I don't have the drugs to sort it out

När hon lagt på kände hon ändå mest melankoli, hjärtat bankade men inte för att hon kände förälskelse utan för att hon glömt att andas. För att samtalet gått trögt. För att hon inte lyckats vara rolig, att de inte lyckats hålla igång ett tempo i orden. Kände en plötslig rädsla för att det inte skulle vara en bra idé, för att det skulle bli katastrof. ”Det ska bli spännande att se hur det blir” sa han, och hon blev rädd för första gången. Istället för tilliten och självklarheten kom istället tvivlet.

Och som vanligt var det en rädsla för att själv inte räcka till, mer än att han skulle visa sig vara någon annan än den hon mött den helgen. Hon hade betett sig som en tokig, gått vid kajen och bett om att få honom, att han skulle bli hennes.

Men så kom han och självklarheten kom tillbaka. Som vanligt hade hon glömt att vara försiktig med vad hon önskade sig. För nu var hon där igen, i analyserna av mellanrummen och vad det som inte blev sagt kunde betyda. Fan också.