Jag tittar på foton av mig själv, tagna nyligen, under sommaren och hösten. Jag vill gråta. Jag känner inte igen mig själv. Jag har åldrats. Och ja, det är korrekt, jag har nyligen blivit ett år äldre. Men de här uttrycken handlar inte om tiden. Jag ser ut som ett vrak. Som om jag vore minst 10 år äldre. Den här sommaren har satt sina spår och de syns så tydligt på min kropp, i mitt ansikte, i mina ögon. Tyvärr återstår endast harm-reduction.
Jag läste en intervju med Nina Björk för ett par år sedan (i samband med den väldigt bra boken "Fria själar" apropå valresultatet) där hon talar om sin ålderskris och förlust och vad det är man egentligen förlorar med åldern: utseendet. Det kan låta banalt, men min nya upptäckt är att det inte bara är tiden som förändrar utseendet, utan jag förstår nu också hur sorg tar sig kroppsliga uttryck.
Jag har sedan länge förlikat mig med min kropp och mitt utseende. Det är jag och inget annat. Jag har en stark och bra kropp som fungerar på de vis jag vill. Jag gillar mitt hår, min fina ögonfärg, min problemfria hy som aldrig någonsin krävt några dyra krämer, jag gillar mina långa ben, min längd, mina bröst, jag gillar min kropp när jag dansar framför spegeln, när jag springer, när jag rör mig, när jag har kort tajt kjol, min vikt, min midja, mitt ass. Vad jag däremot inte alls gillar är hur allt detta blir meningslöst och inte har någon betydelse så fort sorgen har satt sig i kroppen. Den skiner igenom alla attribut och jag hatar det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du skriver så fantastiskt, fantastiskt bra.
Vackra du.
Erica Jong säger också i senaste Babel om hur kvinnor är mer bekymrade över att bli äldre, eftersom "looks are power". Gud, jag måste skriva om det nångång.
Tack Agnes, vad fint sagt!
Anna T: <3
Skicka en kommentar