Dick lit vs. Chick lit

Jag slog just med lätt irritation ihop Haruki Murakami's Norwegian wood vilken jag fått i present av en vän, och beslöt mig för att skriva det här inlägget. För den irritation jag känt orsakades främst av bokens sexskildringar och beskrivningarna av kvinnlig och manlig sexualitet. Min irritation kom också från att jag ganska snart i min läsning insåg att jag höll i min hand en bok som jag skulle beskriva som "man lit" eller kanske det lite elakare "dick lit" taget av den kvinnliga versionen av liknande böcker av genren "chick lit". Min irritation kom därför också av att författare som Murakami erkänns internationellt författarstatus och därtill mycket respekterad uppskattad sådan, medan kvinnliga författare som exempelvis Marian Keyes vilka tillskrivs "chick lit" genren visserligen säljer, men tillskrivs snarare någon slags författarnas sidospår, en mycket litet respekterad sådan.

(Innan jag fortsätter här med allehanda raljeranden vill jag understryka att Norwegian wood är den enda romanen jag läst av Murakami. Inlägget ska därför inte ses som en kritik av hans författarskap utan som en reflektion kring tendenser kring kvinnligt och manligt skrivande jag anser är tillräckligt starka för att diskuteras. Inte heller är jag helt bevandrad i "chick lit"-genren, vad den nu egentligen är. Jag beskriver, som vanligt i min egen blogg, endast mina egna åsikter och funderingar)

För att illustera mina tankar jämför jag här Norwegian Wood med Keyes Vattenmelonen. De båda böckerna utkom 1987 respektive 2000. Norwegian wood utspelar sig i Tokyo under slutet på 60-talet och behandlar den unga studenten Toru's förhållanden till två unga flickor: Naoko, som lider av psykisk sjukdom, och Midori, en mer "vanlig" om än excentrisk tjej. Vattenmelonen handlar om den nyblivna mamman Claire's försök att samla upp de sönderslagna bitarna av sig själv efter att blivit lämnad av sin man James på BB.

De båda böckerna liknar varandra i att de beskriver en individs försök att hantera sin vilsenhet, utsatthet och svåra ensamhet i en period av sorg. Medan Keyes gör detta i en uttalad humoristisk ton lyckas hon väl beskriva den mix av hat, sorg, och förtvivlan efter ett svek av någon man älskar. Det Murakami lyckas bäst med är också beskrivningen av Toru's ensamhet, först efter hans bästa vän tagit livet av sig, och sedan då Naoko åker in på sjukhem. Båda böckerna ger en stark bild av sorgearbete hos två olika individer och båda böckernas sensmoral kan sägas vara vårt enorma behov av andra människor som fångar oss när vi faller.

Och både böckerna innehåller sex. Claire förälskar sig i puddingen Adam och förlustar sig med honom i någon sida lång beskrivning trots att hon menar att hon inte tänker beskriva något av själva händelsen. Toru ligger med Naoko efter att hon fått ett psykiskt bryt och får sedan avnjuta både avsugningar och handtrallor. I det bisarra slutet bonkar han dessutom på Naoko's bästa vän i ett alltför detaljerat manér. Och det som slår mig av sexskildningarna i Norwegian wood är samma känsla jag ibland kan få av filmer med inslängda sexscener här och var: hur omotiverat det känns. De fyller inget egentligt syfte för historien och misstanken blir att de syftar till inget annat än att locka till sig läsare.

För att förtydliga kan jag verkligen uppskatta sexscener om de lyfter, hör till eller tillför något till romanens eller filmens övergripande historia eller syfte. Men i detta fall sänkte istället sexscenerna min övergripande bild av boken och gjorde mig bara irriterad (vilket inte var fallet med Vattenmelonen).

För det handlar naturligtvis också om hur Murakami porträtterar kvinnligt och manligt i sina svulstiga sexscener. Naoko är självuppoffrande och kärleksgivande. Att han lika osjälviskt skulle servera henne orgasmer verkar inte varit att tänka på. Toru verkar ha en ibland tvingande, ibland ytterst kontrollerad sexualitet. Han förklarar sitt tillfälliga runtliggande med olika tjejer som att "han inte kan rå för det" samtidigt som han inte ligger med Midori pga av sin stora kärlek till Naoko. På så sätt lyckas Murakami motsägelsefullt sätta samman de två maskulina förtjänsterna "okontollerbar sexualitet" och "förmågan att kontrollera sina känslor och impulser" i en och samma person. Midori gillar att gå på porrbio vilka tråkar ut Toru, varför han kan halka ur fällan "snuskig". Allt jag kunde känna när jag läser Murakami's skildringar av kvinnornas motivationer till sina sexuella handlingar är i alla fall att jag känner mig helt apart. Det finns inte ett uns av igenkänning varför jag drar slutsatsen att Murakami försökt porträttera den ideala feminina sexualieteten: självuppoffande; och inte nån slags realitet.

