Om glamour

Igår, när en berusad ung man lade en tung näve på min axel, lutade sin rakade skalle mot min och rapade i mitt öra med ett reaplans decibelnivå, tänkte jag:

Jag måste få lite mer glamour i mitt liv.

Jag vet nu varför alla dessa unga flickor drömmer om att bli fotomodeller, detta köttstyckeyrke där man agerar klädhängare vilken jag aldrig förstått: det är för glamouren!

Eller varför dessa finniga småpojkar drömmer om rockstjärnelivet, för glamouren! För att slippa det livet som verkar så i förväg utstakat!

För det är när vi torkar andras bajs, säljer andra skit de inte vill ha för att kunna betala hyran, bär tunga tallrikar med mat till gäster som nyper dig i röven, som vi är som längst ifrån veckomagasinernas glossiga drömlivsbeskrivningar.

Var det inte så att de var till för alla?

Men då har vi ju kärleksdrömmarna, tvåsamhetsglansen, romantiken och den osjälviska kärleken till barnen? Vi kan ju föreställa oss att allt vårt arbete är till för dom när vi inte vill tänka att vi aldrig hade några andra val.

Jag vill vara Jonas Hassen Khemiri! Jag vill vara författare och bo i Berlin där andra vill diskutera fördelarna med andvändningen av "du", sitta på intellektuella caféer i Paris och konversera på franska, vara ung, ung och vacker för evigt.

Men jag har ju fått en praktik nu. Och jag hoppas det är ett steg längre ifrån arbeten där jag sliter ut min kropp och förnedrar min själ. Med skam kikar jag tillbaka över axeln på de som inte har ett val, dem som måste göra dessa arbeten för de hade inte samma privilegier som jag.

Djävlar, nu kommer jag försent till jobbet