Tyngden och lättheten

Jag har en vän. Hon är en av mina äldsta vänner och en av de klokaste människorna jag vet. Vi är lika gamla men lever olika liv. Min vän utbildade sig till sjuksköterska. Hon tycker om sitt jobb, ofta i alla fall. Hon trivs med sina arbetsuppgifter. När hon druckit alkohol händer det att hon glömmer av sig och benämner sjukdomar och symptom på vårdspråk som ingen förstår. Det är kul.

Min vän har kunnat bli vuxen. Hon har en lägenhet, en jättefin tvåa med inglasad balkong vilken hon först var skeptisk till men som hon nu uppskattar, man kan sitta där på kvällarna, hon har dekorerat den med färgglada lampbollar och planterat kryddor i krukor.

Varje månad, när hon betalat räkningar och amorteringar, har min vän en summa kvar att spara undan. Hon är ekonomiskt oberoende. En dag åkte denna vän till Ikea och köpte möbler och husgeråd till sin nya lägenhet. Hon har berättat för mig, att när hon kom hem och satte sig bland kartonger och inplastade föremål, började hon gråta. Hon var oberoende av allt. Hon hade inget som fäste henne vid tillvaron utom sig själv. Hon kände varats olidliga lätthet.

Hon hade just avslutat ett sex år långt förhållande och i några månader njöt hon av singellivet. Så träffade hon sin nya kille. Han är lika gammal som henne (född på samma dag!) och arbetar inom media. Han har stora glasögon och god klädsmak. Han skrattade en gång så mycket åt hennes skämt att han ramlade av stolen. Hon tyckte om honom för det.

Han lider av en depression som framförallt tar sig uttryck när han druckit alkohol. Då kan han gråta förtvivlat och hon måste ta honom hem och stoppa ned honom i sängen. En gång frågade han henne varför han levde. Hon sa till mig en gång, att hon behövde hans tyngd. Hon var glad att hon träffat honom, för lättheten i livet, det orkar hon inte med.

Jag tyckte om henne för det! Jag menar inte att vi ska låta oss tyngas ned av andra, på det självuppoffrande och självutplånande sättet som ibland händer (jag tänker på det sätt Karin Holmberg beskrev relationer i Det kallas kärlek). Men andras tyngd kan vara det som hindrar oss att fladdra iväg, att otvunget sväva i en outhärdlig lätthet. Jag vill gärna tro att vi behöver varandra så. Tyngden av våra omständigheter kan dra oss ned, men tyngden av andra är kanske vad som ger oss mening.