Annas arbetslinje

Jag har fått jobb. Jag ska jobba på lager i några veckor. Och jag är glad att jag kommer kunna betala min hyra nästa månad. Jag är glad. Jag är så intensivt jävla ledsen.

För det ordnade sig inte. Det var inte för det här jag utbildade mig i fyra och ett halvt år.

"Vilken storlek på skor har du?" frågade den leende tjejen på bemanningsföretaget som förmodligen är lika gammal som jag. Jag sa 39 men de var för stora, så jag tog en kartong med ett par 38:or istället. Jag gick ut i regnet med min konsumkasse fylld med två röda t-shirtar, en svart tröja med företagets logga på, samt de nya skorna med skyddande stålhätta. Jag föreställde mig framtida möten med människor. Jag föreställde mig min skam när jag berättar vad jag gör i kontrast till min utbildning. "Javisst det är svårt nu!" kommer de kanske utbrista, titta på mig med medkänsla och sända en lättnadens och tacksamhetens tanke till sina mediajobb, sina doktorandtjänster, sina tjänstemannapositioner.

Och varför jag skulle skämmas, det vet jag inte. För att jag lägger min person i mitt arbete. Det är som när jag i mina mörkaste stunder, mina mest vidriga, sönderslagna ögonblick då jag skäms för att jag inte är älskad. Hur ensam jag är i den skammen, och vilsen.

Sen vet jag inget annat att göra än att leva vidare, omge mig med dom jag älskar (för det är inte sant jag är inte oälskad), i ett trots mot allt har jag köpt en kurs i modern dans igen, jag har skrivit upp mig på en nybörjarkurs i ridning. Jag har börjat kolla upp hur jag skulle kunna engagera mig ideellt. Att göra saker jag älskar är mitt trots mot den tillvaro som jag ibland upplever kastar skit i fläkten och riktar den mot mitt ansikte.

Kanske ordnar sig ingenting nånsin. Jag kan bara fortsätta trotsa.