Nyliberalismen enligt Wendy Brown

Ordet nyliberal används ibland i politiska diskussioner kring ideologi, men vad är nyliberalism egentligen, och vad kan personer och rörelser göra som önskar bemöta och bekämpa det? Den amerikanska statsvetaren Wendy Brown ger sitt svar i sitt paper ”Neoliberalism and the end of liberal democracy ” som är en del av samlingsboken Edgework: Critical essays on Knowledge and politics (2005). Jag tagit mig friheten att presentera hennes text här i sin kondenserade version (obs ändå för långt inlägg).

Wendy Brown hämtar i stort sin diskussion kring nyliberalism från Foucault’s föreläsningar på 70-talet vilka översattes av Thomas Lemke. Hon koncentrerar därför sin definition av nyliberalismen som en rationalitet vilken har börjat verka som governmentality – "a mode of governance encompassing but not limited to the state, and one that produces subjects, forms of citizenship and behaviour, and a new organization of the social" (s.37).

Brown börjar med att skilja på liberalismens ekonomiska och politiska variant, och placerar nyliberalismen på dess ekonomiska sida. Men nyliberalismen bär också på en social analys: när den fungerar som governmentality, dvs som politisk styrning, fokuserar den inte primärt på ekonomin, "it involves extending and disseminating market values to all institutions and social action” (min kursiv, s. 39f).

Nyliberalismens främsta ambition är alltså att ställa alla dimensioner av mänskligt liv under marknadens logik:

While this entails submitting every action and policy to considerations of profitability, equally important is the production of all human and institutional action as rational entrepreneurial action, conducted according to a calculus of utility, benefit, or satisfaction against a microeconomic grid of scarcity, supply and demand, and moral value-neutrality. Neoliberalism does not simply assume that all aspects of social, cultural, and political life can be reduced to such a calculus; rather, it develops institutional practices and rewards for enacting this vision (s. 40)

Nyliberalismen agerar alltså som socialdemokratin tidigare gjorde; den institutionaliserar marknadslogik på samma sätt som vänstern tidigare skapade institutioner och lagar för att säkra, underbygga och skydda jämlikhetsvärden. Nyliberalismens relation till staten blir därför att säkra att staten fungerar som ett företag: uträkningar av kostnader och fördelar blir dess mål och dess funktioner blir beskrivna i entreprenöriella termer. Detta handlar också om en utvidgning av en ekonomisk logik till sfärer som tidigare identifierat sig som relativt icke-ekonomiska, så som kulturen.

Nyliberalismen fungerar normativt på individnivå genom att konstruera subjekt till entreprenöriella aktörer i varje del av livet. Brown skriver:

It figures individuals as rational, calculating creatures whose moral autonomy is measured by their capacity for “self-care” – the ability to provide for their own needs and service their own ambitions. In making the individual fully responsible for her- or himself, neoliberalism equates moral responsibility with rational action; it erases the discrepancy between economic and moral behaviour by configuring morality entirely as a matter of rational deliberation about costs, benefits, and consequences. But in so doing, it carries responsibility for the self to new heights: the rationality calculating individual bears full responsibility for the consequences of his or her action no matter how severe the constraints on this action – for example, lack of skills, education, and child care in a period of high unemployment and limited welfare benefits. Correspondingly, a “mismanaged life”, the neoliberal appellation for failure to navigate impediments to prosperity, becomes a new mode of depoliticizing social and economic powers and at the same time reduces citizenship to an unprecedented degree of passivity and political complacency (s.42f).

Neoliberala subjekt kontrolleras alltså genom ”friheten” att alltid ha fullständig ansvar för sina liv, eftersom konsekvenserna av denna frihet blir moraliserade.

En klassisk liberal demokrati har historiskt försökt skydda medborgare mot en outhärdlig tillvaro dikterad endast av marknaden och marknadens värderingar. Detta är detta skydd som nyliberalismen önskar nedmontera när den underställer varje aspekt av livet ekonomisk rationalitet, utan att fråga vilka mål och värderingar demokratin skyddar (för att istället fråga hur demokrati främjar vinst och tillväxt). Brown går så långt att hon menar att "Liberal democracy cannot be submitted to neoliberal political governmentality and survive (s.48).

Vänstern (och de som hör till den mer klassiska politiska liberalismen) behöver därför strategier för att utmana nyliberalismen genom intelligenta motvisioner om vad som är värdefullt i ett samhälle. Enligt Brown måste en framgångsrik vänster se till de begär människor har, inte efter pengar eller objekt, men efter skönhet, kärlek, mental och fysisk hälsa, meningsfullt arbete och fred.
Problemet är att gapet mellan demokratiska ideal och levd erfarenhet inte längre kan utnyttjas, eftersom demokrati inte längre äger diskursen kring vad som är politisk legitimitet och det goda livet, då både frihet och jämlikhet har omdefinierats av nyliberalismen.

”The left cannot count on revealed deception, hypocrisies, interlocking directorates, featherbedding, or corruption to stir opposition to the existing regime. (...) political reasons and reasoning that exceed or precede neoliberal criteria have ceased to matter much. This is serious political nihilism” (...)

Brown skriver ur ett amerikanskt perspektiv, men hennes beskrivningar av en ny sorts moralisk norm kopplad till ekonomisk logik verkar ändå bekanta. Alla som arbetat inom offentlig sektor har upplevt New public management-doktrinen. Hennes beskrivningar av vänsterns alternativ verkar en aning lösa, men om man tar den nya ekonomiska doktrinen på allvar har hon en poäng. Människan kan aldrig beskrivas efter fullständigt ekonomiska rationaler, detta menar jag är inte ens den största delen av hennes vara.

Hennes text måste dock tolkas i ljuset av svensk politik och översättas till svensk politiskt vara. Hennes analys av den ekonomiska rationalitetens spridning till varje sfär av vår mänskliga tillvaro verkar så ändå mycket mörk. Men vad är det som händer exempelvis när Bildt aldrig på allvar hotas från sin ministerpost trots uppgifter om kopplingar till ett bolag anklagat för inblandning i folkmord?

Är det en slags politisk nihilsm, som motiveras av att sagda bolag trots allt uppfyllde den ekonomiska rationaliteten att tjäna pengar?