn. Då är det boxermodell och bygelbehå som gäller. Och genom detta skapar jag mig också en identitet (som kvinna).

Mannen - en jättebebis

Jag har studerat en vanlig parrelation med en man och en kvinna på nära håll i ett antal dagar. Och av detta har jag dragit en slutsats - mannen blir en jättebebis i tvåsamhet. Infantil.
Han frågar var kniven/pastan/plåstret/tuggummit/strumporna/glasen/maten finns. Inte bara en gång, utan alltid. Först fråga kvinnan, sen möjligen leta själv. Oftast behöver han inte leta, för kvinnan vet. Hon har koll. Hon vakar inte bara över honom utan även över alla prylar, gör sig beredd, har full kontroll på minsta sak, eftersom hon vet att det snart kommer en fråga som hon ska kunna svara på. Jag tänker på den här rollen, som man med borgerligt språkbruk gärna skulle kalla "projektledare i familjen" men som egentligen innebär piga, som kvinnan har. Var inte den på utdöende? Den makt kvinnan får, skaffar sig och bibehåller i hemmet, är den värd någonting? Vad skulle alla jättebebisar göra utan kvinnan?