Som sagt handlar inte boken endast om sex. Till Murakami's förtjänst kan jag nu säga att jag fått stor lust att läsa Den store Gatsby vilken är bara en av alla litterära referenser som finns i Norwegian wood. Ibland får jag känslan att böcker som refererar till klassisk litteratur automatiskt anses respektabla. Jag menar, har ni läst J M Coetzee's Ungdomsår? Den handlar om en tråkig ung man som har ett tråkigt liv som läser och refererar till litteraturhistoriens största samtidigt som han klankar ned på kvinnligt författarskap, exklusive Sapfo. Man bara "här har du nobelpriset killen!" Men Vattenmelonen har också sin del av litterära referenser. Det var Clarie som lärde mig att inte plocka upp en roman av Jeffrey Archer (gjort och förstått hennes ståndpunkt) exempelvis. Men Claire's litterära referenser räddade inte Vattenmelonen ur chick lit-träsket.

Så varför existerar begreppet chick lit och inte dick lit? Varför undkommer manliga författare med liknande beskrivningar jag refererat till ovan, utan att förlora respektabilitet, medan författare som hänvisas till chick lit-genren för evigt anses mindre värda denna respekt?

Jag menar, jag har inget emot chick lit-genren. Men "something smells fishy" om ni frågar mig.

Känsla total:

Jag står på treans trampolin och ska dyka. Och jag har ingen aning om hur man gör. Jag fruktar magplasket. Samtidigt förstår jag ju ändå någonstans! jag borde klara av det.

Min mycket intelligenta vän menar att jag ska vara glad över skräcken för allt det som förväntas av mig. Utan den hade jag inte kunnat förstå att jag inte redan kan det jag ska göra. Och hur hade jag då kunnat utmanas?

Nu ska jag försöka att inte ta mig själv på så satans stort allvar.

Otrygghet, institutionaliserade skillnader eller käkar irakier sushi??

De senaste dagarna har ägnats åt en hel del politisk diskussion och försök till reflektion. Den övergripande frågan har naturligtvis varit Hur i helvete kommer det sig att folk vill rösta på SD??? jag menar Hur kan problemet förstås?

Vad gäller den första frågan har jag redan efterlyst analyser av en generell förståelse av människors livsvillkor i det här landet. Jag hade igår ett långt samtal med en vän om vår uppfattning av en utbredd känsla av otrygghet och dess konsekvenser för folks attityd till politiker och till staten som politisk och nationell organisation. Min vän arbetar som statlig tjänsteman. Under sitt första år som anställd trivdes hon inte med sin arbetsplats och sitt jobb. Hon berättade för mig att hon behövde helgerna för att orka arbeta nästa vecka, kvällarna för att orka arbeta nästa dag. Hon stannade upp och tänkte "ska det inte kännas annorlunda än så här?" Det är inte bara svårt att få jobb, de jobb man får kan vara svåra att ha. När hennes arbetsplats annonserar nyanställningar suckas det över hur överkvalificerade alla ansökande är, vilket säger något om hur hård arbetsmarknaden i dag. Hon har varit på otaliga möten där stämningen är så satans ängslig, där deltagare tävlar i att presentera sig som extremt erfarna och viktiga för arbetsplatsen genom att rabbla arbetsmeriter sen 70-talet.

Slutsats: en hård arbetsmarknad gör inte endast arbetslösa och utsatta grupper otrygga, det gör även de som har arbete otrygga. En hård arbetsmarknad påverkar inte bara folks känsla av att det finns inte plats för oss alla, nån måste gå före till bordet där välfärdskakan ligger (för den räcker inte till alla), en hård arbetsmarknad omöjliggör också varje diskussion kring arbetets värde och möjligheten att ställa frågan: "Arbetar jag för att leva eller lever jag för att arbeta?" eftersom att arbeta blir det enda, desperata värdet.

Frågan kvarstår alltså varför en större utsatthet och otrygghet som följd av välfärdsstatens tillbakadragande till förmån för marknadsanpassade lösningar egentligen tar sig uttryck i en önskan om ytterligare marginalisera andra utsatta grupper som invandrare, istället för en generell vilja att inkludera fler i en välfärdsstat som inte lämnar "svaga", sjuka och arbetslösa i sticket. Jag ser med spänning fram emot kreativa och djuplodande analyser av just denna fråga, och inte minst vänstern i Sverige måste fråga sig varför dessa grupper inte vänder sig till dem utan istället hänfaller åt xenofobi. Det är hög tid för reflexivitet.

När det gäller forskning kring mitt älsklingsområde, kulturpolitiken, läser jag just nu i sammanhanget en mycket intressant avhandling* kring hur föreställningen om nationen eller nationalstaten (på antingen etnisk grund eller annan grund) organiserats genom kulturpolitiken från 70-talet. Författaren pekar på flera intressanta saker:

- Nationer har ingen essentiell kärna. Nationer existerar endast eftersom att de institutionaliseras i staten och de vilar på att människor utför de aktiviteter som definierar dem (hej SD).

- Under 90-talets början följde Bildts regering en ny norm genom att acceptera en etnisk definition av den svenska nationen och kulturen, samtidigt som denna definition var inskriven i en större europeisk civilisation. Detta ansågs nödvändigt inför Sveriges intåg i den Europeiska Unionen och var något som påhejades av Ny Demokrati.

