söndag 26 september 2010

Dick lit vs. Chick lit

Jag slog just med lätt irritation ihop Haruki Murakami's Norwegian wood vilken jag fått i present av en vän, och beslöt mig för att skriva det här inlägget. För den irritation jag känt orsakades främst av bokens sexskildringar och beskrivningarna av kvinnlig och manlig sexualitet. Min irritation kom också från att jag ganska snart i min läsning insåg att jag höll i min hand en bok som jag skulle beskriva som "man lit" eller kanske det lite elakare "dick lit" taget av den kvinnliga versionen av liknande böcker av genren "chick lit". Min irritation kom därför också av att författare som Murakami erkänns internationellt författarstatus och därtill mycket respekterad uppskattad sådan, medan kvinnliga författare som exempelvis Marian Keyes vilka tillskrivs "chick lit" genren visserligen säljer, men tillskrivs snarare någon slags författarnas sidospår, en mycket litet respekterad sådan.

(Innan jag fortsätter här med allehanda raljeranden vill jag understryka att Norwegian wood är den enda romanen jag läst av Murakami. Inlägget ska därför inte ses som en kritik av hans författarskap utan som en reflektion kring tendenser kring kvinnligt och manligt skrivande jag anser är tillräckligt starka för att diskuteras. Inte heller är jag helt bevandrad i "chick lit"-genren, vad den nu egentligen är. Jag beskriver, som vanligt i min egen blogg, endast mina egna åsikter och funderingar)

För att illustera mina tankar jämför jag här Norwegian Wood med Keyes Vattenmelonen. De båda böckerna utkom 1987 respektive 2000. Norwegian wood utspelar sig i Tokyo under slutet på 60-talet och behandlar den unga studenten Toru's förhållanden till två unga flickor: Naoko, som lider av psykisk sjukdom, och Midori, en mer "vanlig" om än excentrisk tjej. Vattenmelonen handlar om den nyblivna mamman Claire's försök att samla upp de sönderslagna bitarna av sig själv efter att blivit lämnad av sin man James på BB.

De båda böckerna liknar varandra i att de beskriver en individs försök att hantera sin vilsenhet, utsatthet och svåra ensamhet i en period av sorg. Medan Keyes gör detta i en uttalad humoristisk ton lyckas hon väl beskriva den mix av hat, sorg, och förtvivlan efter ett svek av någon man älskar. Det Murakami lyckas bäst med är också beskrivningen av Toru's ensamhet, först efter hans bästa vän tagit livet av sig, och sedan då Naoko åker in på sjukhem. Båda böckerna ger en stark bild av sorgearbete hos två olika individer och båda böckernas sensmoral kan sägas vara vårt enorma behov av andra människor som fångar oss när vi faller.

Och både böckerna innehåller sex. Claire förälskar sig i puddingen Adam och förlustar sig med honom i någon sida lång beskrivning trots att hon menar att hon inte tänker beskriva något av själva händelsen. Toru ligger med Naoko efter att hon fått ett psykiskt bryt och får sedan avnjuta både avsugningar och handtrallor. I det bisarra slutet bonkar han dessutom på Naoko's bästa vän i ett alltför detaljerat manér. Och det som slår mig av sexskildningarna i Norwegian wood är samma känsla jag ibland kan få av filmer med inslängda sexscener här och var: hur omotiverat det känns. De fyller inget egentligt syfte för historien och misstanken blir att de syftar till inget annat än att locka till sig läsare.

För att förtydliga kan jag verkligen uppskatta sexscener om de lyfter, hör till eller tillför något till romanens eller filmens övergripande historia eller syfte. Men i detta fall sänkte istället sexscenerna min övergripande bild av boken och gjorde mig bara irriterad (vilket inte var fallet med Vattenmelonen).

För det handlar naturligtvis också om hur Murakami porträtterar kvinnligt och manligt i sina svulstiga sexscener. Naoko är självuppoffrande och kärleksgivande. Att han lika osjälviskt skulle servera henne orgasmer verkar inte varit att tänka på. Toru verkar ha en ibland tvingande, ibland ytterst kontrollerad sexualitet. Han förklarar sitt tillfälliga runtliggande med olika tjejer som att "han inte kan rå för det" samtidigt som han inte ligger med Midori pga av sin stora kärlek till Naoko. På så sätt lyckas Murakami motsägelsefullt sätta samman de två maskulina förtjänsterna "okontollerbar sexualitet" och "förmågan att kontrollera sina känslor och impulser" i en och samma person. Midori gillar att gå på porrbio vilka tråkar ut Toru, varför han kan halka ur fällan "snuskig". Allt jag kunde känna när jag läser Murakami's skildringar av kvinnornas motivationer till sina sexuella handlingar är i alla fall att jag känner mig helt apart. Det finns inte ett uns av igenkänning varför jag drar slutsatsen att Murakami försökt porträttera den ideala feminina sexualieteten: självuppoffande; och inte nån slags realitet.

