den fattiges ekonomi

Någon gång i höstas hade pappa pengar. Han hade fått dubbel lön och fått ut semesterdagar och det allra sista från sitt jobb, som nu släppt honom till system utanför arbetsmarknaden. Hans höfter är trasiga, han väntar på att nästa sida ska opereras. I höstas förde han över 1300 kr till mig när jag samtidigt hjälpte honom att betala räkningar via telefon. Pappa har en bankdosa, men ingen dator och inget internet. Räkningar har han.

Ett par gånger när vi talades vid under hösten sa han: gör något roligt för de pengarna. För någon månad sen ringde han och berättade att han inte hade råd att hämta ut sina piller för hjärtat och diabetesen. Jag förde direkt över en del av pengarna. Nu i jul sa han: jag vet att du önskar dig en symaskin. Jag har sett att de har en på Jula, köp den för de pengarna. Men jag rörde aldrig pengarna, vis av erfarenhet.

Idag ringer pappa och säger på sitt vanliga sätt: "jag har inte en sekin". Eftersom vi har olika banker tar det ett par bankdagar att föra över pengarna. Pappa har inte råd att vänta. Därför är han på väg till mig, med bilen. En timmes bilväg enkel resa, för 700 kr.

Gott nytt år pappa.

Hade drömmar

Bland det värsta med mammas cancersjukdom är att hon har ändrat sitt språk. Hon talar inte längre om framtid. Hon är medveten om vad som ska komma och hon liksom snubblar på orden när vi pratar om drömmar. Idag satt jag bredvid henne samtidigt som hon fick giftet. Jag tog upp min dröm om att någon gång ha ett sommarhus. Hon sade: ja, den drömmen hade jag med. Hade.

Jag skulle gärna uppdatera mer, men det är bara det att...

Jag har en deadline i mitten på december. Detta är min idealbild av hur jag arbetar:

Detta är hur jag arbetar:

Då känner jag lite så här inför mig själv:

Avhumaniseringens retorik

Efter att läst reaktionerna på DN's vedervärdiga ledare i veckan där prostitution näranog jämställdes med bistånd insåg jag att jag inte var den enda som kände stark förvåning över hur texten kunde publiceras. För vad var då problemet med den? För mig handlar det om många olika saker, men den tydligaste problematiken handlar om hur texten präglas av en avhumanisering av prostituerade i andra länder, som en konsekvens av en förståelse av "deras behov" som annorlunda än "våra". Jag bestämde mig för att försöka analysera hur processen kan se ut, för hur man kan komma fram till sån inställning till andra människor.

Jag har hämtat inspiration från en forskare vid namn Catrin Lundström, som skrivit om migrantarbete och exilsvenskars användning av hushållstjänser i sina nya länder. Hon undersöker alltså hur svenskar omförhandlar sina ideal av jämställdhet och jämlikhet när de kommer till andra länder, vilket visade sig att hur många av dem anställer pigor till mycket dåliga anställningsförhållanden och undermåliga löner, något de inte skulle göra i Sverige.

Så vad har prostitution med hushållsarbetare att göra? jo, för att kunna frångå principer om jämlikhet genomgick utlandssvenskarna en process av differentiation där man särskilde "dem" från "oss". Villkor som de själva aldrig skulle acceptera, som att sova i en skrubb eller arbeta under minimilön, blev acceptabelt att erbjuda andra. På samma sätt i prositutionsdebatten måste "vi" skilja på "frivilliga" och "ofrivilliga" prostituerade, för att också kunna skapa möjligheter att skapa den "gode" sexköparen. Denna retorik gör det också möjligt att ignorera den kunskap som prostitutionsforskningen har insamlat, samt att möjliggöra kroppen som handelsvara.

Andra steget, när de "andra" är annorlunda än "oss", är att definiera "deras" behov som annorlunda än "våra". Pigorna i utlandet är annorlunda, alltså har de andra behov, alltså bedöms de enligt andra måttstockar än vad vi skulle acceptera för oss själva. Prostituerade i andra länder har andra behov, alltså kan vi "hjälpa" dem när vi köper sex. Denna process är mycket tragisk och ledsam.

För någonstans i dessa steg börjar också avhumaniseringen. Då kan vi också tro att vi inte gör något fel när vi behandlar andra på sätt vi aldrig skulle acceptera att andra behandlade oss på, eller försätter andra i situationer vi inte skulle önska våra nära och kära.

Det finns så mycket vi inte kan acceptera.

Varför jag inte kunde se Take this waltz.