- I de sena 90-talen introducerades och institutionaliserades världskultur och multikulturalism i Sverige som ett svar på oro för den växande xenofobin i Sverige. Men, de organisationer som skapades för att hantera världskultur fungerade separat från annan kulturpolitik och var främst fokuserade på hur "icke-svenskar" betraktades av den dominerande gruppen etniska svenskar. "Svenskar" förstods därför som dominerande, neutrala och separata i det multikulturella samhället; en grupp som kunde tolerera andra grupper som var separata och underordnade.

Kategorin svenskar blev alltså utmärkt inom staten genom dess kulturpolitik och distinktionen mellan etniska svenskar och icke-svenskar blev institutionaliserad, trots ambitionen att inkludera och assimilera dessa grupper. Tolerans förstods som svenskarnas plikt, men precis som queerforskningen har problematiserat ordet "tolerans", där makten ligger hos en dominerande grupp att tolerera andra, underordnade grupper, handlar det egentligen om ett privilegium.

Självklart är det här helt bananas. Det bygger på en essensialistisk syn på grupper som styrda av sitt kulturella och etniska arv. Det förutsattes aldrig att världskultur kunde vara ett intressant koncept för hela befolkningen, vadå irakier käkar väl inte sushi, eller hur? Eller att det som definieras som svensk kultur kan vara intressant oavsett etnisk härkomst.

Det finns så mycket fel vi gör av rätt anledningar. Allt jag vill är att vi fortsätter prata om vilket samhälle vi vill ha. Kan vi bara sluta vara självgoda puckon, ok?

*Tobias Harding, 2007: Nationalising culture - the reorganisation of national culture in Swedish cultural policy 1970-2002.

I grew old in just one day

Jag tittar på foton av mig själv, tagna nyligen, under sommaren och hösten. Jag vill gråta. Jag känner inte igen mig själv. Jag har åldrats. Och ja, det är korrekt, jag har nyligen blivit ett år äldre. Men de här uttrycken handlar inte om tiden. Jag ser ut som ett vrak. Som om jag vore minst 10 år äldre. Den här sommaren har satt sina spår och de syns så tydligt på min kropp, i mitt ansikte, i mina ögon. Tyvärr återstår endast harm-reduction.

Jag läste en intervju med Nina Björk för ett par år sedan (i samband med den väldigt bra boken "Fria själar" apropå valresultatet) där hon talar om sin ålderskris och förlust och vad det är man egentligen förlorar med åldern: utseendet. Det kan låta banalt, men min nya upptäckt är att det inte bara är tiden som förändrar utseendet, utan jag förstår nu också hur sorg tar sig kroppsliga uttryck.

Jag har sedan länge förlikat mig med min kropp och mitt utseende. Det är jag och inget annat. Jag har en stark och bra kropp som fungerar på de vis jag vill. Jag gillar mitt hår, min fina ögonfärg, min problemfria hy som aldrig någonsin krävt några dyra krämer, jag gillar mina långa ben, min längd, mina bröst, jag gillar  min kropp när jag dansar framför spegeln, när jag springer, när jag rör mig, när jag har kort tajt kjol, min vikt, min midja, mitt ass. Vad jag däremot inte alls gillar är hur allt detta blir meningslöst och inte har någon betydelse så fort sorgen har satt sig i kroppen. Den skiner igenom alla attribut och jag hatar det.

Klumpen i magen och värmen i bröstet

Nog vaknade jag igår med en stor klump i magen. Ringde mamma och pratade länge om politisk ångest. Hon lyckades lugna mig, så som människor som varit med länge kan göra. Jag insåg att så många av mina rädslor handlar om vad som möjligen kan hända. Det är alla om som skrämmer: Ett samhälle där rika kan köpa sig välfärd, men där svaga grupper lämnas utanför. Där de som inte har får mindre, och dessutom på ett grymt sätt får veta att deras situation beror på dem själva. Jag ville inte ha ett sånt samhälle, inte bara för att jag kan vara en av dem, men som jag argumenterat för innan: ett jämlikt samhälle är bra även för de som har. Jag ville den tryggheten och mänskligheten.

Jag känner rädslan och ilskan inför den tendensen jag anar till vänsterförakt, om det nu är så att du misstänkliggörs som vänster, och då inte längre anses ha samma rätt att uttrycka dig, om det finns en tendens att försöka monopolisera den politiska diskussionen från höger genom att utmåla vänstern som "extrem" (jag kan inte varit den enda som förfärat mig över Beatrice Ask's utspel). Jag menar verkligen att högern skjuter sig själva i foten genom att demonisera motsatta politiska rörelser. Samhällen som USA och Irland, där det inte existerar en reell vänsteropposition att tala om, endast mer eller mindre höger, lider också av politisk ickefantasi och, naturligtvis, djupa klyftor mellan rik och fattig (möjligen anses detta väl att upprätthållas, viskar min inre bitterfitta...) Hata inte vänstern, alliansanhängare. Utan dem hade det svenska politiska landskapet varit betydligt torftigare, ni kommer finna delar av deras politik som liknar er och inte minst har de lika rätt till den offentliga debatten som ni.

