Jobblogg

Ouvrier skulle min anställningsstatus heta på franska. Jag har redan börjat trivas med rutinerna. Dagarna går fort. Mina axelmuskler, de där som går ned på armen från nacken, värker av att lyfta kläder från de labyrintiska bansystemen i lagrets tak. Min armar och vecken mellan tumme och pekfinger har ränder från galgarna. Jag plockar redan snabbare än tjejen som jobbat en vecka längre än mig. I lunchrummet har ingen sin givna plats men männen som jobbar i lådlagret, de som får arbeta med truckarna, har rast en kvart tidigare än oss. En av dem har stoppat in sina arbetsbyxor i gröna fotbollssockar. Han ser bra ut. Eller så är han bara minst ful.

Varje dag, efter lunch, kan vi konsultera nästa dags schema för att veta om vi har jobb i morgon också. Jag märker hur erfarenheten av att bli godtyckligt kickad skapat ett trauma. För varje gång jag plockar fel plagg, gör ett litet misstag, varje gång platschefen talar med arbetsledaren stålsätter jag mig för att få höra att de inte vill ha mig kvar. Att jag inte är önskvärd längre. Men det händer inte. Istället sväller jag av stolthet, fånigt nog, varje gång jag får veta av arbetsledaren att jag gjort något bra.

Jag cyklar från jobbet och min belöning för arbetsdagen är backen ned för Götaälvsbron. Varje dag efter att jag kommit hem äter jag, sedan koncentrerar jag mig på att göra absolut ingenting. Att bara lägga sig ned i soffan och stirra upp i taket. Sen kommer jag ihåg. Jag måste söka de där andra jobben. De som skulle ta mig bort. Men jag orkar inte ens sätta på datorn.

Jag är glad över att ha ett jobb. Men jag är ersättlig som en myra i en stack. Jag har inget inflytande över mitt arbete. Jag är bara en kropp, eller kanske en maskin.

Så jag trivs. Och jag vill bort.