För någon helg sedan insjuknade jag i feber och låg snorandes i B's säng med värkande bihålor och alvedonen i blodomloppet. B lagade mat, pysslade om mig, och köpte glass. Lyckliga jag. Dessutom laddade han ned filmer vi kunde se - först såg vi He's just not that into you, vilken gav mig magont av porträtteringen av hur kvinnor lurar sig själva för att få drömprinsen - som ändå bara sviker genom att ligga med den heta yogaläraren. Sedan såg vi Take this waltz (denna underbara Leonard Cohen-låt) - och den tyckte jag mycket om.

Men jag märkte ju längre filmen spelades att jag inte såg den - det vill säga, jag sögs inte in i handlingen som man bör när man ser filmer, hänger sig åt historien, uppslukas av handlingen, vad man nu kallar det. Det var synd. Take this Waltz är en bra film, den skildrar det smärtsamma och sega i en relation som långsamt faller ihop i takt med att hon faller för en annan - och den gör det med en förödande vacker scenografi och bra skådespeleri.

Så varför kunde jag inte bara se den? Det handlade om att jag inte förstod något i filmen - jag förstod inte hur de fick saker och ting att gå ihop. Ekonomiskt alltså. Så tråkigt. Men det var det enda jag satt och tänkte på medan kärlekshistorien rullade vidare - hur har hon råd att bo så fint? Vad gör hon? Var får hon sin inkomst ifrån? Hennes man? Det är omöjligt att hans inkomster från att sälja kokböcker skulle kunna täcka ett sånt fint hem, med deras saker, hennes kläder, deras fester, mat, simlektioner, liv - hur levde dem egentligen?

Allt jag tänkte på när jag såg filmen var att jag också så gärna skulle vilja leva som dem, i en vacker stad där det alltid verkade vara underbart klimat, i ett vackert hus i ett lugnt och fint område, omgärdade av konstnärer, gå promenader på stranden i vackra klänningar i retrostil, ordna fester för vännerna som är lika vacka som en själv, hänga kulörta lampor i den vackra trädgården, allt utan att verka arbeta, inte en timme spenderad på tid något man inte ville men ändå måste, bara ha ambitionen att skriva medan ens man komponerade spännande recept till en kokbok i köket, bara leva så enkelt och ändå så bra.

Men jag kan inte det. För jag lever i verkligheten.

hej mamma har cancer igen.

Det var två år sedan sist och sedan sist har jag återigen tagit henne för given. Och det är jag så glad över. Mamma ska vara självklar. Det finns inget "ta tillvara på". Livet är det som händer medan ni försöker stanna upp och ta tillvara på de där fina stunderna. Jag blir ledsen av tanken på att alla levande tror att de måste stanna upp och tänka på döden. Nej, gör inte det. Ni är välsignade med liv. Goda liv, där döden är en främling. Låt den vara det, så länge ni kan. Ingen vill leva sida vid sida med döden.

Tefabriken och Europas förfall. Om marknaden, arbetet och människan.

För några veckor sedan läste jag en krönika av Johan Norberg som jag inte kunnat sluta tänka på. Den behandlar den ekonomiska krisen i Europa och tar ett exempel från södra Frankrike och en tefabrik. 

Krönikan går i stort ut på att förklara problemet med att arbetarna och facket i denna fabrik vägrar anpassa sig efter det ekonomiska läget och lägga ned verksamheten: kort så verkar Europas problem ligga i att människor här inte tillräckligt anpassar sina liv efter marknaden.

Arbetarna fick ju erbjudanden om nya jobb, förklarar Norberg, ändå framhärdade de i sina krav på att fortsätta som vanligt. Man får inte så mycket mer information om detta byte än att det skulle bli en chipsfabrik, vad det nu kan innebära av förändrade löner, personalsammansättning och arbetsuppgifter. Man får snarare intrycket av att arbetarna var bortskämda, stridbara idioter som genom deras allt för starka fack inte insåg hur de förstör för det vänliga men föränderliga kapitalet och därigenom för hela samhället.

Krönikan fick mig att inse något om det ekonomiska systemet som lustigt nog nästan chockade mig, gammal kritiker som jag är, nämligen hur oförhållbarhetslöst det kräver människors anpassning, och hur detta krav på så många sätt strider mot mycket av det som konstituerar oss som människor.