Detta leder också till alla tankar som dykt upp om SD. På samma sätt måste de också nu få rätt till samhällsdebatten på villkor som de andra partierna. Jag har innan ansett, att ett odemokratiskt parti inte har rätt till det demokratiska samtalsrummet, men nu har vi ett faktum: de har blivit demokratiskt valda och ni måste vi bemöta dem, med verkliga argument, med fakta istället för lögner, med realism istället för rädsla och fördomar.

Jag befann mig igår på en demonstration för att visa min uppriktiga sorg att Sveriges riksdag nu har ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen. Jag gladdes åt hur många vi var där, men jag kände mig ändå något beklämd. För så många där möter aldrig de som röstat på SD. Vi talar endast till redan invigda. Vi skriker våra stora ord om solidaritet och tolerans men vi når inte fram. Det är dags nu att fråga oss själva vilken effekt våra stora ord får. Och jag känner återigen att det är dags för konkret fakta nu, situerat realism, vetenskap! vi måste bemöta fördomar med vad som faktiskt är fakta, annars blåser våra ord över rakade och icke-rakade huvuden. Jag blir också beklämd inför den utestängning av alliansanhängare som utmålningen av högerpolitiken som orsak till främlingsfientligheten för till. Förtydligande: jag tror verkligen att en analys av konsekvenserna av en politik som lämna utsatta grupper i sticket är korrekt. Här är ett mycket bra exempel på liknande analys. Men vi måste stå bakom varandra i detta, och jag skulle vilja att det hände utan smutskastning. "Don't hate the player, hate the game", kanske?

I snabb takt vandrar jag nedför paradgatan och sneglar på demonstrationståget som ringlar sig ned och känner ändå tacksamhet. Utanför restaurangen med de många ölen väntar mina vänner, och tillsammans avnjuter vi exotiska öl och varsin pubrätt. Vi firar födelsedagar och två av våra vänners stundande giftermål med champagne och skålar för framtiden. I våra skratt ligger den glädje över vår vänskap som i sorgliga tider slipas till en än skarpare form. Jag blir alldeles varm i bröstet av allt det goda som ändå finns, och jag måste komma ihåg det. Det finns så mycket att vara glad för. Nu finns det mycket att kämpa för.

(All eventuell sliskighet i sista stycket tillskrivs ingen annan än författaren, som i svåra tider lätt hänfaller åt blödighet. Lycklig är hon även att någon äntligen tagit debatten om alla som arbetar verkligen är arbetare. Nu ska hon försöka reda ut sitt kaotiska liv med flytt och dylikt)

Statusuppdatering: rage

säger bara som en av mina mest brillianta vänner skrev på fb:

va fan, röstade ni in sd i riksdagen? rubbade reklamkampanjer mot utlandsfödda och deras småbarn, och ni ba', yes box, det är mitt party? och psst, politiker och journalister, ni sänkte det här. ni gjorde valrörelsen till en mutrörelse. ni sålde ut solidaritet genom att konstant välja det mest lågbegåvade sättet att tackla frågor på. välfärd, nä, mer i plånboken, ja. i respect your right to go fuck yourself.

Klassförtrycket

klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tveksamt som bekymrar dig ibland

klassförtrycket är bostadslösheten och lyxvillorna
i Långedrag
det är överklasskärringen som
snäser av dig i kassalinjen
vd:n på företaget som kallar oss "sina arbetare"

klassförtrycket kan vara något så enkelt som
avståndet till stan
eller något så uppenbart som skillnaden mellan
de som har och de som inte har,
de som äger och de som arbetar

klassförtrycket är det hårda golvet under dina fötter i
produktionen,
hur benen känns efter nio timmar på språng
klassförtrycket är bussen till jobbet 06.07
känslan av att det borde finnas något mer

klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tvetydigt svar på en konstig fråga

klassförtrycket är arbetslösheten och det faktum
att det fortfarande finns saker att göra
ett förbannat slöseri med resurser
ett sätt att hålla lönerna i nivå med tacksamheten

klassförtrycket är tiden du spenderar på akuten
medan andra går före dig i kön
är dina utslitna axlar och stela nacke
ärren på dina händer efter varma plåtar
klassförtrycket är tiden du kan njuta
för att sedan vara tvungen igen

klassförtrycket är den förlorade arbetsglädjen

klassförtrycket är inget diffust eller allmänt
det är en förklaring på tröttheten och ilskan
ett enkelt svar på en enkel fråga
är både problemet och den nalkande lösningen
när tröttheten och ilskan blivit för stor
och vi inte orkar mer

(Jenny Wrangborg (2010) Kallskänken Kata förlag,
Stockholm. Mina kursiveringar)

Bekännelsen

Alla gör det, och jag finner det intressant. Berättar vad de röstar på. Jag själv (efter en del beslutsångest, men egentligen inte) tog mitt röstkort, begav mig till shoppingcentret och förtidsröstade på V.

