Otrygghet, institutionaliserade skillnader eller käkar irakier sushi??

De senaste dagarna har ägnats åt en hel del politisk diskussion och försök till reflektion. Den övergripande frågan har naturligtvis varit Hur i helvete kommer det sig att folk vill rösta på SD??? jag menar Hur kan problemet förstås?

Vad gäller den första frågan har jag redan efterlyst analyser av en generell förståelse av människors livsvillkor i det här landet. Jag hade igår ett långt samtal med en vän om vår uppfattning av en utbredd känsla av otrygghet och dess konsekvenser för folks attityd till politiker och till staten som politisk och nationell organisation. Min vän arbetar som statlig tjänsteman. Under sitt första år som anställd trivdes hon inte med sin arbetsplats och sitt jobb. Hon berättade för mig att hon behövde helgerna för att orka arbeta nästa vecka, kvällarna för att orka arbeta nästa dag. Hon stannade upp och tänkte "ska det inte kännas annorlunda än så här?" Det är inte bara svårt att få jobb, de jobb man får kan vara svåra att ha. När hennes arbetsplats annonserar nyanställningar suckas det över hur överkvalificerade alla ansökande är, vilket säger något om hur hård arbetsmarknaden i dag. Hon har varit på otaliga möten där stämningen är så satans ängslig, där deltagare tävlar i att presentera sig som extremt erfarna och viktiga för arbetsplatsen genom att rabbla arbetsmeriter sen 70-talet.

Slutsats: en hård arbetsmarknad gör inte endast arbetslösa och utsatta grupper otrygga, det gör även de som har arbete otrygga. En hård arbetsmarknad påverkar inte bara folks känsla av att det finns inte plats för oss alla, nån måste gå före till bordet där välfärdskakan ligger (för den räcker inte till alla), en hård arbetsmarknad omöjliggör också varje diskussion kring arbetets värde och möjligheten att ställa frågan: "Arbetar jag för att leva eller lever jag för att arbeta?" eftersom att arbeta blir det enda, desperata värdet.

Frågan kvarstår alltså varför en större utsatthet och otrygghet som följd av välfärdsstatens tillbakadragande till förmån för marknadsanpassade lösningar egentligen tar sig uttryck i en önskan om ytterligare marginalisera andra utsatta grupper som invandrare, istället för en generell vilja att inkludera fler i en välfärdsstat som inte lämnar "svaga", sjuka och arbetslösa i sticket. Jag ser med spänning fram emot kreativa och djuplodande analyser av just denna fråga, och inte minst vänstern i Sverige måste fråga sig varför dessa grupper inte vänder sig till dem utan istället hänfaller åt xenofobi. Det är hög tid för reflexivitet.

När det gäller forskning kring mitt älsklingsområde, kulturpolitiken, läser jag just nu i sammanhanget en mycket intressant avhandling* kring hur föreställningen om nationen eller nationalstaten (på antingen etnisk grund eller annan grund) organiserats genom kulturpolitiken från 70-talet. Författaren pekar på flera intressanta saker:

- Nationer har ingen essentiell kärna. Nationer existerar endast eftersom att de institutionaliseras i staten och de vilar på att människor utför de aktiviteter som definierar dem (hej SD).

- Under 90-talets början följde Bildts regering en ny norm genom att acceptera en etnisk definition av den svenska nationen och kulturen, samtidigt som denna definition var inskriven i en större europeisk civilisation. Detta ansågs nödvändigt inför Sveriges intåg i den Europeiska Unionen och var något som påhejades av Ny Demokrati.

- I de sena 90-talen introducerades och institutionaliserades världskultur och multikulturalism i Sverige som ett svar på oro för den växande xenofobin i Sverige. Men, de organisationer som skapades för att hantera världskultur fungerade separat från annan kulturpolitik och var främst fokuserade på hur "icke-svenskar" betraktades av den dominerande gruppen etniska svenskar. "Svenskar" förstods därför som dominerande, neutrala och separata i det multikulturella samhället; en grupp som kunde tolerera andra grupper som var separata och underordnade.

Kategorin svenskar blev alltså utmärkt inom staten genom dess kulturpolitik och distinktionen mellan etniska svenskar och icke-svenskar blev institutionaliserad, trots ambitionen att inkludera och assimilera dessa grupper. Tolerans förstods som svenskarnas plikt, men precis som queerforskningen har problematiserat ordet "tolerans", där makten ligger hos en dominerande grupp att tolerera andra, underordnade grupper, handlar det egentligen om ett privilegium.

Självklart är det här helt bananas. Det bygger på en essensialistisk syn på grupper som styrda av sitt kulturella och etniska arv. Det förutsattes aldrig att världskultur kunde vara ett intressant koncept för hela befolkningen, vadå irakier käkar väl inte sushi, eller hur? Eller att det som definieras som svensk kultur kan vara intressant oavsett etnisk härkomst.

Det finns så mycket fel vi gör av rätt anledningar. Allt jag vill är att vi fortsätter prata om vilket samhälle vi vill ha. Kan vi bara sluta vara självgoda puckon, ok?

*Tobias Harding, 2007: Nationalising culture - the reorganisation of national culture in Swedish cultural policy 1970-2002.