En vecka år 2008 hade jag förmånen att jobba på en tvålfabrik i Marseille, och kan fundera över denna situation utifrån mina dåvarande arbetskamraters ögon. För det första kallade man sig inte på detta ställe för ”tvålfabrik”. Man kallade sig hantverkare. Tvåltillverkningen är en stolt tradition i södra Frankrike. Arbetarna där hade långa utbildningar inom kemi och såg sig själva som bärare av denna tradition. Just på den platsen hade tvålar producerats i flera hundra år och man använde fortfarande maskiner som var mycket gamla. De hade till och med ”k-märkts” av Marseille stad. En gång om dagen släppte man in grupper av turister för att titta på tillverkningen som varit den samma genom flera generationer. Man bar på en enorm yrkesstolthet.

Nu vet jag inte om arbetarna på tefabriken hade samma yrkesstolthet som tvåltillverkarna, men jag tror att det ligger någonting mer bakom bilden av dem som hårdnackade, marknadsfientliga tjockskallar. Vad vet vi om deras ambitioner?

Vad Norberg inte reflekterar över, är att han i sin krönika på ett effektivt sätt ger en bild av varför det ekonomiska systemet grundar sig på en allvarlig felanalys av den mänskliga naturen: att människor inte ser sig själva, sina liv, kompetenser, drömmar och ambitioner som medel till ett mål; de ser sig som ett mål i sig själva. Vad kapitalet kräver att vi ska ge upp för att rädda ekonomin kan alltså vara våra traditioner, vår historia, vår yrkesstolthet, vår yrkesidentifikation, vår geografiska härkomst, våra rötter, vår längtan efter att utöva våra yrkesmässiga och konstnärliga färdigheter på ett sätt som inte berövar oss vår integritet. 

För vissa borde vi vara glada bara att vi har ett jobb. Men det är ofta genom våra jobb som vi når självrealisering och identifikation.

Norberg har rätt; om vi nu ska ha ett kapitalistiskt system bör vi också anpassa oss för att rädda det. Men så länge man förutsätter att arbetaren i denna ekonomi inte har andra ambitioner med sina liv än denna anpassning, och till och med straffar dem för dessa andra ambitioner, dels genom att moraliskt anklaga dem för att förstöra systemet, sedan existentiellt genom att tvinga människor till denna avhumanisering, ser jag inte hur detta ekonomiska system någonsin kommer fungera.

Frågan är om det ens förtjänar det.

How much immigration can the Swedish society take? The Remix.

How much immigration can the Swedish society take?
a remix of
Linda Nochlin’s “Why are there no great women artists?”

by

Glitterfittorna

"How much immigration can the Swedish society take?" The question tolls reproachfully in the background of most discussions of the so-called immigration problem. But like so many other so-called questions involved in the ethnicity "controversy," it falsifies the nature of the issue at the same time that it insidiously supplies its own answer: "The Swedish society can only take so much immigration".

The assumptions behind such a question are varied in range and sophistication, running anywhere from "scientifically proven" demonstrations of the inability of human beings with dark skin rather than white skin to contribute with anything significant, to relatively open minded wonderment that immigrants, despite so many years of near equality and after all, a lot of swedes have had their disadvantages too, have still not achieved anything of exceptional significance in society.

The anti-racist's first reaction is to swallow the bait, hook, line and sinker, and to attempt to answer the question as it is put: that is, to dig up examples of worthy or insufficiently appreciated immigrants throughout history; to rehabilitate rather modest, if interesting and productive careers; to "rediscover" forgotten immigrants make out a case for them; to demonstrate that immigrants were really less dependent upon welfare than one had been led to think. Such attempts, whether undertaken from an anti-racist point of view, are certainly worth the effort, both in adding to our knowledge of immigrant’s achievement and of migration history generally. But they do nothing to question the assumptions lying behind the question ”how much immigration can the Swedish society take?" On the contrary, by attempting to answer it, they tacitly reinforce its negative implications.

It is when one really starts thinking about the implications of " how much immigration can the Swedish society take?" that one begins to realize to what extent our consciousness of how things are in the world has been conditioned-and often falsified-by the way the most important questions are posed. We tend to take it for granted that there really is an East Asian Problem, a Poverty Problem, a Black Problem and a Woman Problem. But first we must ask ourselves who is formulating these "questions," and then, what purposes such formulations may serve. (We may, of course, refresh our memories with the connotations of the Nazis' "Jewish Problem.") Indeed, in our time of instant communication, "problems" are rapidly formulated to rationalize the bad conscience of those with power: thus the problem posed by Americans in Vietnam and Cambodia is referred to by Americans as the "East Asian Problem," whereas East Asians may view it, more realistically, as the "American Problem"; the so-called Poverty Problem might more directly be viewed as the "Wealth Problem" by denizens of urban ghettos or rural wastelands; the same irony twists the White Problem into its opposite, a Black Problem; and the same inverse logic turns up in the formulation of our own present state of affairs as the "Immigrant Problem."