Jag har en vän som studerar juridik. Under den tid hon läste kurser i skattejuridiska frågor insåg hon att de flesta av hennes studiekamrater inte visste varför man betalar skatt. Utan att diskutera detta studerade dem de främsta teknikerna för att hjälpa företag och privatpersoner undkomma skatt. Detta slog oss som så absurt.

Vi talade igår om varför vi vill rösta rött; och kom fram till att det faktiskt handlar mycket om egoism. Det handlar inte om att vi, två medelklasskvinnor med förmodad trygg framtid, tycker synd om "de svagare", "de mindre bemedlade". Det handlar om att en röd politik gynnar alla, även oss som bemedlade. Jag minns när jag läste kurser i sociologi i Dublin 2007 och svällde av stolthet inför faktumet att Sverige alltid lyftes fram som det goda exemplet; hur vårt land lyckats i jämförelse kombinera en stark ekonomisk tillväxt med hög jämlikhet och relativt låga klyftor.

Jag röstar rött för att ett jämlikt samhälle fungerar bättre för alla.

Jag röstar rött för min systers svärfar, som arbetat som läkare och nu lever rikt pensionärsliv som arvtagare till en betydande förmögenhet, menar att vi alla är arbetarklass. Att klass inte existerar. För min väns pojkvän, som reser till Nice ett halvår och lever på sina föräldrars pengar, menar med gravallvaret i sitt ansikte, att "alla har samma chanser". För att de inte vet. De vet inte.

Jag röstar rött för att jag inte respekterar alliansen varken som ideologi eller som realpolitik. För deras människoförnedrande arbetslinje och deras sjukförsäkringssystem som föraktfullt tar människors värdighet ifrån dem. För min mamma som har så ont, som inte kan jobba mer än de 25% hon redan arbetar, men som kämpar (med sin läkare bakom sig) mot en försäkringskassa som vill att hon ska gå upp i arbetstid trots att hon knappt klarar gå. För att jag kommer förmodligen vara där en dag! Sjuk och trött. Skadad och ledsen. För en period arbetsoför. Någon jag älskar kommer vara där. Och smärtan i att se deras kamp för att erkännas som människor, även om de inte kan arbeta, är för stor.

För att alliansen anser att bidrag riktade till svaga grupper anses fel, men kan införa ett vårdnadsbidrag som håller outbildade, oftast invandrade kvinnor hemma. Som för en arbets- och sjukförsäkringspolitik som tvingar människor i nya bidrag: socialbidraget, eller försörjningsstöd som det så fint heter. Samtidigt regnar det bidrag över dig om du vill starta eget, vilket jag funderat på att göra, endast för att jag inte fann någon anställning (vilket jag hade föredragit). Som jag tidigare skrivit: jag tror verkligen inte att det är en överdriven stadspaternalism som gör "bidragstagare" oförmögna att ta hand om sig själva. Det är ett extremt beroende av marknaden som trasar sönder människor. Och marknaden kontrolleras av dem som gärna förnekar klass.

För att unga människor är arbetslösa i en tid då vår föräldrageneration går ut i enorma pensionsavgångar. Jobben finns inte, eftersom tjänster i offentlig sektor inte tillsätts. Jag har arbetat inom offentlig förvaltning där organisationen är slimmad till anorexi, ändå tillsätts inte fler tjänster. Istället arbetar personalen övertid, blir sjuka av stressen, tappar håret och livslusten.

Så jag röstade rött, faktiskt utan speciellt mycket ångest, främst på grund av att vi måste tala om klass. Om alla som arbetar är arbetare? (varför har socialdemokratin låtit moderaterna ogenerat stjäla begreppet?) Om alla har samma chanser?

Jag anser att målet med all politik, utopisk som realpolitisk, bör vara människors förmåga att ta makten över sina egna liv. Men detta måste göras med kunskap om att ingen människa ensam bär ansvaret för sin utveckling och livssituation.

Så därför vill jag bara säga:



(Tack Sisteray, och som alltid: K & A)

Det mest fantastiska

Det fantastiska har hänt: en morgon på jobbet, min födelsedag, ringer den underbare mannen, erbjuder mig drömjobbet, och jag står där med sex kappor i ena näven och tänker: "hur låter man när man får allt man vill ha? Vad säger man?"

Veckan efteråt har varit ett kaos av uppsägningar, saker som måste göras, tankar som måste tänkas, flytt som måste planeras. Och firande, så klart. Men varje dag efter jobbet kommer jag hem och orkar ingenting. Jag hinner ingenting.

Det hela är fantastiskt, underbart, hisnande och mycket, mycket skrämmande. Mitt i det hela har ändå det mest fantastiska varit, det som fått mitt hjärta att svälla över bredden; alla vänner, familjen, människor som lyckönskat, grattat, hurrat, peppat, kramat om mig, varit stolta och glada för mig, som lättade utropat att äntligen, äntligen!

Därför är jag världens lyckligaste. Men innan sista dagen på lagret dör jag trötthetsdöden och hoppas att allt ordnar sig, nu vågar jag tro på att allt ordnar sig till slut.

