Sexism für alle

Möjligen sist på bollen, men något slog mig när jag läste inlägget om kvinnlig sexism av Elin Grelsson (även Gustav Almestad har skrivit om saken, om än något annorlunda). Det var denna passage i Stephan Mendel-Enk's Med uppenbar känsla för stil, vilken jag just avslutat:

"Att det inte enbart är enkelt att tillhöra en privilegierad grupp är något alla som har makt förr eller senare upptäcker (...) Det är lätt att göra sig lustig över den typen av bekymmer, men för de drabbade är problemen lika reella, sanna och svåra som de är för den som är underordnad. Skillnaden är att de överordnade - i motsats till de underordnade - sällan kopplar sina problem till själva maktrelationen. Det innebär bland annat att de inte ser att de krav de upplever sig lida under ofta är förklädda privilegier" (s51f, min kursivering)

Jag anser inte att Mendel-Enks bok är väldigt bra. Den är alltför kort och analysen blir lidande av formatet, trots att både ingångarna och slutsaterna är intressanta blir vägen till dessa allt för ytliga för att riktigt tillfredställa mig. Dock har den många poänger, en av de mest intressanta den som citerades ovan (en annan är hur män förbehålls det allra lägsta och det allra högsta i en värdeskala, något jag möjligen kommer återkomma till).

Jag vill inte hävda att sexism inte kan vara ett allmänmänskligt problem som drabbar båda könen. Precis som Mendel-Enk skriver är det förnedrande för alla individer som drabbas av det på arbetsplatser, på krogen och i det offentliga rummet. Men jag ifrågasätter de fall där mäns och kvinnors sexism vägs lika på samma vågskål, eftersom analysen blir alltför tunn där man endast väger in enskilda individers upplevelser av händelsen. Att säga att det är meningslöst att göra ett könskrig av frågan kan verka välvillig, men jag menar att en analys av makt har gått förlorad i likställandet. En övergripande bild, där man kan sparka uppåt och nedåt, även om sparkarna gör lika ont på den som drabbas av dem vilken riktning de än kommer från.

Och visst kan man tänka att de flesta män inte uttrycker sexism plus förekomsten av kvinnor som utsätter män för sexism gör könsmaktsanalysen ogiltig. Men då har man tolkat analysen alltför ytligt. Ingen har någonsin hävdat att kvinnor inte kan bete sig som svin - men det är inte ett uttryck för en maktposition där de strukturellt är överordnade det andra könet. Makt är inget alla män har tagit, det är något de överlämnats, pga vad jag (och uppenbarligen Stephan Mendel-Enk) menar i stort är en följd av rädsla. Jag instämmer i hans analys av manligheten som vilande på några få, hegemoniskt maskulina mäns våldshandligar och aktivt tagande av makt som fundamentet för en överordnad postition, något som alla män drar nytta av men inte känner tacksamhet inför, eftersom de gör det högst passivt.

Jag har haft turen att inte ingå i arbetslag av övervägande kvinnor vilka nedvärderar män (en strategi jag är övertygad om härstammar från en inlärning av dominerande beteende, där förebilden är den hegemoniske mannen, dvs att kvinnor lär sig att maktuttryck är en maskulin disposition). Det jag ser runt omkring mig är istället ofta hur kvinnor bäddar mjukt för män genom att tillmötesgå deras behov. Betrakta ett rum med flera kvinnor och en man. Vem utgör samtalets centrum, mot vem vänds flest uppmärksammande blickar, bekräftande nickar, vem är det som ansträngs för att inte känna sig utanför?

För några veckor sedan deltog jag i ett open space om jämställdhet inom konsten, där en kvinna från en mindre ort talade om att deras besökare på galleriet endast bestod av kvinnor, "förmodligen för att kvinnor mobbar män och säger åt dem att de inte förstår sig på konst". En tjej brevid mig säger då rakt och enkelt, det är nästan så att jag studsar: "Ursäkta, men när du säger så, vet du då om det är sant? för jag har hört samma argument i flera diskussioner här idag, och det slår mig att det är så enkelt att säga att kvinnor mobbar män".

Jag har tänkt på det där så mycket efteråt, just den där enkelheten. Pröva själva, hävda i en diskussion att kvinnor behandlar män illa. Får du medhåll, klappar på axeln? Pröva det omvända, peka på missförhållanden i hur män beter sig mot kvinnor eller hur de talar om föreställningar om kvinnlighet. Blir du misstrodd, misstänkt som rabiat feminist?

Doris Lessing skriver i Den femte sanningen om fenomenet kvinnor som vill bädda mjukt för män, åh sablar, jag kan inte hitta det nu, men hon menade att vi gör det för att vi vill att de ska förbli män. Och jag tänker, kanske ser vi denna vilja hos män, för att vi har tränats att bli så igenkännande, och gör vad vi kan för att tillfredställa det behovet, eftersom vi tränats att tillgodose det.

För det är svårt att vara taggig, och peka på sådant som skaver. Som när man skriver sådana här inlägg.