Dick lit vs. Chick lit

Jag slog just med lätt irritation ihop Haruki Murakami's Norwegian wood vilken jag fått i present av en vän, och beslöt mig för att skriva det här inlägget. För den irritation jag känt orsakades främst av bokens sexskildringar och beskrivningarna av kvinnlig och manlig sexualitet. Min irritation kom också från att jag ganska snart i min läsning insåg att jag höll i min hand en bok som jag skulle beskriva som "man lit" eller kanske det lite elakare "dick lit" taget av den kvinnliga versionen av liknande böcker av genren "chick lit". Min irritation kom därför också av att författare som Murakami erkänns internationellt författarstatus och därtill mycket respekterad uppskattad sådan, medan kvinnliga författare som exempelvis Marian Keyes vilka tillskrivs "chick lit" genren visserligen säljer, men tillskrivs snarare någon slags författarnas sidospår, en mycket litet respekterad sådan.

(Innan jag fortsätter här med allehanda raljeranden vill jag understryka att Norwegian wood är den enda romanen jag läst av Murakami. Inlägget ska därför inte ses som en kritik av hans författarskap utan som en reflektion kring tendenser kring kvinnligt och manligt skrivande jag anser är tillräckligt starka för att diskuteras. Inte heller är jag helt bevandrad i "chick lit"-genren, vad den nu egentligen är. Jag beskriver, som vanligt i min egen blogg, endast mina egna åsikter och funderingar)

För att illustera mina tankar jämför jag här Norwegian Wood med Keyes Vattenmelonen. De båda böckerna utkom 1987 respektive 2000. Norwegian wood utspelar sig i Tokyo under slutet på 60-talet och behandlar den unga studenten Toru's förhållanden till två unga flickor: Naoko, som lider av psykisk sjukdom, och Midori, en mer "vanlig" om än excentrisk tjej. Vattenmelonen handlar om den nyblivna mamman Claire's försök att samla upp de sönderslagna bitarna av sig själv efter att blivit lämnad av sin man James på BB.

De båda böckerna liknar varandra i att de beskriver en individs försök att hantera sin vilsenhet, utsatthet och svåra ensamhet i en period av sorg. Medan Keyes gör detta i en uttalad humoristisk ton lyckas hon väl beskriva den mix av hat, sorg, och förtvivlan efter ett svek av någon man älskar. Det Murakami lyckas bäst med är också beskrivningen av Toru's ensamhet, först efter hans bästa vän tagit livet av sig, och sedan då Naoko åker in på sjukhem. Båda böckerna ger en stark bild av sorgearbete hos två olika individer och båda böckernas sensmoral kan sägas vara vårt enorma behov av andra människor som fångar oss när vi faller.

Och både böckerna innehåller sex. Claire förälskar sig i puddingen Adam och förlustar sig med honom i någon sida lång beskrivning trots att hon menar att hon inte tänker beskriva något av själva händelsen. Toru ligger med Naoko efter att hon fått ett psykiskt bryt och får sedan avnjuta både avsugningar och handtrallor. I det bisarra slutet bonkar han dessutom på Naoko's bästa vän i ett alltför detaljerat manér. Och det som slår mig av sexskildningarna i Norwegian wood är samma känsla jag ibland kan få av filmer med inslängda sexscener här och var: hur omotiverat det känns. De fyller inget egentligt syfte för historien och misstanken blir att de syftar till inget annat än att locka till sig läsare.

För att förtydliga kan jag verkligen uppskatta sexscener om de lyfter, hör till eller tillför något till romanens eller filmens övergripande historia eller syfte. Men i detta fall sänkte istället sexscenerna min övergripande bild av boken och gjorde mig bara irriterad (vilket inte var fallet med Vattenmelonen).

För det handlar naturligtvis också om hur Murakami porträtterar kvinnligt och manligt i sina svulstiga sexscener. Naoko är självuppoffrande och kärleksgivande. Att han lika osjälviskt skulle servera henne orgasmer verkar inte varit att tänka på. Toru verkar ha en ibland tvingande, ibland ytterst kontrollerad sexualitet. Han förklarar sitt tillfälliga runtliggande med olika tjejer som att "han inte kan rå för det" samtidigt som han inte ligger med Midori pga av sin stora kärlek till Naoko. På så sätt lyckas Murakami motsägelsefullt sätta samman de två maskulina förtjänsterna "okontollerbar sexualitet" och "förmågan att kontrollera sina känslor och impulser" i en och samma person. Midori gillar att gå på porrbio vilka tråkar ut Toru, varför han kan halka ur fällan "snuskig". Allt jag kunde känna när jag läser Murakami's skildringar av kvinnornas motivationer till sina sexuella handlingar är i alla fall att jag känner mig helt apart. Det finns inte ett uns av igenkänning varför jag drar slutsatsen att Murakami försökt porträttera den ideala feminina sexualieteten: självuppoffande; och inte nån slags realitet.

Som sagt handlar inte boken endast om sex. Till Murakami's förtjänst kan jag nu säga att jag fått stor lust att läsa Den store Gatsby vilken är bara en av alla litterära referenser som finns i Norwegian wood. Ibland får jag känslan att böcker som refererar till klassisk litteratur automatiskt anses respektabla. Jag menar, har ni läst J M Coetzee's Ungdomsår? Den handlar om en tråkig ung man som har ett tråkigt liv som läser och refererar till litteraturhistoriens största samtidigt som han klankar ned på kvinnligt författarskap, exklusive Sapfo. Man bara "här har du nobelpriset killen!" Men Vattenmelonen har också sin del av litterära referenser. Det var Clarie som lärde mig att inte plocka upp en roman av Jeffrey Archer (gjort och förstått hennes ståndpunkt) exempelvis. Men Claire's litterära referenser räddade inte Vattenmelonen ur chick lit-träsket.

Så varför existerar begreppet chick lit och inte dick lit? Varför undkommer manliga författare med liknande beskrivningar jag refererat till ovan, utan att förlora respektabilitet, medan författare som hänvisas till chick lit-genren för evigt anses mindre värda denna respekt?

Jag menar, jag har inget emot chick lit-genren. Men "something smells fishy" om ni frågar mig.