Nära-sjukvården-upplevelse

Socio-ekonomiska faktorer, så kallar vi dagens klassamhälle med ett finare ord. Kanske för att vi har förstått att klassamhället inte endast är uppburet av den ekonomiska dimensionen, men också en social. Sen kan denna sociala del mätas genom otaliga statistiska metoder på antingen ett urval och befolkningen eller totalbefolkningen genom register. Vi får fram en koefficient som säger hur (mycket) något samvarierar med vi vill studera, med förbehållet om en mängd antaganden gjorda innan. Vi fragmenterar det vi vill veta, skapar indikatorer, proxys för något. Något som säger något om nåt. Vad jag tror att vi inte kan mäta är överföringen av natur/miljö. Vi kan inte isolera vad det är hos varken den enskilda människan eller dennes omgivande verklighet som gör att strukturerna består. Vi är nära att komma åt mekanismerna, men vi kan inte veta mycket mer. Tror jag.

Enkelt sagt skapar de socio-ekonomiska faktorerna olika förutsättningar i samhället. För vi lever inte i ett jämlikt samhälle. Vissa tycker att det är okej, att det kan vara lite ojämlikt så länge det är 'rättvist' andra tycker inte det är 'rättvist' från början. Okej, okej, lite väl förenklat jag vet (jag tycker den här artikeln är en bra introduktion till de två stränderna av hur man tycker att ojämlikheten bör bekämpas). Oavsett hur man tycker och vad man tycker bör göras (ja det är faktiskt normativt, bör) finns det vissa som vi med ovan beskrivna metoder kan studera. Som hur betyg påverkar senare utfall i livet i form av utbildningsnivåer eller inkomster. Som hur din klassposition avgör inte bara din hälsa utan också den hälso-och sjukvård du får.

När man gör sådana uttalanden gör man också antaganden om hur individen förhåller sig till sin omvärld.  Ibland antar man att individen handlar rationellt (dvs att den agerar nyttomaximerande) och vissa tycker det är det låter ju hur knäppt som helst för att det finns en mängd olika anledningar till varför en människa handlar som den gör, t.ex pga känslor eller utav inverkan från andra. Hur som, det görs ett beslut. Eller inte bara ett beslut såklart, man får vara lite flexibel här. Nyss beslutade jag mig för att sätta mig i min soffa istället, det beslutet betyder inte så mycket mer än att jag just nu sitter väldigt mycket skönare än tidigare. Det beslutet i sig kan vara intressant att studera, men om man ska höja blicken lite så är det ju mer intressant att undra över de beslut som ledde mig till just den här soffan, förutom det nyss nämnda. Är ni med mig?

Beslut ja. Med beslut menar jag egentligen mänsklig handling, för det är inte så att bara för ett beslut tas görs inte automatiskt en handling. Beslut påverkas av förväntningar, preferenser, möjligheter, önskningar, tro, förhållningssätt, föreställningar, ideologi, verklighet om vi ska prata på individnivå och kultur, klass, sexualitet, kön, ras, etnicitet osv om vi ska prata på aggregerad nivå. Jag vet inte vilken som kommer först, vissa feminister tycker att kön 'kommer före' allt det där jag skrev: förväntningar, preferenser, möjligheter osv och andra tycker att det är just och endast detta som är kön, inget annat (läs Butler om intresse finns i denna fråga).

Vad vill jag med all denna denna information? Jo. I fredags hade jag en nära-socio-ekonomiska-faktorers-påverkan-på-verkligheten-upplevelse. Och den handlar om klass och sjukvård. Jag har tidigare skrivit om min mammas sjukdom. Och jag har också skrivit varifrån vi kommer, i generella termer, säg lågutbildad arbetarklass eller socialgrupp III eller var vi nu passar in i de otaliga klasscheman som gjorts efter Marx indelning av proletariat och kapitalister (läs Erikson och Goldthorpe om intresse finns). Jag insåg skillnaden mellan de utbildade och de icke-utbildade. Okej, det handlar inte heller endast om utbildning, men för mig är det utbildningen som lett mig på klassresa, så för mig är det den som är skillnaden. Min mamma tar tacksamt emot kallelsen till läkaren i tron om att de har rätt, att de gör sitt bästa för henne. Att de är de kapabla. Att de vet. Hon bråkar inte. Senast hon var inlagd avstod hon från att anmäla (vad heter det nu för tiden, lex-sarah?) en sjuksköterna då hon missat att ge henne lugnande för att "jag vet själv hur det är i vården, det är stressigt de har mycket att göra, de sliter som djur och då ska de inte behöva få anmälningar på sig heller". Hon är den som godtroget väntar, den som inte bråkar, den som framställer sig som stenhård och tuff samtidigt som vi andra i familjen bryter samman hos läkaren. Tårarna rinner på mig mitt framför honom. Till mamma säger han: "du verkar stentuff". Min fina lilla mamma. Jag inser att det är nu jag ska komma in. Efter den fatala missförståelsekommunikationen i fredags (lång historia kort: mamma fick en kallelse och hade fått information om att när denna kom betydde det operation, dvs större chans att överleva. När hon kom fram var det endast ett möte med en (ny) läkare som behövde göra nya tester) är det nu jag ska börja bråka med sjukvården. Jag ska ringa och skälla, jag ska argumentera, vältaligt, för min mamma. För ni förstår ju att jag har läst på på det sättet min mamma inte har gjort. Jag har läst studier, jag vet var i Sverige det finns en expertgrupp, jag vet vilken typ av behandling som ger vad, jag vet att det snart kommer ut en rapport där man systematiskt har samlat in uppgifter kring alla med den typ av cancer min mamma har för att kunna utvärdera olika behandlingsformer. Jag har läst på om riskerna med olika typer av ingrepp. Jag har en siffra på hur hög procentsatsen är för överlevnad inom en femårsperiod. Jag vet vad de olika beteckningarna står för och exakt hur tumören sitter i kroppen. Jag vet allt om sjukdomen, förutom att veta hur det är att ha den själv. Och nu är det jag som ringer läkaren för att kräva det allra bästa åt min mamma. Det som jag med min godtrogna, välvilliga och naiva förhållning till världen trodde hände av sig själv.