Now the "Immigrant Problem," like all human problems, so-called (and the very idea of calling anything to do with human beings a "problem" is, of course, a fairly recent one) is not amenable to "solution" at all, since what human problems involve is reinterpretation of the nature of the situation, or a radical alteration of stance or program on the part of the "problems " themselves. Thus immigrants and their situation in the society, as in other realms of endeavor, are not a "problem" to be viewed through the eyes of the dominant white power elite. Instead, immigrants must conceive of themselves as potentially, if not actually, equal subjects, and must be willing to look the facts of their situation full in the face, without self-pity, or cop-outs; at the same time they must view their situation with that high degree of emotional and intellectual commitment necessary to create a world in which equal achievement will be not only made possible but actively encouraged by social institutions.

It is certainly not realistic to hope that a majority of white people, in the society or in any other field, will soon see the light and find that it is in their own self-interest to grant complete equality to immigrants, as some anti-racists optimistically assert, or to maintain that white people themselves will soon realize that they are diminished by denying themselves access to traditionally "immigrant" realms and emotional reactions. Those who have privileges inevitably hold on to them, and hold tight, no matter how marginal the advantage involved, until compelled to bow to superior power of one sort or another.

Thus the question of equality devolves not upon the relative benevolence or ill-will of individual white people, nor the self-confidence or abjectness of individual immigrants, but rather on the very nature of our institutional structures themselves and the view of reality which they impose on the human beings who are part of them. Most white people, despite lip service to equality, are reluctant to give up this "natural" order of things in which their advantages are so great.

The question " how much immigration can the Swedish society take?" is simply the top tenth of an iceberg of misinterpretation and misconception; beneath lies a vast dark bulk of shaky idees recues about the nature of society and its situational concomitants, about the nature of human abilities in general and of human excellence in particular, and the role that the social order plays in all of this. While the "immigrant problem" as such may be a pseudo-issue, the misconceptions involved in the question " how much immigration can the Swedish society take?" points to major areas of intellectual obfuscation beyond the specific political and ideological issues involved in the subjection of immigrants.

The question " how much immigration can the Swedish society take?" has led us to the conclusion, so far, that society is not a free, autonomous activity of a super-endowed individual, but rather, that the total situation of society in its making, both in terms of the development of the art maker and in the nature and quality of the work of society itself, occur in a social situation, are integral elements of this social structure, and are mediated and determined by specific and definable social institutions, be they academies, systems of welfare, the media, mythologies of the immigrant or the Swede.

Extract remixed from Women, Art and Power and Other Essays, Westview Press, 1988 by Linda Nochlin, pp.147-158

Kort om bråk

Jag tänker på hur det är att bråka med någon man älskar. Jag vill inte ogilla bråken. De är inte dåliga i sig, ingen relation utvecklas utan missförstånd eller misstag. Det är hur man gör bråken som kan vara dåligt.

När B och jag bråkar, vilket vi gör väldigt sällan, handlar det ofta om vanlig trötthet. Man är grinig, har ont i huvudet, orkar inte riktigt vara stark och bra hela tiden. Eller så handlar det om att man inte riktigt lyckas frigöra sig från sina egna förståelser för att ta in den andras, för att det kan vara svårt att gå ifrån vanan att egentligen bara tänka på sig själv och sina behov.

Det är ok. Aldrig när vi bråkar jag har känt den där underliggande oron, den som är nära rädslan; att hans sätt att bråka är tecken på att något inte står rätt till. Känslan att han har något inom sig som inte har med mig att göra men som kommer skada mig.

Det är så skönt att bråka utan att känna rädsla. Bara vänta, vända tillbaka, fråga; varför blev vi arga nu egentligen? Veta att den andra vill inget illa, på riktigt veta det.

Strunt förnuft

I går läste jag det senaste numret av Sunt Förnuft, "Skattebetalarnas" tidskrift som min liberale svåger får hem i brevlådan. På omslaget var Jonas Sjöstedt med ett citat om den vettlösa valutaunionen.

Skattebetalarna är en intresseförening som arbetar för "sänkt skatt och sparsamhet med dina skattepengar". I styrelsen sitter bla annat Marcus Uvell som till vardags även är vd för stiftelsen Fritt Näringsliv/Timbro. Det är alltså en förening för högerintressen även om det framstår som att man tycker sig verka för neutrala intressen i och med tidsskriftens titel "Sunt förnuft".