Som sagt handlar inte boken endast om sex. Till Murakami's förtjänst kan jag nu säga att jag fått stor lust att läsa Den store Gatsby vilken är bara en av alla litterära referenser som finns i Norwegian wood. Ibland får jag känslan att böcker som refererar till klassisk litteratur automatiskt anses respektabla. Jag menar, har ni läst J M Coetzee's Ungdomsår? Den handlar om en tråkig ung man som har ett tråkigt liv som läser och refererar till litteraturhistoriens största samtidigt som han klankar ned på kvinnligt författarskap, exklusive Sapfo. Man bara "här har du nobelpriset killen!" Men Vattenmelonen har också sin del av litterära referenser. Det var Clarie som lärde mig att inte plocka upp en roman av Jeffrey Archer (gjort och förstått hennes ståndpunkt) exempelvis. Men Claire's litterära referenser räddade inte Vattenmelonen ur chick lit-träsket.

Så varför existerar begreppet chick lit och inte dick lit? Varför undkommer manliga författare med liknande beskrivningar jag refererat till ovan, utan att förlora respektabilitet, medan författare som hänvisas till chick lit-genren för evigt anses mindre värda denna respekt?

Jag menar, jag har inget emot chick lit-genren. Men "something smells fishy" om ni frågar mig.

12 kommentarer:

Nadja sa...

"Den handlar om en tråkig ung man som har ett tråkigt liv som läser och refererar till litteraturhistoriens största samtidigt som han klankar ned på kvinnligt författarskap, exklusive Sapfo. Man bara "här har du nobelpriset killen!"

hahahahah!

tillbaka till ditt inlägg: mycket intressant. jag har tänkt just på det där med murakamis sexskildringar (som finns i alla hans böcker). det finns något så extremt förlegat över dem, någon slags närmast mytologisk "respekt" för Manligt respektive Kvinnligt. även när han skriver om sex mellan två kvinnor (Sputnikälskling) så får jag den känslan. men jag har haft svårt att sätta fingret på vad det är.

en annan lustig sak som murakami "kommer undan" med (=han klassas som djupt intellektuell, t o m som potentiell nobelpristagare) är de vidskepliga drag som finns i böckerna. båda dessa saker har nog dels att göra med hans kön och - tyvärr - nationalitet. Norwegian Wood - som trots många kvaliteter har ett upplägg delvis hämtat från 1800talet - hamnar i facket "utländsk litteratur" och därmed accepteras exempelvis sexet lättare för att vi kan tänka oss att det handlar om nån slags kulturkrock.

well, nu handlar väl din tes inte enbart om Murakami, men det finns många intressanta tendenser att diskutera utifrån honom.

bra text. och läs Sputnikälskling vetja, skulle gärna höra din analys.

Tranan sa...

Mycket bra, och roligt, inlägg! Det smells verkligen jättefishy.

Anna Tholl sa...

Hehe! Nu fick jag misstanken att de märkligt förlegade sexscenerna återkommer som tema i alla Murakamis böcker bekräftad!

Jag har också tänkt på Murakami's nationalitet som bidragande orsak till att hans böcker undkommer kritik, för finns det inte någon slags bild av japanerna som sexuellt underliga? Tänker exempelvis på (myten?) att japanska män köper använda trosor på e-bay, har förhållanden med barbiedockor och spelar dataspel som går ut på att våldta flest flickor (inte myt tyvärr...)

Vilket i så fall vore lika underligt som hans sexskildringar.

Kul att föra diskussion!

Kerstin sa...

Heja heja! Superfint inlägg! När jag var och hälsade på dig läste jag ju Sputnikälskling av samme författare och tyckte den var ganska tråkig och intetsägande. Fattade inte alls hypen kring denne författare. Och dessutom beskrevs de två kvinnornas relation i boken som ett hot mot den stackars huvudpersonen som hade diverse "flickvänner" (för sitt outsinliga sexuella behov) samtidigt som han gick omkring och trånade efter den stora gåtfulla kärleken till en förvirrad brud som han blir så hård av att tänka på att han knappt vet var han ska ta vägen. Typ så. Nu behöver du inte läsa den :) På baksidan av Sputnikälskling läste jag något om hur "magiskt och suggestivt" Murakami skulle skriva, jag hade förväntat mig just något sådant och inte ännu en beskrivning av omåttligt sexuella män och kvinnor som ska tas.

hemligamorsan sa...