För att knyta ihop säcken kan vi väl alla fråga oss hur världen nu ska bli jämlik och hur fan man kommer åt dessa subtila underordningsmekanismer som reproducerar de socio-ekonomiska faktorernas beständighet? Va?

hårt mot hårt mot ensamheten

Vad som är underligt är den förändrade känslan jag har inför mitt ursprung. Och nu pratar jag i generella termer, säg lågutbildad arbetarklass med massor av problem men som ändå har det rätt fint utan inblandning av överheten. Jag är uppväxt i allt som definierar detta. Allt i dessa ord som får konstiga återverkningar i samhället, den där hierarkin där känslor, prylar eller åsikter som aldrig värderas särskilt högt av de som råkade inneha de rätta känslorna, prylarna och åsikterna. Vår tid kommer aldrig. Det blir aldrig inne med furubord, så är det bara.

Och alla mina år på universitetet har varit en läroskola där jag trodde att jag gjorde bäst i att försöka bli som dem som innehade de rätta känslorna, prylarna och åsikterna. Nånting har hänt. Jag känner mig idag så tillfreds med att alla dem som tror att de sitter säkert kan ta sina vitmålade väggar, sina avskalade linjer, sin postmodernism och sin aura av kultur och stoppa upp i röven. Ja så illa är det. Syftet med social mobilitet kan aldrig bli en fullständig make-over av dem på hierarkins botten. Vad som krävs är access och inkludering. Resten av det påtvingade s.k rätta levernet är så genomskinligt.

Det är ganska ofta jag går in på Unhappy hipsters. Jag tycker om den mycket, för från min position kan jag skratta, skadeglatt. Ja, det är ensamt i det moderna samhället. Och inget som du gör när du stretar efter konsumtion, ackumulering, statusjakt och moralism-överföring av levnadssätt kommer nånsin att göra det bättre. Jag kan inte förklara det bättre än med att jag känner mig mer... äkta?. Än vaddå? Än det ängsliga. Och rädslan över att inte passa in, rädslan över att tycka 'fel', dvs som 'alla' andra. Tack gode gud för att du inte gav den delen till de mindre bemedlade. Jag tycker du, ja gud fortfarande, fördelat resurser hårt men rättvist. Medeklassen som aldrig nånsin kan ta sig ur sin egen navel och en arbetarklass som aldrig når den kritiska punkten, är det inte fint ordnat?

(måste vara så att jag ska få feber)

Sri Lanka - sista delen

Alla dessa djur! Under en resa med en av dom små taxibilana mellan de små samhällena längs den södra kusten ser jag hur en enorm ödla vandrar fram över vägen. Långsamt och makligt hasade den sig över till andra sidan som en levande trästock och stannade all trafik på sin väg. På väg hem från standen till vårt rum i ett av alla hostels ringlar sig en orange orm framför mina fötter och under huskroppen. Jag blev så rädd att mina inälvor frös till klirrande istappar. Men förutom redan nämnda stingrocka kommer jag framför allt minnas sköldpaddan i Unawatuna.

Jag tyckte om Unawatuna. Kanske hade jag fått nog av äventyr. Det var en populär strand, då den låg i en vik som dämpade de hårdaste vågorna och förvandlade vattnet till en varm och inbjudande bassäng. I Unawatuna gjorde vi inte mycket annat än att varje dag njutningsfullt sjunka ned på en solstol i skuggan, sippa på våra kokosnötsdrinkar för att sedan långsamt vada ut i det omedelbara, turkosa djupet. Vattnet i Unawatuna verkade förtrollat. Det var så varmt och mjukt att det kändes som att glida ned i grädde. På kvällarna umgicks vi med några kanadensiska brandmän som arbetat med uppbyggnaden av en by. Vi åt underbara middagar på stranden, spanandes ut över fiskebåtarnas laternor i mörkret. Det var vid en av dessa middagar som vi hörde förvånade utrop i närheten. Vi letade efter källan till uppståndelsen, och ser en stor sköldpaddshona på väg mot oss. Målmedvetet kravlade hon sig upp mot våra bord, långsamt och metodiskt, för att till slut närapå ramma våra stolar. Vi bar bort dem och ställde oss att betrakta henne. Till slut verkade hon finna rätt plats, stannade och började långsamt med sina stora bröstfenor gräva en grop. Jag var förtjust. Av allt jag aldrig trodde jag skulle få se bevittnade jag nu en sköldpaddshona, stor som ett däck, lägga sina ägg. Sagt och gjort. När hon krystat klart skyfflade hon beslutsamt tillbaka sanden över gropen med sina nylagda ägg och påbörjade färden tillbaka mot vattnet.