Inte mindre intressant att de intervjuar Jonas Sjöstedt då, tänkte jag. Det var intressant läsning. Bl a nämndes det flera gånger att han är intresserad av att införa "löntagarfondliknande" reformer. Mycket viktigt tänker jag om man är intresserad av att demonisera vänsterpartiets ledare ytterligare inför sina redan frälsta läsare.

Sedan får Sjöstedt frågan om feminism och jämställdhet i Sverige. Inte mindre än tre gånger måste han avfärda påståenden från skribenten om att jämställdhet är ett problem bland "de andra". I Sverige har vi nämligen till exempel inte tvångsäktenskap, informeras Sjöstedt.

Det blev så tydligt vad jämställdhet bör reduceras till i såna här sammanhang, och vilken förförståelse som dikterar de människor som befinner sig i den intressesfär som omger Skattebetalarna. Det verkar vara muslimerna, invandrarna som äger jämställdhetsproblemet, inte vi svenskar.

Jag är också skattebetalare, kära Skattebetalarna. Den här föreningen och tidsskriften representerar inte mig och mina intressen för fem öre. Att tro att man agerar i enlighet med "sunt förnuft" när man representerar mycket specifika och reducerande intressen är ju rätt galet.

Med tanke på tidningens bland annat bristande feministiska kunskaper föreslår jag helt anpråkslöst ett namnbyte till Strunt förnuft!

Varsågod, det var så lite så! *ler*

Rasisten

Jag blir arg när jag kallas svenne.

Min mamma sitter på hem och får inte god vård för att vi inte har råd med det längre.

Det är deras kultur att begå brott.

De vill inte bli som oss och göra rätt för sig.

Vi har ju vänner som är romer, som har ett jobb, sköter sig och bidrar. De gillar vi.

Politikerna vågar inte lyssna på vad det svenska folket faktiskt vill, att det har blivit för mycket invandrare.

De är inte dumma de som kommer hit, de vet att vi har gratis skola, bra sjukvård och att man får pengar även när man inte jobbar.

De är också rasister, vet du hur mycket den kristne syrianen hatar muslimen?

Träffade ett par rasister igår som var ovanligt öppna med sin rasism. Inte för att de ville själva kalla sig rasister, det har gått sådan inflation i det ordet. 

I min krets uttalar vi våra rasistiska åsikter med lite mer finess:

Vi kan återta ordet "nigger", tänk ungefär som de homosexuella gjorde med ordet bög.

För att i framtiden kunna erbjuda den välfärd som vi är vana vid måste vi begränsa oss till att säkerställa vård och omsorg till de som verkligen behöver den. 

Det finns en överrepresentation av personer med utländsk bakgrund bland de som begår brott.

Etniska svenskar mitt i livet har låg arbetslöshet.

Det är så smidigt med vår polska städerska som kommer en gång i veckan.

Vi står inför stora välfärdsutmaningar i framtiden.

Våra trygghetssystem måste säkras. Vi sänker ersättningsnivåerna i a-kassan och begränsar sjukpenningen så det blir lättare att komma tillbaka i arbetslivet.

Man borde få ha rätt att uttala sig kränkande om andra religioner.

kroppen och kläderna

Pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och jag...minns ni den texten?

Well, pappa var just här igen. Han ville inte komma upp den här gången. Vi gick och tog en fika, han hade inte sitt arbetarställ på sig. Ja, för att han har slutat att arbeta. Pappas kropp säger ifrån.

Hans axlar kan inte lyfta kantstenen.
Hans utslitna höft gör att han inte kan gå mer än 10-15 steg utan att behöva sätta sig ned.

Pappa ska fylla 60 nästa år och hans kropp säger ifrån. Hans historia är på inga sätt unik.

Pappa förhandlar med smärtan och svartjobben för att få det att gå ihop. Jag manar på honom; pappa pengar är inte allt. Är det inte bättre att ha hälsan i behåll? Jag vet att det bara är ord som kan komma från den gynnades mun, som aldrig behöver förhandla med kroppen.

När han kommer hem tar han så starka tabletter så att han inte minns när han åt senast.

Han är så glad för min skull. Han kollar in min kappa, berömmer mina skor. Jag behöver inte bli smutsig. Han ger mig råd om hur jag ska tvätta mina kläder när jag säger att jag ska hem till tvättiden. Först 60 grader med förtvätt. Häll i en skopa blekningsmedel så blir de som nya igen. Mina kläder blir aldrig smutsiga.