Vad som är underligt är den förändrade känslan jag har inför mitt ursprung. Och nu pratar jag i generella termer, säg lågutbildad arbetarklass med massor av problem men som ändå har det rätt fint utan inblandning av överheten. Jag är uppväxt i allt som definierar detta. Allt i dessa ord som får konstiga återverkningar i samhället, den där hierarkin där känslor, prylar eller åsikter som aldrig värderas särskilt högt av de som råkade inneha de rätta känslorna, prylarna och åsikterna. Vår tid kommer aldrig. Det blir aldrig inne med furubord, så är det bara.
Och alla mina år på universitetet har varit en läroskola där jag trodde att jag gjorde bäst i att försöka bli som dem som innehade de rätta känslorna, prylarna och åsikterna. Nånting har hänt. Jag känner mig idag så tillfreds med att alla dem som tror att de sitter säkert kan ta sina vitmålade väggar, sina avskalade linjer, sin postmodernism och sin aura av kultur och stoppa upp i röven. Ja så illa är det. Syftet med social mobilitet kan aldrig bli en fullständig make-over av dem på hierarkins botten. Vad som krävs är access och inkludering. Resten av det påtvingade s.k rätta levernet är så genomskinligt.
Det är ganska ofta jag går in på Unhappy hipsters. Jag tycker om den mycket, för från min position kan jag skratta, skadeglatt. Ja, det är ensamt i det moderna samhället. Och inget som du gör när du stretar efter konsumtion, ackumulering, statusjakt och moralism-överföring av levnadssätt kommer nånsin att göra det bättre. Jag kan inte förklara det bättre än med att jag känner mig mer... äkta?. Än vaddå? Än det ängsliga. Och rädslan över att inte passa in, rädslan över att tycka 'fel', dvs som 'alla' andra. Tack gode gud för att du inte gav den delen till de mindre bemedlade. Jag tycker du, ja gud fortfarande, fördelat resurser hårt men rättvist. Medeklassen som aldrig nånsin kan ta sig ur sin egen navel och en arbetarklass som aldrig når den kritiska punkten, är det inte fint ordnat?
(måste vara så att jag ska få feber)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
jag vet inte om jag läser in det jag själv känner i din text. den där känslan av att hur mycket jag än anpassar mig så kommer jag aldrig att vara en av dem. en av de där som gör rätt, har rätt och vet vad som är rätt. för mitt rätt är ngt annat. bygger på en helt annan erfarenhet. och, för mig, är det den erfarenheten (av arbetarklassen och försöken att ta sig vidare via utbildningen och konstaterande att det spelar ingen roll vad jag gör) som gör att jag känner mig mer äkta.
nu är klockan mycket och jag vet inte om det bara kommer ut som svammel.
jag gillade din text. jag känner igen mig i din text. jag känner mig mer äkta. och jag har kommit till terms med att jag vill inte vara någon annan än jag. jag är mina erfarenheter.
slut på meddelandet och god natt!
Jag tycker så oerhört mycket om den här bloggen. Både du och Anna Tholl är skarpa, personliga och så jävla intelligenta. Bland det bästa som går att lästa på detta internet av skräp, troll och lite briljans. Tack.
Miss universum:
Ja, exakt så! På pricken hur jag menade, och kanske också känslan av äkthet kommer när man väl accepterar sitt ursprung för vad det är och inte försöka gömma det genom att lägga sig till med manér som man egentligen inte kan/har. Tack för klargörande kommentar!
Elin:
Så himla fint att du tycker så, både jag och Anna T blir gladare än gladast av att höra detta. Tack!
Tack Elin, och detsamma.
Skicka en kommentar