Sex And The Fantasy

Min kvällsunderhållning är för närvarande Sex And The City (säsong 3). Sex in the city är en oproblematisk affär – det knullas mest hela tiden, med såväl gamla som nya bekantskaper. Särskilt Samantha knullar ofta, nästan varje avsnitt har hon en ny man att sexa med. Samantha, Miranda, Charlotte och Carrie har ofta problem med män; män som inte vill binda sig; män som vill binda sig; män som vill ha analsex eller önskar bli kissade på under sexakten; män som har för små kukar; män som har för stora kukar; och så vidare. Själva sexet är däremot sällan ett problem. Det sker tämligen bekymmersfritt och slutar med två tillfredsställda individer som ligger och myser i sängen tillsammans.

När Miranda första gången knullar med Steve får hon två orgasmer. Samantha skriker och stönar av vällust nästan varje avsnitt. När det gäller dåligt sex görs ofta en komisk poäng av männens tillkortakommanden. Miranda träffar vid ett tillfälle en ögonläkare som inte fattar var klitoris sitter och Samantha träffar en man som inte kan tillfredsställa henne på grund av storleken på sin penis. När männen inte har några direkta fysiska eller psykiska defekter kopplade till sexualiteten fungerar emellertid kuken-i-fittan-sexet alldeles utmärkt.

Det är väl härligt, kan man tycka? Jo, visst. Jag tycker att det är befriande med medsystrar som bejakar sin sexualitet, som har lust, som knullar med vem dom vill när dom vill, och som får massa härliga orgasmer. Det önskar jag alla. Men bitterfittan i mig rynkar pannan och harklar sig och invänder att någon särskilt realistisk bild av kvinnor och män och sex, är det då inte.

Sex And The City- kvinnorna bekymrar sig aldrig över preventivmedel. I ett avsnitt avslöjas att Carrie använder pessar som skydd, men det är liksom de flesta andra preventivmedel otillräckligt mot könssjukdomar. Samantha knullar hej vilt och vi får aldrig ens se skymten av en kondomförpackning. Det är härligt. Jag önskar att sex var så. I do. Men det är det ju inte. Antingen finns inga könssjukdomar att vara rädd för i New York, eller så är männen och kvinnorna i New York värsta kondom-proffsen, som drar fram kondomer och använder dem med en sådan självklarhet att det inte ens behöver nämnas.

Sex in the city är heller aldrig förenat med smärta eller obehag. Det kan visserligen vara förenat med obehagliga och knäppa önskemål från männens sida, men kuken-i-fittan gör aldrig ont, det är inte obehagligt och kvinnorna har alltid lust. I New York finns inte vestibulit och ingen har problem med att få orgasm. Det är som med porren, det är lätt att läsa in positiva saker såsom bejakande av kvinnans lust och rättvis fördelning av orgasmer men eftersmaken är lite bitter eftersom det troligtvis mest tjänar till att skuldbelägga de kvinnor som upplever samlag som smärtsamma och orgasmer som ouppnåeliga. Inte heller hjälper det oss att vidga betydelsen av sex till något mer än kuken-i-fittan.