En stor grupp människor samlades. Alla formade en respektfull ring runt henne och hennes pupiller lystes ibland upp av kamerablixtar. Hon var en stjärna på en röd matta av sand. Plötsligt bryter sig en Sri lankes ur gruppen och lägger sig på sköldpaddan. ”I love her” förklarade han men blev bryskt uppmanad av gruppen att genast lämna henne i fred. Nånting med det gjorde mig beklämd. Här stod vi västerlänningar, upplysta av naturfilmer att respektera naturen, och fördömer infödningarna när de omfamnar en sköldpadda som hör till deras land. Ändå hade jag reagerat med samma indignation inför mannens respektlöshet. En man från vad jag senare fick veta var en statlig organisation skapad för att bevara sköldpaddorna hämtade genast äggen ur deras grop. ”Lokalbefolkningen skulle annars äta upp dem” förklarade han.

De starkaste minnena från Sri Lanka utgörs, som så ofta vid resor, av den ljuvliga maten. Som snacks åt vi kryddiga knyten fyllda av ägg eller tomat. På kvällarna köpte vi en sorts pannkaka gräddad på uppriggade stekplattor. Alla de ljuvliga rice ’n currys. Jag kommer aldrig glömma middagen på restaurangen något utanför den mest livliga delen av Hikkaduwa centrum. Vi beställde in kalla krus men Lionöl, rykande grönsaksrätter och den mest magnifika, vitlökskokta krabba jag någonsin haft det kulinariska nöjet att avnjuta. Mina smaklökar krullade sig av välmående. Runt omkring sveptes vi in av ljuvliga krydddofter från det lilla köket med de många kvinnorna, vi satt ombäddade av ljuset från tända lyktor och den mjuka, behagliga kvällen. Längst kustlinjen gick ett band av ljus från fiskebåtarna, och vi skrattade åt en av våra vänner som berättde att han lyckats övertyga en romantisk kanadensare att ljusbandet i själva verket var en enorm bro i fjärran. Jag visste att det var för stunder som dessa som jag velat resa ända hit.

Ofta fylls jag av suget, längtan bort, det är nästan en sorts smärta. Bort. Nytt. Kanske längtar jag efter den person jag är på resande fot. Min resa till Sri Lanka var mer än jag hoppats på, det fula och det vackra, det svåra och det mycket lätta. Det var om något en genuin upplevelse, ett äventyr om man så vill. Den förtjänar helt enkelt denna nedskrift.

Jobblogg

Ouvrier skulle min anställningsstatus heta på franska. Jag har redan börjat trivas med rutinerna. Dagarna går fort. Mina axelmuskler, de där som går ned på armen från nacken, värker av att lyfta kläder från de labyrintiska bansystemen i lagrets tak. Min armar och vecken mellan tumme och pekfinger har ränder från galgarna. Jag plockar redan snabbare än tjejen som jobbat en vecka längre än mig. I lunchrummet har ingen sin givna plats men männen som jobbar i lådlagret, de som får arbeta med truckarna, har rast en kvart tidigare än oss. En av dem har stoppat in sina arbetsbyxor i gröna fotbollssockar. Han ser bra ut. Eller så är han bara minst ful.

Varje dag, efter lunch, kan vi konsultera nästa dags schema för att veta om vi har jobb i morgon också. Jag märker hur erfarenheten av att bli godtyckligt kickad skapat ett trauma. För varje gång jag plockar fel plagg, gör ett litet misstag, varje gång platschefen talar med arbetsledaren stålsätter jag mig för att få höra att de inte vill ha mig kvar. Att jag inte är önskvärd längre. Men det händer inte. Istället sväller jag av stolthet, fånigt nog, varje gång jag får veta av arbetsledaren att jag gjort något bra.

Jag cyklar från jobbet och min belöning för arbetsdagen är backen ned för Götaälvsbron. Varje dag efter att jag kommit hem äter jag, sedan koncentrerar jag mig på att göra absolut ingenting. Att bara lägga sig ned i soffan och stirra upp i taket. Sen kommer jag ihåg. Jag måste söka de där andra jobben. De som skulle ta mig bort. Men jag orkar inte ens sätta på datorn.

Jag är glad över att ha ett jobb. Men jag är ersättlig som en myra i en stack. Jag har inget inflytande över mitt arbete. Jag är bara en kropp, eller kanske en maskin.

Så jag trivs. Och jag vill bort.