Jättebra inlägg.
Jag har läst tre böcker av Murakami, och inte gillat någon av dem. Ochh jag gillar dem mindre och minder, för varje bok jag läser, eftersom det samma mönster i alla. Dels är de vagt utflipprade, utan att ta steget fullt ut. De lockar med mer än de levererar. Dels, och framförallt - är det de mest manscentrerade böcker jag någonsin har läst. Alla kvinnogestalter finns där bara för att bekräfta mannen. de har ingen egen identitet, bekräftelse eller liv. De är statister.
En gång är en infallsvinkel, och det är OK. Tre gånger är en total oförmåga att se världen ur någon annan vinkel än sin egen.

Grovt Initiativ sa...

naturligtvis bara the usual att män är norm och inte behöver nån egen etikett. dock att pär ström säkert skulle ställa samma fråga men anklaga feministerna för saknaden av dick lit. trots att den ju bevisligen finns.

Anna Tholl sa...

Ajaj! Nu fallerade min lust att läsa Murakami's andra böcker totalt! Mycket intressant att läsa om era läsupplevelser. Hemliga morsan: faktum är att jag ifrågasatt min övertygan om PO Engqvist's geni efter vår senaste diskussion.

och som alltid en intressant analys av Grovt initiativ där. Det kan inte vara lätt att vara Pär Ström.

christina sa...

nu måste jag dock komma med en liten invändning. jag har läst allt av murakami och jag tror i princip det mesta av keyes. jag håller ABSOLUT med om den skeva kvinnobilden i murakamis böcker, men språkmässigt tycker jag att han skriver bättre, roligare och mer underfundigt än keyes. hans figurers alla tomtar på loftet gör också historierna oväntade och spännande, på ett annat sätt än keyes, enligt mig, mer förutsägbara karaktärer. inte för att det ursäktar androcentrismen, men det kan ju vara en förklaring till att hans böcker kallas verk medan keyes blir bortviftad som chic lit. sen kan man ju fråga sig varför chic lit skulle vara mindre värt.

Anna Tholl sa...

Jag har alltså inte heller läst något annat av Marian Keyes heller, utan inlägget får stå för de två böckerna. Det är mycket möjligt att du har rätt Christina.

Så här i efterhand funderar jag om en benämning som chick lit är nödvändig överhuvudtaget, och att det är det som är den intressanta frågan, mer än om det behövs en till genre som står för manliga diton.

Julia sa...

Etiketten "lad lit" har fått en del luft de senaste åren. (Och jag tycker den är en bättre parallell till chick lit än vad dick lit är.)

Den är förstås inte fullt lika förminskande.

chall sa...

Jag har läst nästan alla Keyes böcker. Vissa är bra, andra mindre bra, men om man läser ett par av dom och inte alla är det mindre uppenbart. Jag har även läst Murakami och Coezte (som hemligamorsan kommenterar) och norrmannen... i de senare två fallen tycker jag det är uppenbart - dom kan skriva skumt, konstigt och ha en litterär stil - och det är allmängiltigt på ett helt annat sätt än Keyes uppfattas ha.

Själv kanske jag inte identifierar mig totalt med Keyes, men bra mycket mer med hennes stil för att besrkiva känslolivet hos hennes karaktärer än tex Murakami.

Jag tror tyvärr, men jag kan ha fel, att det är som "vanligt". Kvinnors känsloliv trivialiseras - och om kvinnor har kravlöst sex eller ett one night stand måste det motiveras medan mäns sexliv kan exemplifieras med antingen "jag hade inget val" eller "hon var så oemotståndlig att jag kände begäret"... Sen är det väl en fysisk svårighet att skriva om en kvinna som har sex med en deprimerad man eftersom depression oftast innebär mindre erektion och omöjliggörnade av samlag - inte samma fysiska problem för en kvinna... (förutom njutningen förstås, men det kommenterar du ju att M inte fokuserar på i vilket fall).

Anna Tholl sa...

Jo, det som irriterar mig med chick lit-genren är att kvinnors upplevelser och berättelser görs partikulära, medan mäns kan anses allmänmänskliga, precis som Gustav pekar ut här ovan. Det är från den ståndpunkten som jag verkligen ifrågasätter nödvändigheten av en "genre" som chick lit. Antingen är mäns erfarenheter också partikulära, eller så är kvinnors också allmänmänskliga. kan jag känna.