Jag såg naturligtvis inte allt jag önskade se på årets festival, därtill har jag för liten lust att pinna mellan scenerna för att se glimtar av eventuella konserter när jag kan se den jag befinner mig på i heltid. Men som sammanfattande omdöme av årets WoW är jag så sabla nöjd. Enligt mig lyckades de med otroligt många intressanta spelningar. Som vanligt var det lilla linnéscenen som bjöd på bäst spelningar. Jag njöt mest av Radio Dept, Girls och Broken Bells (tyvärr kom inte riktigt sången till sin rätt, dock). På de andra scenerna var det Pavement (som var mycket bättre än vad jag trodde), Håkan (oh the joy), Talib Kweli (publikens favorit) och självklart M.I.A (som fullkomligt blåste skallen av mig). Vi spekulerade något elakt om Jens Lekmans ålder och funderade över nycklarna han och hans band hade runt halsen. Såg senare små indieflickor köpa dem i festivalshopen för 160 kronor. Man måste ju leva på nåt.
Men det var Beach House spelning som gav mig den där känslan man kan få av en riktigt bra konsert. Det av pur lycka och kärlek. Det var så satans vackert. Och vad jag trodde var en manlig sångare visade sig vara den coolaste tjej jag någonsin sett. Victoria Legrand ägde Linnéscenen under de 45 min Beach House spelade och fick publiken att krulla sig i pur kärlek med sin perfekta röst. Jag bestämde mig för att bli som henne och började med att klippa lugg framför spegeln i lilla studentettan, visserligen med skevt resultat, men nöjd som fan blev jag. "Hur gammal är du?" undrade syrran när jag berättade men det skiter jag i.
Jag älskade Teen Dream innan, visst, men nu har den fått helt annan innebörd.
På samma sätt känner jag inför The National. Till besvikelserna hör högst tyvärr deras spelning in. Jag har halvt dyrkat deras senaste High Violet under den senaste månaden. Det är något som drar mig till melankoliska texter av skönsjungande män, likt band som Interpol och Joy Division, möjligen för att jag förväxlar melankoli med ett rikt inre, vilket verkligen inte behöver vara sant. Men istället för en live-version av denna, hur ska jag säga? Vackra, pretentionslösa och bräckliga lågmäldhet fick jag intrycket att av The National inte var äkta, utan istället försökte iscensätta rockmyten på scenen. Detta var i stort sångaren Matt Berninger's fel. Hans ansträngda hardcoreskrik återspeglade inte djup, endast en önskan om att framställa sig som svår rockstjärna.
Men det måste vara svårt att stå på scen! Hur undvika att förvandla dig till dina föreställningar om vad publiken önskar se? Genom att lita på att de inte önskar något annat än du själv, kanske.
Andra besvikelser på WoW var att jag inte kom inte på Laura Marling i Annedalskyrkan lördag kväll. Jag såg Tune Yards istället, vilket var enormt häftigt, men en av de största anledningarna jag köpt biljett var Laura, varför jag blev sjukt besviken över att inte komma in. Jag var ändå där 15 min i förväg. Nä, dåligt. Och så att man inte fick ta in mat. Det är omöjligt att befinna sig på området i 11-12 h utan att äta en och två gånger. Jag fick snällt slänga medhavd matsäck i soptunnan på fredagen likt en säkerhetskontroll på flyget. Allt för att måsta köpa svindyrt käk inne på området, varav en måltid bestod av svettigt pitabröd innehållandes lite brun sallad och tre ljumma falafel. Detta till priset av 55 kronor. Fucking skandal WoW. Alla har inte råd att köpa kycklingbröstfilé eller ens era lyxiga rotfruktschips för 30 spänn va. Och vad är grejen med att inte ha tillräckligt många toaletter?
Men som sagt: mycket kärlek, lite regn. Nu lider jag av svår postfestivalmelankoli som endast botas av Teen Dream på repeat. Jag längtar redan till nästa år.
2 kommentarer:
Himlen över Håkan var det som fick mig att släppa min lite avmätta cynism kring en tråkig bokning som Wow hottade upp genom första skivan-spelning till att brista ut i gråt över allt som varit, allt som är. Religiöst var ordet.
Håller med om The Nationals spelning. Såg dem i tältet för två år sedan och då var det inte alls samma sak, så jag misstänker att den stora scenen gjorde sitt till. Kanske kände något behov av att fylla ut den och inte kunna göra sin lågmälda musik rätta där. Eller vad vet jag, ljudet var dessutom så kasst att det var omöjligt att stå kvar tillslut. Misshandel av ett av mina mest älskade band.
Aw, underbara festivalminnen. Och visst kan det varit så att Azalea satt likt en för stor kostym för National's typ av musik.
Skicka en kommentar